Hoppa till innehåll

Etikett: lukt

Lukt, stank och doft

Jag vet nu varför det luktade lite unket hemma hos farmor och farfar runt 1974. De var gubevars över 80, ”och kunde kanske inte komma åt på alla ställen”, tänkte den tioåriga Lotten och menade med ställen inte nödvändigtvis lägenhetshörnen, utan mer kroppsliga kaviteter. När det inte luktade unket, luktade det inkokta päron – som farmor tillagade varenda dag.

Hemma hos mormor luktade det inte alls likadant, för hon tog insulinsprutor D-vitaminsprutor och de luktade minsann kemi, sjukhus och trolldeg.

Stank säljer damkläder.

Den här gammel-lukten beror enligt vetenskapliga rön på att hyn åldras och avger nonenal, som luktar ”härsket fett”. (Det är inte mina ord, det är vetenskapen som påstår detta.) Jag tycker att lukten mer påminner om gamla kartonger. Det fullständiga nonenalnamnet är trans-2-nonenal, som är en aldehyd som produceras av bakterier i svettkörtlarna, och som vi får mer av ju äldre vi blir. Det känns som om jag börjar ruttna inifrån bara jag skriver detta.

Doft säljer tandborstar.
En som tydligen luktade illa var Anna av Kleve.
Och en som luktade etter värre, var tydligen Claire-Clémence de Maillé-Brézé.
Pudrettkärringarna släpade latrintunnor och luktade illa och var dessutom, för att stå ut med jobbet, hela tiden på pickalurven.
När pudrettkärringarnas yrke övertogs av illaluktande, mer muskulösa män, kallades dessa budare … men även de var lika fulla som kärlen de bar på.

Men inget luktade lika illa som sjön Fatburen i Stockholm, som låg här och helt enkelt var en stinkande soptipp. (CC BY-SA 3.0)

Då är det kanske en tröst i den ruttnande verklighet som vi närmar oss, att om vi är lyckliga, kan det också kännas på lukten. Och hejsan, alla ni som vill starta eget: företagsnamnet Lukt är ledigt och alla domäner obokade!

Fotnot

Lukt ≈ förnimmelse i näsborrarna
Stank = förnimmelse i näsborrarna, inte behaglig
Doft = förnimmelse i näsborrarna, oftast behaglig

Share
38 kommentarer

Stackars näsan – och lite tågtrubbel

Man kan dämpa sina fem sinnens fulla bruk genom att ganska diskret till exempel ploppa in hörlurar med musik (hörseln), stänka på tabasco på läbbig mat (smaken), ta en alvedon (känseln) eller bara blunda (synen). När det gäller lukten är det svårare att vara diskret, men snart stoppar jag in öronproppar i näsan.

Vi sitter på tåget och det är fullsmockat. För en liten stund sedan klev en kiss- och rökgubbe på och satte sig bakom mig. Jag tycker mig ana att det är landstingsbrallor som stinker och antar att det är den toviga koftan som är inrökt eftersom koftor i alla böcker är inrökta. Det är förstås så att han får lukta och att det är synd om honom eftersom han är en spillra av den människan han förmodligen en gång var.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.

Men så kliver ett gäng killar på. De är liksom kepskillar i 20-årsåldern – fast ingen av dem har keps. De pratar smattrande spanska och luktar mer svett än någonsin en baskethall efter femton matcher eller ett i tio år använt knäskydd av märket Vulcan. Tro mig, jag har känt en och annan svettlukt i mina dagar. Men aldrig något som liknar denna stank.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog vänjer mig.

Och då kommer en parfymtant och sätter sig framför mig. Hon ser inte alls ut som en parfymtant gör i min fantasi utan som en helt vanlig tjejdam i 45-årsåldern. Och hon har hoppat i galen parfymtunna eller liksom Obelix i parfymgrytan. Det är en kväljande, stark parfym som går åt Old Spice-hållet.

Jag tar nu mitt sista djupa andetag och tänker att jag hellre vänjer mig vid tumskruvar eller felstavade ord. Kan man kanske hälla tabasco i näsan?

Uppdatering

Oj och hoppsan. En av de illaluktande killarna får nu en ringande rungande utskällning av tågvärden. Han ska kastas av för att han har ”gett avgång”. Tågvärden säger”du måste lära dig att veta hut” och ”kliv av tåget!” och killen svarar ”håll käften!”.

Om jag förstår rätt klev killen av tåget och var oförskämd mot människor som klev på, varefter han vinkade just den gest som betyder ”nu ska tåget avgå”. Någon som vet hur den gesten ser ut?

Uppdatering 2

Det händer saker: i Södertälje skulle resenärer mot Malmö tydligen kliva av och byta tåg. Men av någon anledning gjorde de inte det. I högtalaren får de nu veta att de ska byta sina biljetter och ta nästa tåg mot Malmö om två timmar. Å ja ba:

– Varför kom de inte av tåget?

Uppdatering 3

Vi kom iväg till slut – och killen fick åka med. Jag försökte spionera på Malmöresenärerna, men fann inget komprometterande. Mycket mystiskt.

Share
19 kommentarer

Var ska jag sova inatt?

Ibland rapporterar jag om sömnsvårigheter. Vilket oftast inte är vad det låter som. Sova kan jag nästan alltid, men sömnen är svår att njuta av i längre sjok. Men nu har jag härdats.

För drygt ett år sedan, gjorde lokaltidningens fredagsbilaga ett hemma-hos-reportage hos oss.

På bilden syns min djefla man och ungefär tvåkommasju av de fem barnen. På förstasidan står det till exempel att det luktar hembakat när journalisten kliver i genom dörren. Nu ska jag avslöja varför (och citerar alltså mig själv) här:

Jag sorterade tvätt, bar ner onödiga möbler till källaren, dammsög, plockade kläder, ställde i ordning böcker och satt upp ett par tavlor. Då började det lukta. Att känna denna doft var som att dricka ett 229-kronorsvin där mörka bär möts av gräs, en smak som snabbt ersätts av plommon i kombination med annalkande, löddrig häst. Men från köket luktade det först kalops, sedan dillkött, ersatt av magsjuka och så ett annalkande lik.

För i köket kokade Olle en rådjursskalle. Det var ett kranium som 13-åringen hittat i skogen, och som Olle just denna dag beslöt sig för att koka rent från … från … ja, från sådant som sitter fast på ett rådjurskranium.

Trots tidsbristen, paniken och det allmänna kaoset, satte jag då igång att baka ciabatta. Det har jag lärt mig av en fastighetsmäklare. Men det hjälpte inte. Nu luktar hela familjen lik. Lik i ciabattabageri. Nu kommer journalisten!”

Men att jag bakade väckte inte intresset hos någon. Det gjorde däremot den lilla passusen längst ner till vänster om att barnen glider runt och sover där de för tillfället har lust. I vilken säng som helst. När jag hälsar på nybekantingar säger de ”åååå, det är ju du som har barn som byter sängar med varandra!”.

Jag trodde att det här skulle gå över. Men icke. Av de numera tolv sängplatserna i huset (sofforna oräknade) sover ingen på samma plats mer än tre–fyra nätter i sträck. Detta nomadbeteende har spritt sig till oss vuxna, så när jag vaknar på morgonen vet jag inte om jag är i Borås, New York eller i tv-rummet med de häckande fåglarna.

Fast om jag riktigt känner efter, är jag nog i Stockholm just nu. (Ska föreläsa om underbara skrivregler.) Sömnsvårigheter? Nähej, en annan kan ju numera sova var som helst.

Share
27 kommentarer