Hoppa till innehåll

Etikett: ishockey

Olika smärttrösklar, kanske?

Under basketmatchen i onsdags blev jag biten i överarmen. Med tanke på att matchen spelades inomhus och i början av maj, borde det ha varit av en motståndare – men icke. Kanske var den en nyvaken broms som slet åt sig en köttbit … fast det kan ju lika gärna ha varit ett getingstick. Eller en väldigt liten hund.

Jag spelade vidare och tänkte att det ju var försmädligt och synnerligen larvigt; ska man skada sig ska det först och främst synas och höras ordentligt. (Vi vann, förresten.)

Det syns nu en pytteliten röd krater och en kvaddel och armen gör fortfarande ont, vilket gör att jag ju måste gnälla och gnöla som den värste fopollspelare som tar sig åt ljumskarna vid minsta känning. Men så såg jag Sverige–Norge i hockey-VM och bestämde mig för att vara tyst.

– Ah, jag kan bara inte hålla i klubban ordentligt, … sa Fredrik Pettersson och fick en stund senare veta att armen var bruten.

Antingen är hockeylirarna till hälften tandlösa eller så visar de upp nyköpt garnityr för att luckorna blev för stora att lappa och laga. De far med huvudet först in i varandra, grillorna, målburen och den hårda, hårda sargen. Pang, bom, tjoff och så upp igen. Som om det inte vore nog, stiger adrenalinet dem åt det sargade huvudet så att de även måste puckla på varandra lite då och då. Henrik Zetterberg med de sammetslena ögonen var besviken för att domarna visslade som vårlärkor för minsta lilla trill. Han sa:

– Man skulle ju kunna tro att vi spelar basket! Vi får ju knappt röra varann!

Nej, hockey är inte som fopoll.

Share
8 kommentarer

Det här med sport

Igår samlades vårt basketlag för att spela uppvisningsmatch mot en s.k. herrklubb.

Vi – avdankade, gamla elitspelare och unga, avdankade fantaster samt halta och lytta gamla basketidioter – mötte ett gäng killar som inte kunde spela basket utan som bara ville ha kul tillsammans. Ungefär som att hoppa bungyjump, låtsasröka cigarr eller dyka från 10-meterstrampolinen. Som de proffs vi ju är, fick vi 1 500 kronor för insatsen. (Kan detta vara en lukrativ bransch att ge sig in i?)

När jag och Bästisgrannen gick i högstadiet, hade vi en gympalärare som sa till oss att det inte var någon skillnad på tjejer och killar när det gällde de fysiska förutsättningarna. (Det mentala nämnde hon inte.) Hon sa också att om vi ville springa snabbare än killarna, så var det bara att träna. Om vi ville bli starkare än killarna, så var det bara att träna. Eftersom jag varken var särskilt snabb eller stark, gäspade jag och lade denna information på en avlägsen hylla långt inne i ett dammigt hörn av hjärnan.

Men inte Bästisgrannen, inte. Hon tränade, tränade, tränade och tränade. Hon skulle klå killarna! Hon skulle springa 60 meter på 8 sekunder och ta 80 kg i bänkpress! Hon skulle bli bäst i klassen!

Av förklarliga skäl gick detta inte så bra. Än idag pratar hon om sekunden när insikten kom: att gympaläraren hade lurat henne. Numera gillar vi läget och spelar basket mot killar med hjälp av list istället för snabbhet och muskler.

Vi blev igår totalt mosade. Höjdpunkten i min basketkarriär kom efter fem minuter, när någon av killarna skrek:

– Spela tajtare försvar på elvan!
– Jag hinner inte! Hon är så snabb!

Ja. Jag har tröjnummer 11. Jag hade svettiga, håriga 100-kiloskarlar på min rygg i en hel timme (ajdå, med den formuleringen kommer jag att locka hit fel sorts läsare), jag blev omkullsprungen som vore jag en pappersdocka och jag blev fasthållen i handlederna som om jag höll på att falla ner från en balkong i en tv-deckare. Men … vi vann.

Vi vann! Vi vann! När slutsignalen gick, hade vi gjort fler poäng än de svettiga, håriga muskelpaketen! Vi vann!

Senare på kvällen vann Sverige första matchen i hockey-VM med 7–1. Visserligen mot ett plutteland som Österrike. (Fast de har ju Mozart, Mahler, Franz Klammer, Hermann Maier och en massa Straussar så det är inte mer än rätt.) Men vi vann! Vi vann! Eller … ”vi” vann kanske man ska skriva när det faktiskt var Omark, Harju, Weinhandl, Andersson, Pettersson och Lundström och alla de andra som gjorde’t.

Om man hade en glädjemätare som kunde analysera mitt humör (vi kan säga att det är en tidsaxel och en procentaxel på mätaren), så skulle kurvan se ut som en EEG-kurva. Mycket upp, mycket ner. Nu kommer vi till det vetenskapligt analyserande skedet i denna text:

– Är sportnördar gladare och ledsnare oftare än de sportlikgiltiga och lever de verkligen lika länge?

Om man kisar kan man se Bengt-Åke Gustafsson alldeles i inledningen. (Om detta namn är okänt för mina läsare: han är Tre kronors nuvarande förbundskapten. Om ”Tre kronor” är ett okänt namn för mina läsare: det betyder “Sveriges landslag i ishockey”.)

 

Om man kisar kan man se vem som ringde till mig i fredags.
Share
15 kommentarer

Foppa, darling Foppa


[Fotnot innan vi börjar: Den där Foppan i rubliken är egentligen Peter Forsberg, den i mina svenska ögon genom tiderna bäste ishockeyspelaren. Från Sverige.

Lill-Strimma! Honken! Uffe Sterner! Högosta! Tumba! ropar ni som är bara lite äldre än jag. Javisst är det en definitionsfråga och visst älskar jag även Börje Salming, Markus Näslund och Mats Sundin och alla backar som Nicklas Lidström som inte har fått lika mycket publicitet bara för att deras jobb inte är lika glamouröst och poängfyllt. Men Foppa är Foppa. Och nu har han för triljonte gången ont i foten och förmodligen i själen eftersom han lägger ner comebacken. Igen.

Tusan vad det är svårt att läsa kursiv stil på en skärm.]

För att hedra Foppa (eller om det är för att jag helt enkelt är tvungen) ska jag ikväll gå på mitt livs första ishockeymatch. Nu sitter jag här och undrar om det är kallt inne i hallen, om man ska ha sittunderlag och portfölj, öronproppar, vantar, flagga, matsäck och kikare eller om det är ungefär som på en basketmatch.

Och kommer jag att klara mig utan repriserna?

Share
12 kommentarer

Att sitta i komposten

Det var en gång en hockeymatch i OS 2002. Sverige spelade mot Vitryssland och jag led, sprang i cirklar, kastade mig på golvet så gravid jag var, skrek och hejade och bar mig åt. Precis när Salo släppte in en fladderpuck bakom sig, tog den just då mycket roade djefla mannen en bild på mig. Se till vänster, där står en chockad svensk i orange t-shirt.

Igår under Sveriges match mot Spanien hade jag precis lugnat ner mig och accepterat både bytena och att vi inte skulle vinna utan bara spela oavgjort. I Spaniens målögonblick i 92:a minuten tog Åttaåringen en bild på mig:

Ska köpa ansiktsfärg av bättre kvalitet till på onsdag.
Den djefla mannen tog inte det hela på allvar.

Efter slutsignalen ville jag vältra mig i tv:s analyser och lyssna på besvikna kommentarer och ösa ilska över domarens insats. Men två av de elva barnen på plats hade övat in en utomhusdans som omedelbart skulle tittas på. Inte en minut kunde de vänta och de okänsliga vuxna förstod varken mig eller min sorg.

Jag lydde, och det visade sig att det där med att sitta i komposten och titta på dansvideopotpurri till knappt hörbar musik från en mobiltelefon var ju inte så dumt. Ont ska visst med ont fördrivas.

Share
20 kommentarer

Va? Hedström, Bäckström, Ersberg & Backlund?

Igår hällde jag vatten i vattenkokaren och placerade den i mikrovågsugnen.

– Nämen! sa jag högt till ingen, tog ut kokarn och placerade den på rätt plats.

Resolut satte jag sedan på den tomma mikrovågsugnen på en minuts uppvärmning av … luft. Och blev förvånad när vattnet i vattenkokaren inte blev varmt.

En liten stund senare hittade jag mina nycklar i diskstället. När jag skulle handla tvättmedel, bröd och ost kom jag hem med kaviar, tvål och en grillad kyckling.

Därför tycker jag att Bengt-Åke Gustafsson tar ut fel personer till Tre Kronor.

Vaddå Hedström, Bäckström, Ersberg & Backlund? Och vem är Tony Mårtensson? Kör inte han speedway? Vad är det för fel på Högosta, Salming, Eldebrink och Loob – inarbetade och lättuttalade namn? Jag har inte plats för nykomlingar i huvudet!

Jag bryr mig alltså väldigt mycket om VM och OS. Landskamper i hockey och fotboll är rödmarkerade i almanackan och de gånger som matcherna krockar med fester, dop, jobb eller – bevare mig väl – tågförseningar, blir jag tvärsur. Men under detta VM måste jag banne mig plugga namn. Och termer: vad är ”slottet” på en hockeyplan och varifrån kom det?

[försvunnen bild på Älskade, ärrade gamla gubbar. Hockeyspelare.]

När vi nu är inne på sporten, måste jag ju dra fram två av dagens majlardismer:

”Och segerns sötma från guldmatchen mot Elfsborg 2004 tömdes tio månader senare ner i nederlagets bittra kalk efter avklädningen mot schweiziska Thun i kvalet till Champions League.”

”[—] även om saknaden av brassen Junior hängde som en blöt filt över Malmö Stadion ju längre andra halvlek led.”

Vad jag tycker om detta kan man läsa i hemlisbloggarjulkalendern.

Nu ska jag försöka göra te i vattenkokaren och gröt i mikron och inte tvärtom, ta mig till stationen för att åka tåg till Stockholm och sedan lite tunnelbana utan att glömma plånbok och nycklar, utan att tappa datorn och samtidigt försöka hålla skrivreglerna i rätt ordning så att de på ett finurligt sätt förmedlas till åhörare som inte gillar skrivregler utan som förmodligen bara sitter och tänker som jag:

– Hm. Hedström, Bäckström, Ersberg och Backlund. Steen. Inte Thomas Steen. Alexander. Hedström, Bäckström, Ersberg och Backlund. Backlund borde heta Målislund. Hihi.

Share
22 kommentarer

Jag har alls ingen tid över!

Den 22 februari 1980 spelade USA mot Sovjet i hockeyturneringen i OS i Lake Placid. (Hur många i:n kan man klämma in i en mening egentligen?) Snacka om Busterögonblick. En massa små collegestudenter med glasögon, finnar och tandgluggar slog hemska, stora brumbjörnar till sovjetiska muskelberg. (Helt fel, USA:s lag var extremt vältränat. Deras uppladdning inför OS påminner om hur Damkronorna jobbade inför sin silvermedalj i OS. Heja Damkronorna!)

USA mötte förresten Sverige tidigare i turneringen, men lyckades bara få oavgjort: 2-2. Pelle Lindbergh, Mats Näslund och snygge-Mats (Waltin) var med, men inte Salming eftersom han var proffs och sådana inte fick vara med i OS på den här tiden. Matchen mot Sverige var den enda matchen som USA inte vann! Heja Sverige!

Tillbaka till stormatchen. Gammelgubbarna Michailov, Charlamov, Petrov, Tretjak samt de mycket lovande ungdomarna Krutov och Makarov spelade under coachen Tichonov som vanligt jättebra, men förlorade ändå och USA went bananas och flaggade med extremt stora flaggor i ett helt decennium. Sverige kom trea. Heja Sverige!

Och varför skriver jag detta? Jo, för jag har inte tid att skriva om något annat! All tid som ju fanns igår är uppäten och försvunnen och nu hinner jag knappt sova för att en massa deadline:ar kröp fram från under stenarna som borde falla från mitt hjärta å det snaraste. Jag vill pensionera mig eller blir lyxhustru. Bara till på fredag eftermiddag, tack. Men nu har jag spritt lite ljus över allas undran angående den 22 februari – inte alls en helt vanlig, trist dag utan en på det hela taget lite Busterinspirerad dag. Heja Buster!

Fotnot, förresten: Målvakten Pelle Lindbergh blev proffs i USA, men körde 1985 ihjäl sig mot en bergvägg efter att först ha druckit sig rejält berusad. (Precis som Charlamov gjorde 1981.) De svenska tidningarna gick i spinn, och en av dem skrev med sina mest braskande rubrikbokstäver:

”Förhållandet som orsakade Pelle Lindberghs död”

Ni associerar nog som jag. Svartsjukedrama eller olycklig kärlek? Kanske till och med ett spökande Oidipuskomplex? Men icke. Det som avsågs var förhållandet mellan bilkörning och alkohol. Heja, heja.

Share
27 kommentarer