Jag vet inte riktigt hur det gick till. Det sägs ju numera att man inte alls blir hyperaktiv av socker. Men faktum är att vi bara åt lite glass och sedan förvandlades till målarmonster.
Våra glass-skopor ..?
– Har ni några glassmojänger? ropade lillasyster Orangeluvan.
– Ja, ungefär sjutton stycken! ropade jag tillbaka.
– Jag hittar inte! ropade Orangeluvan.
Jag tror inte att jag hörde det där ropet på hjälp. Och eftersom Orangeluvan inte fick hjälp, tog hon allt som man skulle kunna gräva glass med. Chokladsås av lika delar kakao, vatten och socker skapades i all hast medan alla 16 personerna i köket slafsade glass på alla sätt som glass kan slafsas på.
Och det var då det slog mig. Att köksgolvet måste målas. Nu. NU! Det kunde naturligtvis ha skett vid ett mer lämpligt tillfälle än när 16 personer ideligen ska in i kylskåpet för att höja blodsocker och fylla tonårsmagar, men hey, WTF! (Så sa jag alls inte, men jag tycker att det ser coolt ut i skrift.)
Orangeluvan beordrades ner på knä för en första skiss:
Golvet är alltså ett relativt nylagt trägolv som vi tyvärr målade vitt för ett par år sedan.
Här försöker jag få till skrynklet medan två små barn har ansvar för franstillverkningen.
Det där vecket som man kan låtsas att man snubblar på blev en synvilla på ett helt annat sätt: man tror att det är en grop i golvet …
Tadaa!
Att måla mattor på golv är alltså inte svårt. Om man inte är så noggrann och om man inte är perfektionist och om man inte tycker att det gör något att barnen kommer in och målar ”fel”. De små röda plupparna är potatistryck, och när barnen såg att jag höll på med dem, tillverkade de egna potatisar och tryckte på några bollar, en bil och en glasstrut.
Tyvärr ser det vita ännu fulare ut nu. Kanske måste jag måla dit en heltäckningsmatta imorrn?
Nejdå, det handlar inte om övernaturliga ting, visioner eller att jag har skådat Jesus inne på toa. Det är bara en grej som jag har kommit på. Vi tar den i en trestegsraket:
Man är eller blir hemmablind, så är det. Man ser inte de saknade listerna, man lägger inte märke till det långa näshåret som nästan når ner till överläppen och man känner inte att bilbromsarna inte tar som de borde eftersom försämringen har skett med myrsteg under 25 år.
Man ser plötsligt listerna, hårstrået och märker att man glider nästan in i mål när man borde stanna på fläcken. Och man blir jätteirriterad. Och man förtvivlar. ”Det är ingen idé. Det kostar för mycket. Jag har inte tid. Det kommer inte att bli bra om jag fixar det själv.”
Man ger upp och väntar på att få bli lite blind igen.
Men jag har kommit till insikt! Lösningen har legat i bakhuvudet och lurat hela mitt liv och poppat upp lite då och då för att snabbt och bedövande lägga sig till ro igen. Jag ska i fortsättningen inte någonsin säga nej till sådant som går att genomföra. I centrum står denna vår förfärligt blommiga plastmatta i trappan upp till andra våningen:
Den absolut fulaste trappan i hela världen – med plastmatta som lades dit anno 1984.
De vita fläckarna i trappan har funnits där sedan sportlovet 2005 och är färg från när jag målade de då mintgröna väggarna och tänkte ”det gör inget om jag spiller, den där förbaskade mattan ska snart bort”. Sedan hände inget.
När jag såg hur de vita fläckarna inte slets bort eller mattades, tänkte jag att man ju skulle kunna måla trappan med vanlig väggfärg. Sedan tänkte jag att nej, det säger alla att man inte kan och inte ska. Sedan tänkte jag att jag ville ha sisalmatta för det är ju så snyggt. Sedan tänkte jag nej, det är för dyrt. Och så höll jag på. Ni märker att jag tänker i banala och negativa banor? Well, nu är det slut med det.
Så här kan man ibland höra föräldrar säga till sina små barn som är på väg att klättra upp på en hög pall eller ner i en fontän eller balansera tre glas på varandra:
– Nej, du kommer att trilla.
– Nej, du kan inte göra sådär.
– Nej, det där går inte.
Varpå barnet ju måste testa! Och precis så ska jag vara under 2011: när jag hör mig själv säga nej, så ska jag argumentera mot mig. (När jag nu tänker efter känns det lite jobbigt. Men ni fattar?)
– Man kan nog måla trappan i alla fall. Nu ska vi se. Ingen vit färg. Men röd. Hm. Och blå. Hm. Ser man på, där finns det ju lite grönt och gult också. Vilken färg är finast?
Jag och Tioåringen i obekväm arbetsställning som facket aldrig hade godkänt.
Under målningens gång satte vi upp lappar till resten av familjen så att vi skulle slippa tramp i klaveret innan detsamma hade torkat, t.ex.:
Gå bara där det inte är målat!
Gå bara på gult!
Gå bara på papperen!
Lapparna fann Artonåringen så inspirerande att han skapade en egen installation som vi funderar på att göra permanent – stora och små instruktioner hur trappstegen ska attackeras, t.ex.:
GÅ INTE PÅ RÖTT
GÅ PÅ TÅRNA
GÅ BARA PÅ BLÅTT SOM HAR PAPPER PÅ SIG
GÅ HELST INTE PÅ RÖTT
GÅ PÅ GULT EFTER 22:35
GÅ BARA VID GRÖN GUBBE
GÅ BARA PÅ BLÅTT OM DU TÄNKER GÅ PÅ GULT NÄSTA STEG
GÅ ÖVERALLT UTOM PÅ GULT, GRÖNT, BLÅTT, RÖTT OCH PAPPER
GÅ PÅ PAPPREN OM DEN GULA FÄRGEN MEN INTE DEN RÖDA FÄRGEN HAR TORKAT
Att gå omkring och tänka på ingenting och inte ha några vidare krav på sig de närmaste timmarna, kan få oanade följder. Man humdidummar kanske och stannar till framför en förfärligt tråkig skjutdörr.
Inser nu när jag ser bilden att vi inte har städat bort allt från sjukhusfesten för tre veckor sedan.
Bakom dörren finns världens mest färglada vardagsrum med både röda och beigefärgade soffor, gröna och gula väggar och blåa och vita mattor samt uppslagsverk i all världens nyanser. (Vi skulle kunna skrämma slag på vilken inredare som helst.)
– Jahaja, tråkig dörr, sa jag.
Det var det. Så gick jag vidare i livet och hamnade i badrummet.
Nej, jag har verkligen ingen aning om hur den hamnade där.
Där på golvet låg en telefonkluddsteckning gjord av lillasyster Orangeluvan för någon månad sedan. Hm. Om man sku… Hm.
OH-kanonen i förgrunden och Orangeluvans klottertant på dörren.
Vad hör jag? Har inte alla en kanon hemma? Nämen så trist!
Färg som jag köpte för länge sedan för ”det kan ju vara bra att ha”.
Vilken färg ska vara på vilken rand och ska hon ha hudfärg eller ska hon vara blek som en trist dörr och jädrar vad svårt det är att måla konturer, hur gjorde Carl Larsson egentligen? Frågorna fick inga svar, men målade på tanten gjorde jag.
Plötsligt samlades fyra av barnen vid tanten som vore hon en radioapparat på 1930-talet. (Att de alla är blårandiga är en tillfällighet, men precis som det brukar vara.)
Jag inser att jag i och med färgläggningen har sabbat teckningen lite – den skulle nog ha varit svartvit egentligen. Tioåringen blev alldeles till sig av förtjusning och ville också måla.
– Får jag också?
– Javisst!
– Var?
– Var som helst!
– Va? Får jag måla varsomhelst?
– Japp. Kanske inte på fina tapete… eh, nä det har vi inga. Nja, jag tror att du får måla var du vill.
– Men varför?
– Jag har väl blivit galen kanske?
– Ok, bra, mamma är tokig. Då målar jag hela familjen här på väggen där vi har alla viktiga papper, sa Tioåringen och skred till verket.
Så här ser väggen ut just nu medan processen pågår.
Vad tror ni nu om en trappa med steg i regnbågens alla färger? En hall med ett jätteansikte som ser ut som Storpotäten? En källardörr med påmålade råttor?
