Hoppa till innehåll

Etikett: majlard

Nej: befria mig inte från sportsnack!

Karin Thunberg är så trött på sportsnack att hon kallar känslan aversion och skriver en hel krönika om den.

Själv hade jag gärna publicerat en krönika om min aversion mot

  • astrologimissionärer
  • rullgardinstillverkarna
  • kollektiv bestraffning
  • monologpratare
  • tråkpruttar
  • digital-tv-genomförarna
  • vårt ”vita” köksgolv.

Jag ser som bekant på all sport jag har tid att se på och njuter av analyser och intervjuer både före och efter. Karin Thunberg kan skatta sin lyckliga stjärna att hon inte är min syster eftersom min syster just nu pga. min svåger befinner sig i Barcelona på ”semester” med två små barn och deras pappa (här alltså kallad svågern), han som ska ”kolla på fotboll”. (Läs: Kolla på Zlatan.)

Fast det har gått käpprätt åt skogen hittills.

Först flyttades lördagsmatchen så att familjen inte skulle hinna mer än installera sig förrän det var avspark. Sedan blev planet försenat och barnvagnen dök aldrig upp på bagagebandet. Rumsuthyraren var puts väck och när svågern på tok för sent kastade sig in i en taxi, skrek de på bilradion att Zlatan hade skadat sig på uppvärmningen. Lillasyster Orangeluvan har sett svågerns svett rinna ner mot ögonbrynen, sett den stirrande blicken, sett de spända käkmusklerna. Hon förstår förstås ingenting när det gäller sportfanatismen, men Barcelona är ju aldrig fel plats att vara på.

Jag då? Nej, jag begriper inte vad Orangeluvan ska med för – det är ju jag som ska kolla på Zlatan med svågern! Nu skickar han rapporter till mig och jag njuter:

”Emellanåt vällde ilskan upp i publiken: Messi var på väg in i straffområdet i hög fart, tre motspelare trasslade in sig i honom, han föll, de andra inte. Arenan reste sig och skrek över målkaramellen som slets ur deras mun (Majlardiska). Barca hade bollen säkert 80 % av tiden, de är så inriktade på bollinnehav att de ibland glömmer att gå på mål. Zlatan kanske inte spelade, men hans ande vilade över matchen, det har jag bild på.”

Svågern skrev förrgår:

”Kaos vid Camp Nou. Allt är stängt idag, detta är enda stället att köpa biljett till matchen imorgon. Två kassor öppna, minst 1 000 personer som köar. Folk skriker och svär. En man som håller på Mjölby fick de sista biljetterna innan ’sold out’ lyste upp. Jag blev utan. Imorgon kommer engelsmännen och då går svartabörspriserna upp ordentligt.”

Svågern fortsätter:

”Kökaoset i morse. Man var tvungen att visa pass för att få köpa – om du var engelsman fick du inte köpa alls.”

Ok, det kan i sportvärlden snackas för mycket om ”hur känns det” och fokuseras på avgörande petitesser – och fotbollsspelarnas smärtrelaterade filmande är verkligen urfjantigt. Segerintervjuer borde kunna göras intressantare och fler basketspelare i min ålder borde förstås ges plats i dagstidningarnas krönikespalter.

Men (och här kommer nu min överraskande slutkläm som inte har med sport att göra) – gäääääsp. Varför bereder SvD plats åt en hel krönika om sportaversion, skriven av en som aldrig har gillat sportsnacket? Dubbelgäsp. När jag och många andra börjar känna att papperstidningarna har gjort sitt – särskilt när tidningarna inte utkommer de dagar när vi de facto har tid att läsa dem – kanske tidningarna (ergo de skrivande) skulle ta och anstränga sig lite mer och få oss att längta till … eh, trycksvärtan?

Fotnot:
Min mamma (som är sporthatare) såg Kurre Hamrin på Stadion 1958. Under VM? Nja, det minns hon inte. Men var det verkligen Kurre Hamrin? Jodå, säger hon. Är hon säker på 1958? Nja, nu när hon tänker efter så kanske det inte var det, kanske var det 1968. Men mamma, så här kan du ju inte hålla på! Jomen jag är i alla fall säker på att det var Kurre Hamrin, tror jag. Ok. (Grrrrr.)

Share
32 kommentarer

Sveriges landslag i fotboll och de stackars små spelarna

Tänk ändå att en karl med en armhåla i ansiktet kan se ut så här.

Igår åkte damerna ut ur EM. Jag satt frustrerat och stirrade på en tv som oftast var svart (se gårdagens inlägg), men kunde i alla fall urskilja såpass mycket att jag förstod att svenskorna spelade bedrövligt. Jag hörde kommentatorerna säga:

– Ajajaj otur.
– Otur igen.
– Sicken otur.
– Felträff.
– Riktigt missflyt. (Norge gjorde mål.)
– Nu är det uppförsbacke! (Norge gjorde mål igen.)
– Det är uruselt! Jag blir vansinnig! (Norge gjorde ännu ett mål.)

Även de inte insatta eller de som hellre tittar på stjärnor (på himlen eller i Hollywood) eller samlar på vandrande pinnar eller bygger legolandskap på fritiden, tänker nu:

– Men sitter männschan och antecknar kommentatorernas repliker under matchen?

Jahadå. Man behöver inte ens förstå ”mittfältet kom i kläm” och ”fyll på på kanterna” för att fatta att fotboll är bloggbart.

Nyss gick herrarna av planen efter en helt annorlunda match. Även de som hellre målar tavlor, slänger ihop en sufflé eller spelar Monopol förstår hur det känns när det står 1–1 mot Ungern i VM-kvalet och Sverige gör mål samtidigt som domaren tar ett stadigt bett i visselpipan och drar efter andan för att blåsa av matchen.

Se matchklockan!

 

Det var tre tilläggsminuter, så domarn kunde ha blåst av för fem sekunder sedan. Istället säger Zlatan här ovan till Ungerns sköre målvakt (han fick ideligen ont av att komma nära svenska spelare) att sätta sig på rumpan så att bollen kunde få rulla i mål.

Jag satt under de sista tio minuterna med knäppta händer och röda kinder och andades som om jag var med där och sprang bredvid Elmander på planen. (Fast då var han utbytt, men oj så han sprang.) Jag svor sammanbitet åt Zlatan och längtade efter Allbäck, som vi ju brukade slänga in som en målgörande överraskning på slutet. Förmodligen hyperventilerade jag, för plötsligt började jag yra och längta efter Martin Dahlin och Torbjörn Nilsson. (Det var ett tag sedan de var aktuella för landslagsspel.)

Men så kom ju målet. Och slutsignalen. Eftersom vår ytterdörr stod öppen (jag inbillar mig att jag blir frisk från förkylningen om jag andas frisk luft), hörde jag grannarna lyckovråla som valrossar.

Titta! Vilka olika näsor de två målgörarna har!

Ni ser nu att jag är synnerligen engagerad och att jag hänger med och verkligen lever med dessa landslag? Ok. Men vet ni vad jag tänker när jag ser små barn eller ungdomar träna fotboll? (Nu blir det konstigt.) Jag tycker nämligen så innerligt synd om dem. Jag tänker:

– Stackare. Där spelar de fotboll. De är dittvingade. Se så de lider. Deras föräldrar har sagt åt dem att spela fotboll, annars får de ingen mat. Ujuj, tortyr är vad det är. Kallt och ruggigt är det också och inte får de nudda bollen med händerna heller. Skäll får de hela tiden. Och tänk så sällan de får göra mål. Jag borde gå dit och rädda barnen.

Men så där galet tänker jag ju inte när jag möter folk som tränar volleyboll, samlar på elefanter, lägger patiens, stickar eller dansar jenka. Jag måste ha varit med om något fotbollstrauma när jag var liten.

Puss på dig, älskling. Det är slut, nu får vi gå och duscha.

Uppdateringsbonus
Majlard förnekar sig inte:

Kanske tänkte ungrarna på sin gamle skräckmästare Béla Lugosi när de medtagna stapplade ut i den mörka kvällen. Den här Dracula var blå och gul och log brett.

Share
19 kommentarer

Zlatan Ibrahimovic och Sarah Sjöström och jag (uppdat.)

När jag var i Grekland kände jag mig oftast som en Gargantua. Med mina kanoter till fötter, tefat till ögon och plockepinn till spretande tänder sneglade jag avundsjukt på alla små, nätta Medelhavskvinnor.

Men så suckade jag och ryckte på mina breda axlar och kom på att det nog är precis som det ska vara. Och jag är ju inte ensam.

Sarah Sjöström som i VM idag vann 100 meter i det obegripligt obekväma simsättet fjäril – och dessutom slog världsrekordet – är 181 cm lång.

Och hur är det nu med Ibra? (Ni ser, jag tror att jag är kompis med honom och har lagt bort titlarna.)

Jo, Zlatan har nu läkarundersökts i Barcelona. Han befanns vara precis 194 cm, som han hade sagt, och verkar inte börja krympa på ett par år. Läkaren som mätte fick stå på tå – och nådde då nästan.

 

För säkerhets skull mättes även Zlatans biceps. Antagligen får han böta om de krymper. Den ohåriga armhålan lockar alldeles fasligt.

Visserligen vill jag ibland vara petite som en sparv och ha nätta sandaletter och näsduksstora klänningar. Men äh. Jag står i alla fall stadigt och syns när jag hörs.


Här är hela klippet med Zlatans läkarundersökning. Kul att se att han kan springa.

Uppdatering 28/8 28/7
I SvD:s artikel om ”Sarah, Zlatan och sportjournalisten” sprutar majlardiskan som en sifon på ett groggbord. Visste ni inte att Sarahs föredömliga fysiska företräden inte döljs av hennes baddräkt och att hon skapar ytspänning eller att Zlatans självbild inte behöver putsning så vet ni det när ni har läst detta. Ingressen? Ok:

”Inte S som i Sarah Sjöström. Utan S som i: Självkänsla. System. Skador. Grejar Zlatan sin triss i utmaningar blir han kung i Katalonien. Som ett annat ess: Stojtkov.”

(Stoitjkov ska det nog stå.)

Share
16 kommentarer

Va? Hedström, Bäckström, Ersberg & Backlund?

Igår hällde jag vatten i vattenkokaren och placerade den i mikrovågsugnen.

– Nämen! sa jag högt till ingen, tog ut kokarn och placerade den på rätt plats.

Resolut satte jag sedan på den tomma mikrovågsugnen på en minuts uppvärmning av … luft. Och blev förvånad när vattnet i vattenkokaren inte blev varmt.

En liten stund senare hittade jag mina nycklar i diskstället. När jag skulle handla tvättmedel, bröd och ost kom jag hem med kaviar, tvål och en grillad kyckling.

Därför tycker jag att Bengt-Åke Gustafsson tar ut fel personer till Tre Kronor.

Vaddå Hedström, Bäckström, Ersberg & Backlund? Och vem är Tony Mårtensson? Kör inte han speedway? Vad är det för fel på Högosta, Salming, Eldebrink och Loob – inarbetade och lättuttalade namn? Jag har inte plats för nykomlingar i huvudet!

Jag bryr mig alltså väldigt mycket om VM och OS. Landskamper i hockey och fotboll är rödmarkerade i almanackan och de gånger som matcherna krockar med fester, dop, jobb eller – bevare mig väl – tågförseningar, blir jag tvärsur. Men under detta VM måste jag banne mig plugga namn. Och termer: vad är ”slottet” på en hockeyplan och varifrån kom det?

[försvunnen bild på Älskade, ärrade gamla gubbar. Hockeyspelare.]

När vi nu är inne på sporten, måste jag ju dra fram två av dagens majlardismer:

”Och segerns sötma från guldmatchen mot Elfsborg 2004 tömdes tio månader senare ner i nederlagets bittra kalk efter avklädningen mot schweiziska Thun i kvalet till Champions League.”

”[—] även om saknaden av brassen Junior hängde som en blöt filt över Malmö Stadion ju längre andra halvlek led.”

Vad jag tycker om detta kan man läsa i hemlisbloggarjulkalendern.

Nu ska jag försöka göra te i vattenkokaren och gröt i mikron och inte tvärtom, ta mig till stationen för att åka tåg till Stockholm och sedan lite tunnelbana utan att glömma plånbok och nycklar, utan att tappa datorn och samtidigt försöka hålla skrivreglerna i rätt ordning så att de på ett finurligt sätt förmedlas till åhörare som inte gillar skrivregler utan som förmodligen bara sitter och tänker som jag:

– Hm. Hedström, Bäckström, Ersberg och Backlund. Steen. Inte Thomas Steen. Alexander. Hedström, Bäckström, Ersberg och Backlund. Backlund borde heta Målislund. Hihi.

Share
22 kommentarer