… nu ska jag berätta om en nästan helt vanlig måndag.
När min djefla man låg och skrek av smärtor försökte jag göra sådant man inte gör när ens djefla man ligger och skriker av smärtor.
Först åt jag frukost, men blev skrämd av något bakom brödlådan.
– Buh! Visst blev du jättejätterädd, mamma? Jättejätterädd?
Sedan blev jag åthutad via en irriterad Sjuttonårings lapp.
”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.”
Några timmar senare hade Nittonåringen ökat informationstätheten på samma ställe.
Efter att inte på något sätt ha kunnat locka fram mer smärtstillande till den djefla skrikande mannen, gav jag mig på mig en ful buske som skulle ansas lite. Och lite till. Och lite mer. Och så förvandlades busken plötsligt till hela sjukvården och alla läkare och jag dödade dem allihop, förstås. Såhär:
Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.
Men man ska ha heltäckande kläder och handskar när man slåss mot taggiga buskar, det ska man. Armarna, låren, ansiktet och nacken såg ut som gardiner på 80-talet med sina sneda, ilsket röda linjer på diagonalen.
Aj.
Sedan spelade jag basket, slog halvt ihjäl mina mot- och medspelare och hällde litervis med svett i de långa rivsåren. För att en liten stund senare se till att vår bil lade sig på sidan i ett dike … som för att sova middag en stund.
Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.
Jag joggade hem, ringde Skotten och tog med mig honom, den andra bilen och alla barn som har muskler. Med sjutton plankor, ett snöre och gemensamma krafter lyckades vi faktiskt att under vilda tjut dra upp bilen. Det rökiga grannskapet luktade sedan som ett helt formel 1-lopp.
I morgon är en annan dag. Bäva månde mänskligheten.
Nejdå, det handlar inte om övernaturliga ting, visioner eller att jag har skådat Jesus inne på toa. Det är bara en grej som jag har kommit på. Vi tar den i en trestegsraket:
Man är eller blir hemmablind, så är det. Man ser inte de saknade listerna, man lägger inte märke till det långa näshåret som nästan når ner till överläppen och man känner inte att bilbromsarna inte tar som de borde eftersom försämringen har skett med myrsteg under 25 år.
Man ser plötsligt listerna, hårstrået och märker att man glider nästan in i mål när man borde stanna på fläcken. Och man blir jätteirriterad. Och man förtvivlar. ”Det är ingen idé. Det kostar för mycket. Jag har inte tid. Det kommer inte att bli bra om jag fixar det själv.”
Man ger upp och väntar på att få bli lite blind igen.
Men jag har kommit till insikt! Lösningen har legat i bakhuvudet och lurat hela mitt liv och poppat upp lite då och då för att snabbt och bedövande lägga sig till ro igen. Jag ska i fortsättningen inte någonsin säga nej till sådant som går att genomföra. I centrum står denna vår förfärligt blommiga plastmatta i trappan upp till andra våningen:
Den absolut fulaste trappan i hela världen – med plastmatta som lades dit anno 1984.
De vita fläckarna i trappan har funnits där sedan sportlovet 2005 och är färg från när jag målade de då mintgröna väggarna och tänkte ”det gör inget om jag spiller, den där förbaskade mattan ska snart bort”. Sedan hände inget.
När jag såg hur de vita fläckarna inte slets bort eller mattades, tänkte jag att man ju skulle kunna måla trappan med vanlig väggfärg. Sedan tänkte jag att nej, det säger alla att man inte kan och inte ska. Sedan tänkte jag att jag ville ha sisalmatta för det är ju så snyggt. Sedan tänkte jag nej, det är för dyrt. Och så höll jag på. Ni märker att jag tänker i banala och negativa banor? Well, nu är det slut med det.
Så här kan man ibland höra föräldrar säga till sina små barn som är på väg att klättra upp på en hög pall eller ner i en fontän eller balansera tre glas på varandra:
– Nej, du kommer att trilla.
– Nej, du kan inte göra sådär.
– Nej, det där går inte.
Varpå barnet ju måste testa! Och precis så ska jag vara under 2011: när jag hör mig själv säga nej, så ska jag argumentera mot mig. (När jag nu tänker efter känns det lite jobbigt. Men ni fattar?)
– Man kan nog måla trappan i alla fall. Nu ska vi se. Ingen vit färg. Men röd. Hm. Och blå. Hm. Ser man på, där finns det ju lite grönt och gult också. Vilken färg är finast?
Jag och Tioåringen i obekväm arbetsställning som facket aldrig hade godkänt.
Under målningens gång satte vi upp lappar till resten av familjen så att vi skulle slippa tramp i klaveret innan detsamma hade torkat, t.ex.:
Gå bara där det inte är målat!
Gå bara på gult!
Gå bara på papperen!
Lapparna fann Artonåringen så inspirerande att han skapade en egen installation som vi funderar på att göra permanent – stora och små instruktioner hur trappstegen ska attackeras, t.ex.:
GÅ INTE PÅ RÖTT
GÅ PÅ TÅRNA
GÅ BARA PÅ BLÅTT SOM HAR PAPPER PÅ SIG
GÅ HELST INTE PÅ RÖTT
GÅ PÅ GULT EFTER 22:35
GÅ BARA VID GRÖN GUBBE
GÅ BARA PÅ BLÅTT OM DU TÄNKER GÅ PÅ GULT NÄSTA STEG
GÅ ÖVERALLT UTOM PÅ GULT, GRÖNT, BLÅTT, RÖTT OCH PAPPER
GÅ PÅ PAPPREN OM DEN GULA FÄRGEN MEN INTE DEN RÖDA FÄRGEN HAR TORKAT
Elvaåringen ville ge mig stöd för tjatet när jag var borta. Hon satte upp denna lapp:
Visst, det finns saker jag upprepar och som kanske inte har så himla stor betydelse för världsfreden. Men om man låter tvätten ligga kvar i maskinen i drygt ett dygn, luktar den ofräscht och om man stoppar in nyköpt mjölk framför den gamla, hinner den gamla att bli forntida innan någon kommer fram till den. Och vilken effekt fick lappen med uppmaningen?
