I oktober förra året sa min gymnasiekompis Marit mitt i en svampskog:
– Den 31 januari kommer jag till Eskilstuna med min dotters handbollslag i div 1. Vill du se?
Eh. Vill jag se hamboll? Som är så konstig för att man får springa tio steg innan det blir stegfel och där man inte kan trixa med bollen för att den de facto är fastklistrad i handen? Och hamboll som sabbar stadens idrottsgolv med nyss nämnda klister? Verkligen inte. Så jag svarade:
– Oh ja! Vad kul!
Jag har sett två handbollsmatcher i verkligheten (och otalet på tv, men Sverige vinner bara när jag inte tittar). När jag var på plats var arenorna fullsatta med supporters i rätt färger och ljudvolymen dunkade ända in i benmärgen … men själva sporten var urtrist.
Men igår var det då dags. Vi inledde med att äta en utsökt måltid på restaurang nära den stoooora arenan i stan (som byter namn lika ofta som andra byter kalsonger), och min vana trogen hällde jag på lite peppar innan jag ens hade smakat på min pastarätt.
Men ack.
Att klaga eller be om ursäkt och en ny portion kom inte på fråga – jag bara krafsade bort det mesta och åt sedan min då nyknastriga portion. Mycket, mycket gott!
Väl inne i arenan kände jag mig alldeles vilse. Våra basketlag spelar i B-hallen och mycket sällan har vi ärenden till den megastora A-hallen där tusentals personer får plats att tjoa på hambollslagen i stan.
Division 1-damerna får alltså spela på tvärsan så känns det lite intimare och lite lagom många människor på läktarna. Guif heter Eskilstunas lag, men just denna dag skulle jag ju heja på Rimbo, så vi satte oss bakom deras bänk. Jag spanade intensivt på tjejernas skor, för om det är något jag vet så är det att man sätter tejp på dojorna, och på tejpen sätter man extraklister som man sedan duttar på fingrarna när de har blivit obehagligt oklistriga.
Så satte spelet igång. Men … så kul det var! Rimbo spelade snabbt och skickligt och ledde raskt med fem mål. Bytena som sker utan att man ber sekretariatet om lov fungerade jättebra och ingen fick ont någonstans – fastän det var regelrätta brottningsmatcher vid inte-nudda-målområdet-linjen.
– Men … det här är ju jättekul! sa jag till Marit. De är ju superbrutala!
– Självklart! svarade hon och pekade på en tjej som hade fått klister i hårtofsen.
– Ajaj, hur får man bort klister från håret om händerna är fulla med klister?
– Då får man förstås be materialaren om hjälp.
Jumbotronen i taket visade reklam som sutte jag hemma i vardagsrummet och kollade på tv4, och den elektroniska reklambannern längs kortsidorna fladdrade och flimrade hej vilt. Huuuuuur blir inte spelarna distraherade av detta? När reklamen gick åt det svarta hållet blev det till och med mörkare i hallen.
– Släcktes några lampor? sa jag förvånat till Marit och spanade upp i taket.
– Ja, det blev mörkare plötsligt, svarade hon och vi förundrades ett tag.
– Är det timeoutvakter? sa jag.
– Nej, det är golvtorkare.
När vi basketspelare tar timeout, står vi ju utanför planen och pratar och dricker/dräller vatten. Men handbollsspelarnas plan är ju större, så de spiller ju där de springer – och därför måste golvtorkarna stå beredda.
Nästa stora chock var att bänken efter halvtidsvilan BYTTE SIDA! Plötsligt satt vi bakom Guif istället! Jag har då aldrig varit med om maken! (Det måste de ju eftersom de har flygande byten.)
Rimbo vann, jag skuttade hem på lätta fjät, såg i spegeln på toa att jag hade pratat med pepparkorn mellan tänderna hela kvällen – och hann sedan även se världshistoriens absolut tråkigaste Melodifestivalsdeltävling.
Och hur har ni det?
Försiktig fotnot: ”hamboll” skriver jag precis som att jag ibland skriver ”fopoll”. Bara sådär, liksom.
22 kommentarer
