Hoppa till innehåll

Etikett: inbrott

Jag var lite kriminell häromdagen

För en dryg vecka sedan kajkade mitt webbhotell ihop av tyngden som min blogg tydligen lider av. Jag skulle precis berätta om min senaste kriminella handling, men av det blev intet.

Så vi tar det nu istället.

Sedan jag föddes har jag bara brutit mot lagen en gång – när jag som nittonåring var med när en kille i Alassio stal en motorcykel. Till mitt försvar kan jag bara säga att det hela skedde i god tro och att jag vid tidpunkten för brottet var extremt kissnödig.

Nu ska jag citera mig själv från förra veckan:

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset.

Tillbaka till idag. Detta kommer jag att minnas resten av livet – känslan av att resa i tiden. Huset är igenbommat, men många av fönstren är så trasiga att man inte ens riskerar att göra sig illa när man klättrar eller kliver in. När jag gick runt det gargantuastiskt stora huset, hittade jag först två bilar.

Visst kröp jag in i bilarna och luktade på 1970-talet, pillade på växelspaken och öppnade handskfacken.

Jag fortsatte vandringen runt (och tappade då min mobiltelefon), kände på alla dörrar och kikade in i rum med blommiga tapeter och heltäckningsmattor. Längst bort hittade jag ett hål i staketet som omgärdade en tujaträdgård.
Det är så många som har smugit in i huset att det till hålet i staketet leder en stig.

Väl inne i huset pirrade det i magen som när man ska stå på scen. Jag var helt ensam, men såg spår av säkert hundratals människor på jakt efter dåtiden. Det finns inget lösöre kvar – inte ens en lös kakelplatta eller en bortglömd strumpa.

Det finns många kök i huset, men detta var det blommigaste.

Inuti kylarna och frysarna finns förstås ingenting, inte ens en unken lukt – de var förvånansvärt rena … och jag blev besviken. Jag ville hitta gamla Flora-askar, läskflaskor med riv-av-lock och ärtsoppekonserver.

Någon ville ta med sig diskbänken hem som en baguette under armen?

Det vita på golvet är förresten inte snödrivor, utan frigolit. Söndersmulad frigolit. Förmodligen är det isoleringen – alla innertak är borta. Förmodligen är huset bortom all räddning eftersom det är så fuktskadat.

I en plastig garderob anades ett glöggparty.

I alla garderober och köksskåp sitter dymolappar med sorteringsinstruktioner som undertröjor, byxor, långärmade tröjor, soppor, konserver och mjöl.

O’boy från 2000-talet. Fnys. Sådär lagom spännande.
Språkpolisens syster Orangeluvan har en frände i dymotryckarpersonen; båda vill de stava pyamas så här snålt.
I en garderob låg fula gardiner och lite några rullar med sjögrästapeter.

I en tiondels sekund tänkte jag vid åsynen av tyg och tapet att ”jahooo, här hittar jag äntligen något som jag kan ta med mig hem som minne!”. Sedan kom jag på att jag ju i så fall bara inte hade begått hemfridsbrott utan även blivit tjuv. Så jag lät allt vara. (Jag antar att ni är storligen imponerade över min ståndaktighet.)

Sällskapsrummen är stora som balsalar medan de förmodade sovrummen är normalsmå. De många badrummen och toaletterna är förutom att de har fint kakel och klinker samt mosaik helt vanliga – inga excesser som bubbelbadkar eller ens bidé anar man. Och allt, precis allt porslin är sönderslaget. Förmodligen stängdes elen och vattnet av redan för en evighet sedan, vilket irriterade någon.

På en stol – nästan den enda möbeln som finns kvar – ligger en synnerligen lam och inte särskilt effektiv lapp från ägaren. Om den inte är fuskfabricerad, förstås.

”Huset skall renoveras. Sluta skada huset – det har redan kostat 10 000-tals kronor. Jag är förbannad och Ni kommer att tas! och det blir ej roligt för Er!!! eller era föräldrar som får betala. /Husägaren”

Så kom jag äntligen fram till det underligaste, mest imponerande och läskigaste rummet. Poolrummet.

Fylldes poolen en gång på 1980-talet med just detta vatten?

I det oljiga, svarta vattnet ligger skräp och en död katt. Det luktar inte något annat än fukt – ventilationen är ju liksom god. Fönstren och väggarna är fulla med graffiti, de enorma blomlådorna är fyllda med trasigt fönsterglas … och hur man än försöker, är det svårt att förstå hur man umgicks här.

Jag blundade och tänkte efter. Poolrummet låg ju alldeles intill det största köket och en gigantisk eldstad. Eventuella barn måste man ha haft i koppel. Var det som i gamla Bondfilmer att man ständigt gick omkring i bikini och högklackat (Britt Ekland i ”Mannen med den gyllene pistolen”) eller pågick orgier på bassängkanten (”Boogie Nights” med Mark Wahlberg) eller var poolen bara en prydnad som en tavla på en vägg?

I poolrummet finns en illa tilltygad panel med amatörmässigt fastsatta kontakter och knappar. Fly mig ett facit! Vad gjorde man här?

När det gäller husets ägare, är det tydligen en skumraskperson som använder fallfärdiga hus lite här och där i Sverige som penningplacering för vidaretransport till skatteparadis. Han må vara en omoralisk skurk som borde skämmas – men jag tackar ändå för upplevelsen.

Share
23 kommentarer

En sanndröm

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset. Så här ser en av entréerna ut.

Genom den där dörren kunde jag inte gå, ty den var låst.

Jag klättrade in genom ett av många sönderslagna fönster och botaniserade på insidan. Jag tog 120 bilder och hann känna på det oljiga, svarta vattnet i poolen, beundra badmintonhallen, klämma på en Saab 99, vada genom nerfallen isolering, skärskåda etiketter i både köksskåp och garderober samt fastna i vildvuxna rosor i trädgården. Jag gick som i en science fictionfilm eller en drömsekvens. Efter ett tag märkte jag att jag log brett och talade med mig själv.

– Nämen vilket kakel. Mosaik menar jag.
– Blommigt kylskåp, kan man tänka sig.
– Någon har försökt stjäla diskbänken!
– En bilmotor? I hallen?
– Koskenkorvagubbar gillar tydligen O’boy.
– Såna här lysknappar hade vi i Luleå.
– Hallå? Är det någon där?

Många bilder tänkte jag visa upp här, men efter att förgäves ha försökt i fem errorfyllda timmar och därmed försummat barn, hem och hushåll, ger jag nu upp och ska leta efter ett annat webbhotell. Tills vidare kan man titta på andras foton här. Eller investera i ”Övergivna platser” (Historiska media) av Jan Jörnmark.

Någonstans bland de 20 rummen och alla glasskärvorna tappade jag förresten min mobiltelefon. Men det är en helt annan historia.

Hejdå. Nu inleder jag en högst motvillig bloggpaus. Morr.

Share
29 kommentarer