Hoppa till innehåll

Etikett: Kent

På konsert med Kent

Den enda idol jag har haft på det där stalkeraktiga sättet är Johnny Depp. Jag faxade “Keep up the good work” till hotellet som han bodde på en gång runt 1991. Men närmare så har jag inte kommit varken honom eller känslan av dyrkan.

Igår kväll var jag på Kent-konsert och såg några tjejer och killar som säkert hade faxat till bandet om de hade kunnat. De bosatte sig utanför konsertlokalen redan i torsdags och uppfann ett eget tursystem så att den som  kom först verkligen skulle få välja plats längst fram allra, allra först.

Kent på Lokomotivet i maj 2012 var nedtonad vad gäller ljuset, vilket gjorde fotograferingen svår.
Kent på Lokomotivet i maj 2012 var nedtonad vad gäller ljuset, vilket gjorde fotograferingen svår.

Själv gav jag mig på lånad cykel hemifrån ungefär en halvtimme innan grabbarna skulle kliva på scenen. På vägen smet jag in på Coop för att hämta ut biljetten eftersom det är ett ATG-ombud med Ticnetservice. För det står det faktiskt på Coop.se att det är:

Men … computer says no, sa personalen. De kunde inte lämna ut Ticnetbiljetter, det kunde bara Turistbyrån som stängde för ett par timmar sedan. Och så ryckte de på sina axlar och pekade på datorskärmen som ju vet att styra precis allt.

Här hade jag kunnat ställa till en scen och hänvisat till sajten (“my computer says yes!”) samt vrålat att det var bättre förr när man köpte biljetter i ordentliga biljettluckor med skjutfönster och tanter i virkade sjalar – men istället tog jag mitt bokningsnummer och gick. Cyklade. Jag förberedde mig noggrant på hur jag skulle övertala de alltid lika obevekliga, oflirtbara konsertvakterna. Övningsfladdrade med ögonfransarna, harklade och kollade så att jag inte hade spenat mellan tänderna eftersom det kunde distrahera.

"Eh, heeeej, jag har ett litet biljettproblem för att eh …"
“Eh, heeeej, jag har ett litet biljettproblem för att eh …”

Men. Tre sekunder efter att jag hade stammat fram mina ursäkter och rynkat pannan åt i tur och ordning Coop, Ticnet och Turistbyrån, var jag inne. Inga problem. Och klockan 20:01 började Kent lira – inga divalater där, inte. Hela Eskilstuna svimmade av pur glädje när Jocke Berg lade in “Tuna” i en låttext och när han berättade att han jobbade på ett sjukhem där alla andra också har jobbat … och att hans kompisar från förr numera sitter i kommunfullmäktige.

Inte särskilt deppigt, nej. (Och precis exakt på pricken sådär ser min Broder Jakob ut, ska ni veta.)
Inte särskilt deppigt, nej. (Och precis exakt på pricken sådär ser min Broder Jakob ut, ska ni veta.)

Efter konserten stod de allra mest inbitna fansen kvar och tittade efter plektrum och annat som grabbarna hade lämnat efter sig, som t.ex. … hårstrån? Snytpapper? Jag hittade en vattenflaska som bandet lämnade till fansen närmast scenen – och fotograferade den lite lamt i brist på plektrum.

Någonstans på denna flaska finns det spännande fingeravtryck.
Någonstans på denna flaska finns det spännande fingeravtryck.

När jag satt där på huk kom en kille i 28-årsåldern fram till mig och sa:

– Du, förlåt, ursäkta, kan jag … få den där? Jag tror att Jocke Berg har hållit i den …

Och så såg han så rart överlycklig ut.

Bakom honom stod en tjej och grät hysteriskt. Av lycka. Hon hade nämligen fått händerna på spellistan som var upptejpad på scenen under spelningen.

Spellistan. (Det är inte den gråtande tjejen som håller i listan.)
Spellistan. (Det är inte den gråtande tjejen som håller i den.)

Jag dröjde mig kvar och tjuvlyssnade lite.

– Jag svär! Han tittade rakt i mina ögon! Under hela låten!
– Svetten hamnade här! Här! Kolla, på kinden! Det är Martins svett!
– JAG HITTADE ETT PLEKTRUM!
– Ses i Malmö på lördag!

Ja, ett gäng på ungefär 50 personer följer Kent på alla vårens konserter.

Häromdagen var lillasyster Orangeluvan i Oslo samtidigt som Justin Bieber tydligen var i krokarna. Gatorna var fyllda av tjejer som skrek och tjoade och irrade omkring i jakten på en idolskymt. Avgudadyrkan säger någon, det kan inte var nyttigt säger någon annan och många skakar på huvudet och suckar och påtalar att ungdomarna ju hade vettigare saker för sig förr i tiden.

Presleyfans i Bremen 1958.
Presleyfans i Bremen 1958.
Beatlesfans i London 1965.
Beatlesfans i London 1965.
Springsteen i Tampa 2009.
Springsteenfans i Tampa 2009.

 Och så har vi ju dessa sansade män:

Deppig Sverigematch någonstans någon gång.
Deppig Sverigematch någonstans någon gång.

Nä, jag behöver faktiskt hitta en idol att vara lite hysterisk inför. Som

  1. är någorlunda åtkomlig
  2. inte älskas av alla andra
  3. lever.

Hm. Jag är alldeles för sansad och ohysterisk.

Share
64 kommentarer

Kents presskonferens på Berns just nu

Alla inne på Berns har tagit bild på det tomma podiet.
Alla inne på Berns har tagit bild på det tomma podiet.

Jag har snikat till mig en plats på Kents presskonferens, som en f.d. radiokollega till mig är irriterad på. Andra som jag inte har varit kolleger med är inte alls lika irriterade utan ser jippot som en utveckling och ett naturligt steg in i framtiden.

(Snabb resumé för dem som inte förstår ett jota: Kent är ett band från Eskilstuna, vars sångare heter Jocke men ser ut som min Broder Jakob. De har alltid hållit sig framme när det gäller innovationer inom musikbranschen och nu har de fattat beslutet att skippa alla enskilda journalistintervjuer till förmån för en presskonferens dit nästan vem som helst fick komma, bara man sa till i förväg. Och det gjorde jag. Självklart vill journalister ha dem för sig själva och publicera sin egen version och självklart vill grabbarna i Kent inte det.)

Snikat och snikat, förresten. Jag mejlade bara. Svaret jag fick tillbaka var av typen “jaha, men vem är du och var skriver du?”, så jag erkände med svansen mellan benen som den mes jag är att jag ju begriper att jag kanske inte ska komma eftersom jag inte har någon som helst makt och ju inte kan få folk att köpa låtarna hur initierat jag än beskriver möglet inne på Berns toaletter… och fick följande svar:

“Makt skiter vi i 😉  Vi ses den 24e.”

Toaletterna? undrar ni nu. Jamen självklart har jag en rapport:

Ingen toasits! (Alla andra var upptagna, så jag kan inte berätta om detta var en trend eller bara en tillfällighet.)
Ingen toasits! (Alla andra var upptagna, så jag kan inte berätta om detta var en trend eller bara en tillfällighet.)

Det är imponerande genomarbetat – med skivsläppet kommer en bok, tre viner och specialdesignade basketshorts. Eller … kanske det där sista bara var i mina drömmar.

Jaha, nu får vi höra en låt och se på en vacker film som presenterar datum och platser för turnén. Och så kommer killarna in: bara en har halsduk på sig. Johan Norberg ställer första frågan:

– Vart tog syntarna vägen?
– Elektroniken finns där, men den hörs inte.

(Frågorna och svaren är bra mycket längre än så här, men jag skriver ju så långsamt. Skämtet “den som är utan synt kastar första stenen” bränner i mig, men jag vågar inte höja rösten.)

_____

Skivdesignen går i egyptisk stil och Kent får frågan varför. De svarar något om enkel stil och snyggt, men jag irrar iväg mig och blir ofokuserad eftersom jag fastnade på pluraländelsen -r på studio. (De säger bara studios, studios, studios hela tiden. Jag vill ställa mig upp och primalskrika STUDIOR KIWIR HOBBYER JOJOR, men jag tror att det hade påverkat stämningen negativt.) Oj, de gjorde en låt som de sedan glömde bort och som inte kom med på plattan!

– När alla har sjukt tråkigt är det dags att göra en ny platta, förklarar Jocke Berg och tar udden av den mystiska skapelseprocessen.

_____

– Vi har en regel: “no second thoughts” – vi ska lita på första versionen, inte tveka på vad vi har gjort och inte göra 40 omtagningar av en och samma låt.

– Hur har detta att bli vuxen påpekat textskapandet?
– Det är skönt att bli vuxen för då slipper man fokusera på att vara cool – längtan till att vara cool sabbade nog många  goda idéer. Det är en fördel att bli äldre, man ökar sin minnesbank.
– Hur ska man då tolka 999?
– Man ska ju inte tolka låttexter – man ska inte prata om dem, att prata om dem förringar dem och … ptjaaa, det står ju där rakt upp och ner vad den handlar om.

Hear, hear. Det har vi ju kommit på här också: diktanalys på kommando med facit bakom hörnet är av ondo.

Kent 2012. (Men så här allvarliga var de verkligen inte!)
Kent 2012. (Men så här allvarliga var de verkligen inte!)

_____

Det här är Kents första presskonferens någonsin, säger de. Sedan kommer Sami på att nej, de har ju råkat ut för tortyren en gång tidigare – de låg på hotellrummet i mysbrallor efter en konsert när någon ringde upp och frågade om de kunde komma ner en liten stund och svara på en fråga lite snabbt. Det som mötte dem när de kom ner var den församlade finska presskåren, inklusive tv. Där och då i joggingbrallor sluddrade de fram några inte alls väl valda ord, varför de inför dagens jippo tydligen var väldigt nervösa.

Apropå att finna inspiration:

– Spela inte nån jävla gammal skit, Dylan, Bowie, Springsteen – spela ny musik!

_____

– Man gör dålig musik om man bara tänker på vad andra ska tycka. Det blir bra om man gör som man själv vill.

(“Man” är förmodligen i just detta fall “jag”.)

–––––

En dansk journalist frågar på svårförståelig engelska vad Kent har för “relations to Denmark and the Danish people”. Det blir stor förvirring på podiet eftersom de hellre svarar på svenska och när det visar sig att dansken förstår svenska, kommer de fram att tre av plattorna är inspelade i Danmark och att de har haft en dansk producent samt att de blev engagerade i en festival som gick i konkurs.

– Varför påbörjas turnén i Danmark?
– För tänk om vi skulle tokfloppa! Det är sjukt nervöst att börja på hemmaplan med mamma och pappa i publiken.

_____

En annan Kent.
En annan Kent.

En kille från Kentforumet undrar varför låtarna har så konstiga namn som inte har något med låtarnas innehåll att göra. Alla utom Jocke Berg nickar och håller med och vill genast ha svar av poeten i gänget.

– Jamen mina texter är så konstiga … jag har ju inga bra ord i refrängen … jag kan inte göra hittiga ord … sånt som låter bra i låttiteln …
– Kanske dags att börja med det nu va? säger Sami.

Jag skrattar högt, och slår sedan handen för munnen. För ingen annan skrattar. Sami fortsätter:

– Om du var här är bra, för den vet jag vilken det är – alla dom andra, näe … “Vilken fan jävla låt pratar du om?” säger jag hela tiden.

Jag skrattar igen. Och tystnar snabbt eftersom jag är ensam om skrattet igen. En kille frågar varför de bytte skivbolag och får frågan om han vill höra sanningen eller en tillrättalagd version och killen svarar obegripligt nog att han inte vill höra sanningen. Då får han med honunglsen röst en tillrättalagd version om konstnärlighet och förståelse och jag skrattar JÄTTEMYCKET.

Och slår handen för munnen. Då viskar Sami att det nya skivbolaget gav dem mycket, mycket mer pengar.

Kent d.ä.
Kent d.ä.

_____

– Hur skulle ni beskriva skivan? säger någon.
– Det är klart att den borde geniförklaras, men vi är ju Kent, så de flesta kommer att säga att plattan är okej, inte mer. Men den är grymt bra! Inget hipster-skit!

Frågorna om texttolkning återkommer och Jocke ser besvärad ut. Han vill verkligen inte analysera eller komma med lösningar eller avslöja om Eskilstuna på något sätt finns med på senaste plattan. Moderatorn Ulrika Eriksson (som har jobbat för MTV och som programledare i Silikon) gör något i mina öron konstruktivt när hon säger att vi kanske ska fokusera på andra frågor än dem om texter eftersom Jocke faktiskt inte har några svar. (För hur intressant är det att se Jocke Berg rycka på axlarna?) Detta beskrivs så här i en tweet:

Ehum. Det var varken Kent eller Jocke, det var Ulrika Eriksson, och “betacka” sig var det faktiskt ingen som gjorde.

_____

– Du Jocke, du hänger ju mycket på Kentforumet där du får en himla massa skit, hur känns det?
– Nämen jamen det är bra kommunikation, det är bra att svara på kritik direkt, dom som har något att fråga behöver liksom inte komma med ett guldbrev med bard ridande på en kalv för att få kontakt.

Jag bara gapar. Finns det alltså ett Kenthatarforum där man hänger? Eller är det Kentdyrkare som vill avreagera sig på … livet? Och som tar ut det på Jocke Berg? Förklara för mig, någon!

– Tjänar ni pengar på vinerna och vilket är bäst – vinet eller plattan?
– Nej, inga pengar, vinet är bara för att det är kul och för att vi fick frågan om vi ville göra’t. Ju mer vin man dricker, desto bättre blir skivan förstås.

Sedan får killarna frågor om framtiden, om de ska lägga av (“ja”) och de ska vara med i Melodifestivalen (“javisst, som ett sista magplask va?”) och vad de tycker om att Eskilstuna vill öppna ett Kentmuseum (“ok, men vad fan ska de ha i det, nä man måste nog ha fler presskonferenser innan man får ett museum”).

Tips till Eskilstuna kommun: namnge en gata eller en rondell (vi har många rondeller) efter Kent, för när man väl har haft en riktig presskonferens är det faktiskt dags att få en geografisk plats. Själv vill jag gärna ha något som heter Bergmans Bollhus – måste bara komma på en orsak att hålla presskonferens först.

Så här glada var Kentgrabbarna nästan hela tiden.
Så här glada var Kentgrabbarna nästan hela tiden.

____

En journalist från Metro tog upp frågan om det som jag nämnde i inledningen, men Kent hanterade det bra genom att bara säga “ja, vi är Sveriges mest mediefientliga band”.
_____

Detta är bilden som ni kommer att få se i alla tidningar och andra forum i morgon:

Fast från andra hållet dårå.
Fast från andra hållet dårå.

Nu är det slut, och som en relativt ovan presskonferensdeltagare måste jag säga att det hela var väldigt trevligt, välreggiserat, vänligt och glatt. Om alla bara hade släppt lös lite och faktiskt skrattat åt det som sades – som faktiskt var roligt – så hade även “publiken” fått högt betyg. Nästa gång ska jag ställa frågor också.

Oj, alla rusar mot scenen trots att den är tom! Vad händer? Hallå, får jag vara med?

Aha! De tar foton på klottret som de fyra kreerade under sessionen. Tänk om de har skrivit nåt snuskigt.
Aha! De tar foton på klottret som de fyra kreerade under sessionen. Tänk om de har skrivit nåt snuskigt och ritat en snopp. (Gör inte alla det?)

Nu blir jag utkörd från Berns – om jag inte hjälper personalen att städa, säger de.

__________

Man fick en liten tygpåse på vägen ut. Lite reklamfoldrar och trista papper, tänkte jag, och kollade inte förrän nu på vägen hem. Men se på tusan: en EP! (Och en cd, visserligen, men … en EP!)

Så … vad ska jag nu göra med min fina EP?
Så … vad ska jag nu göra av min fina EP? Grytunderlägg? Hatt? Lampskärm?
Share
37 kommentarer

Kent, regn och The Four Yorkshiremen

Igår kväll cyklade jag och Tioåringen till en höjd strax bakom Parken Zoos scen, där Kent skulle spela.

Som djur, fast utanför bur.
Som djur, fast utanför bur.

Vi satte oss i en buske och sa:

– Nåväl. Vi kan inte se scenen, men vi kan i alla fall höra.
– Ja. Det är gott nog.
– Sitter du bekvämt?
– Jadå. Fast regnet rinner ner i nacken. Men det kunde vara värre!
– Ja! Det kunde vara tio minusgrader!
– Och hagel!
– Tänk om vi var hungriga och kissnödiga!
– Usch ja! Och tänk om det inte var Kent som spelade utan … Ulf Lundell!
– Vem är Ulf Lundell?

Precis som med andra facts of life, hade alltså dagen kommit då jag skulle bli tvungen att spela lite Ulf Lundell och läsa upp några av hans dikter för det stackars barnet och hennes allmänbildning. Men eftersom vi satt i en buske (och begick hemfridsbrott eftersom vi inte hade frågat buskens ägare om lov), sa jag bara ”vi tar det när vi kommer hem”.

Anledningen till att vi inte hade köpt biljetter och kunde bli regnade på lite närmare scenen är enkel: vi är för många i familjen och har inte råd eftersom vi sparar pengar till ett Gröna Lund-besök i augusti. (Det är inte synd om oss. Att vi inte badar i pengar är helt naturligt och ingen annans fel än vårt eget och vi lider inte. Och därmed basta.)

Plötsligt dök buskägaren upp. Han stannade till och tittade barskt på oss. (En barsk titt är en sådan med tvärvinklade ögonbryn strax ovanför ögonen.) Och så sa han:

– Men där ser ni ju inget! Kom hit bort, bakom knuten! Här, vill du ha en pall?

Och så gav han mig en trekantig pall som jag satt så skönt på i 90 minuter. ”Min pall, den har tre kanter” nynnade jag mellan Jocke Bergs skönsjungande.

Vi var inte ensamma bakom knuten.
Vi var inte ensamma bakom knuten. Min pall står bakom tjocka tallen mitt i bilden.
Se så bra man ser! Där! Där! Jamen kisa då!
Se så bra man ser! Där! Där! DÄR! Jamen kisa då!
Kolla, man ser alla fyra – Jocke Berg i mitten!
Kolla, man ser ju alla fyra.
”Det är snorhalt på scenen!” sa Jocke Berg och tände ett gnistrande eldregn.
”Det är snorhalt på scenen!” sa Jocke Berg och tände ett gnistrande eldregn att värma sig i.

När konserten var slut, skickade jag ett sms hem med order om te, kakelugnsbrasa och grillning av marshmallows. Där satt vi sedan och lät ungefär så här:

– Luxury!

Share
48 kommentarer

Kentrallalaaaa

Här sitter man i en refug och lajvbloggar.

Fast de där borta är coolare, de sitter ju i rondellen.

Kent spelar i sin gamla hemstad, där alla har lämnat släkt, grill och bira hemma på altanen för att få lyssna på grabbarna. Nej, vänta förresten, biran har de tagit med sig:

Ett av många vrålåk.

När jag var liten, togs jag och mina syskon omhand av barnflickor. En hette Eva Larsson, och hon var raggare. (Henne har jag berättat om förut.) Därför känner jag mig ikväll som hemma bland bilarna. Snart kommer jag säkert att känna mig hemma på konserter också – jag som knappt har varit på en handfull. (Hur många är då en handfull konserter? I runda slängar sju.)

Den orangefärgade pricken där borta är Jocke Berg.

Egentligen borde jag här och nu bli upprörd och kränkt och yra om orättvisor. ”Klassamhället!” skulle jag kunna dra till med och peka med min kränkta hand mot staketet som är en Berlinmur och mot alla där inne som har råd att köpa biljett och sedan dystert rynka min panna och snyfta lite och med darrande hand peka på min refug.

Men kolla, vi är fler som åker i tredje klass på konserttåget:

Den som ändå hade neonfärgade pumps. Varför har hon råd med sådant när inte jag har det?

För säkerhets skull-fotnot:
Nejdå, här är det inte någon som är kränkt. Jag är bara trött på alla med den där det-är-synd-om-mig-fast-allt-är-andras-fel-jag-är-ju-ett-offer-inställningen. Förlåt om jag nu retar upp halva läsekretsen.

Lajv-fotnot:
Publiceringen av detta dröjde eftersom batteriet stendog i just det ögonblick som jag klickade på ”publicera inlägg”. Vilket ju gjorde att jag helt förlorade lajvpoängen. Ah well.

Kent-fotnot:
De var förstås helt fantastiskt bra. Men (för att nu reta upp den andra halvan av läsekretsen) förbandet med Håkan ”jag sjunger som en ostämd saxofon” Hellström var b-e-d-röv-l-i-g-t. Jag frågade ett Hellström-fan:

– Men vad är det som är bra?
– Texterna! Och som han hoppar omkring på scenen! Hur mycket jävla energi som helst!
– Men betalar du alltså för shåwwen för att han skuttar omkring så bra? Och sjunger så finurligt:

”Men den gamla goda tiden nu kommer den aldrig tillbaka.
Och jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn hälsade på oss.
Natten jag fann dig.
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför.
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö.”

– Ja men så sjunger man med och så låter man bättre än han och då blir man så glad. Kom igen Lena, kom igen Le-enaaaa. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Wo-oh!

Jättebra.

Share
13 kommentarer