Sedan 1978 har jag kuskat runt på helgerna och spelat basketmatcher i Kiruna, Överkalix, Tärendö, Kristianstad, Norrköping, Helsingbo… Ja, listan kan fortsätta i all evighet. Det underligaste är kanske med tanke på detta att jag inte spelar bättre basket än jag gör?
Igår åkte åtta glada tjejer födda från 1964 (jag) till 2000 (Femtonåringen) i minibuss till Arvika, som ligger drygt tre timmar inåt landet. Matsäck åts inne i bilen, någon somnade, radion funkar som vanligt bara då och då (skrap och brus) och när vi väl hittade musik, var det den här låten som spelades.
Åtta gånger hörde vi den …
I Arvika spelade vi i en fantastiskt fin, gammal sporthall som var otroligt välhållen sedan glansdagarna runt 1990 när det spelades helt annan basket än den som vi presterade igår.
Efter att ha konstaterat att vi för första gången den här säsongen förlorade, satte vi iväg hemåt. Strax utanför Karlskoga tog det tvärstopp pga. en bilolycka. Vi satt sedan i vår fina minibuss i två timmar och drack kaffe, te, läsk och vatten tills kroppen sa nej och några av oss helt enkelt fick erfara hur det känns att sätta sig mitt på motorvägen och kissa. När vi satt där och skvalade, såg vi fem toaletter på andra sidan vägen. Men mellan oss och dem var det en motorväg och två diken.
Ur bilen framför oss stack ett huvud upp ur takluckan. Det såg roligt ut, så jag tog en bild.
En liten stund senare tog damen i bilen en bild tillbaka på oss. Och så klev hon ur sin bil!
– Hjäälp! Hon kommer hit!
– Har hon pistol?
– Det här är som i en amerikansk skräckfilm!
– Varför? JAG VILL INTE DÖ!
Men hon var bara på väg till toaletterna på andra sidan motorvägen. Med stor möda klättrade hon över mitträcket och tog sig över till de två dikena. Och där försvann hon ner i meterdjup, skitig, isig och otrevlig snö!
– Hon försvann!
– Var är hon?
– Ska vi hjälpa henne?
– BILARNA RÖR SIG!
För detta skedde i ett sådant där ögonblick när den stillastående bilkaravanen plötsligt och obegripligt rör sig tio meter framåt. Men bara för att stanna igen. Vissa bilister blir då hagalna och ger sig iväg i vänsterfilen i tron att avspärrningarna är borta, alla som har gett sig iväg för att gå till olycksplatsen (jodå) börjar jogga tillbaka till sin bil och kvinnor som har sjunkit ner i ett snöigt dike börjar skrika på sin andra hälft som sitter kvar bakom ratten.
Men allt gick bra. Alla överlevde, alla fick till slut kissa på toa och alla slickar vi nu våra sår för att ikväll åka till Västerås och spela en helt annan match.
Skidåkningen? Well, ptja, den ligger på is just nu, om man så säger.
41 kommentarer
