Etikett: ojulkalendern

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Nu undrar jag alltså vem detta är:

Han låg där på rygg. Hans döda ögon mötte mina med en skärpa som fick mig att rygga tillbaka, men i nästa ögonblick såg det ut som om han log. Jag försökte, men det gick inte att få ihop ögonen – de halvöppna läpparna hånlog åt mina försök.

Enligt sin vana kom unga fröken trippande in i rummet. ”Det var inte jag, det var inte jag!” snyftade hon som om hennes hjärta ville brista. ”Jag hade inte en tanke på att älska honom!” ”Älska!” utbrast jag i så hånfull ton jag förmådde. ”Älska!”

Jag fick en plötslig lust att uppsöka kära kusin och begära brevet tillbaka; det var vackert skrivet men mycket enfaldigt. Det var ännu tidigt på dagen och ingenting hindrade för övrigt att jag använde dagen till att göra upp affärerna med min värdinna så att jag besparades besväret att fara hit igen. Efter att ha vilat en stund gick jag ut och lade mig i försåt för brevbäraren; han hade inte ännu lämnat brevet. Dock försvarade han tappert det anförtrodda brevet men jag lyckades få tag på det. Jag hotade honom med både det ena och

”Du tror visst att jag är en djävul”, sa hon till mig med sitt ohyggliga skratt och sträckte ut handen efter det dyrbara brevet men jag höll det över huvudet. Hon bestormade mig med böner att jag skulle slänga det på elden eller förstora det på vilket sätt som helst. Och eftersom jag var nästan lika frestad att skratta som att gräla – jag betraktade nämligen det hela som tanklöshet – gav jag till slut med mig en smula. Då hon sträckte sig efter brevet tappade hon det mellan golvbrädorna och som källardörren var låst tänkte hon springa ner för att hämta det. Jag bad henne akta sig så att hon inte föll och hon hoppade vigt ner och försvann ur min åsyn. Jag tittade på den döde igen. ”Titta, så fult han grinar åt döden!” utbrast jag högt. Jag var alldeles bedövad av den fasansfulla händelsen, och även minnet av gamla tider, som oemotståndligt trängde sig fram, verkade beklämmande.

Nu kommer vi till något helt annorlunda. Facit kommer alls inte vid midnatt utan kanske så sent som på söndag kväll, eftersom jag ska resa i en tidsmaskin till början av 1900-talet. Om man är nyfiken och listig kan man via gamla hederliga Julkalenderplejset den 11 december lista ut vart jag ska.)

Kanske måste ni alltså sköta alla ledtrådar och villospår helt själva. Men kanske lyckas jag som Micheal J. Fox skapa en anakronistisk uppkoppling från dåtiden. Kanske kommer jag aldrig tillbaka utan går omkring i höghalsade klänningar resten av livet?

32 kommentarer

Dags att gissa hemlisbloggare igen! Våga er på en gissning även om ni bara får fram ”det känns lite som …” eller ”hm, Hjalmar Söderbergskt”. (Ni som inte har varit med om sådant här förut, kan läsa gamla exempel här, här och här.)

Jag skriver alltså här nedan (med röda bokstäver) som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna (se i högermarginalen).

Vem är det som bloggar så här?

Kunde inte sova på hela natten. Hade lite feber och bekymrade mig för julklapparna. Steg upp kl 11 som vanligt. Kaffet smakade inte alls gott – det var för starkt och mjölkskummet stenhårt. Hon som serverade det slog så hårt i dörren att jag blev förbannad.

Min man berättade på förmiddagen att hans kompanjon skulle äta middag med oss i kväll, och honom tål jag inte. Även om han är svartsjuk och gnäller på sin hustrus smycken och fåfänga &c, så kommer min man överens med honom. Förlorade alla aptit och äcklades av karln när han förra gången fjäskade för mig.

På eftermiddagen klädde jag mig i min rosenröda mysdress och allt föll på plats: frisyren blev perfekt och jag var till och med nöjd med min figur. Men mellan 16 och 20 hade jag ett helt förfärligt jobb i att duka och fixa bordet för 30 gäster. Min man skällde på mig för att jag slösar. Tsst, bagatell. Gav Stina en örfil eftersom hon slog sönder en tallrik.

När det var dags för julklapparna fick jag flest, till stor besvikelse för vissa närvarande. Allt jag fick tyckte jag om – särskilt min briljantring, som gnistrade som Plejaderna. Jag låtsades att jag inte förstod vad min man menade när han kom in till mig och ställde en massa irriterande frågor, gick och smällde igen dörren efter sig. Karlar är alltid orättvisa.

Facit levererar jag runt midnatt som vanligt, trots att alla ni då är på fest och rullar hatt, sover eller är ute och stjärnskådar.

43 kommentarer