Hoppa till innehåll

Etikett: Gula Huset

Att lyckas eller inte lyckas är att låtsas

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2008 00:03

Sandra är en envis lurk som sparkar uppmaningar i min riktning. Jag vill egentligen sparka tillbaka en lång, skruvad luring, men jag är dålig på att ta ner och dämpa bollen. Så nu blir det en tåfjutt som kommer att studsa på domaren och sedan gå ut över sidlinjen.

En av mina mer lyckade möbleringar.

Jag har lyckats med:
Vårt eget slags Villa Villerkulla.
Nästan alla deadline:ar.
Att borsta tänderna varenda, varenda dag.
Julkalendern 2005–2007.
Baaarnen.
Den mediokra basketkarriären.
Att hitta roliga kompisar.
Att hitta den djefla mannen.
Rubriken till detta inlägg.

En av de roliga kompisarna och jag. Varandes jätteroliga.

Jag har misslyckats med:
Sommarprats-projektet.
Skådespelerske-projektet.
Att borsta håret i alla fall en gång i kvartalet.
Lagaknäna-projektet.
Förmögenhets-projektet.
Åkautomlandsofta-projektet.

Fast jag får ju ändå prata i radio. Mina två programledarkolleger syns på bilden – en ligger, en står. Det är helt normalt.

Jag låtsas
bl.a. att oordningen i hallen bara är tillfällig.

Oj och hoppsan, så häääär brukar det junte se ut.
——-
Javisstja. Jag måste ju skicka vidare. Jag uppmanar därför alla med slutsiffra 0 (noll) eller 5 att göra det!
Share
30 kommentarer

Denna dag … ett liv?

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2006 09:28

kristallkronaI ena sekunden föreläser man i en sanslöst häftig lokal i ett hus från 1915, fyllt av sammet och parkett och historia.

kycklingburgareI nästa sekund äter man en delikat supé på tåg och stör medpassagerarna med doften och kladdet.

dinosaurieFör att slutligen komma hem till den normala världen där dinosaurier vaktar toaletterna. (Det är Olle som har satt upp lappen.)

Kanske börjar detta citat bli litet slitet, men jag måste påminna mig ibland:

Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att det var livet.

(Stig Johansson, Den kapsejsade himlen 1984)

Jag är genuint lycklig. När jag slår sönder pepparkakor i tre delar och måste önska mig något, vet jag inte riktigt vad jag ska ta till. Det är kanske inte så kul att läsa det jag skriver nu om man sitter med foten i kläm eller har en spik i foten eller (för att lämna de nedre regionerna) är en nagel i ögat på någon. Förlåt, men jag är glad.

Det dyker upp mejl från Tyskland och USA. Dels från en okänd kvinna som har lärt sig svenska i vuxen ålder, dels från en snart 80-årig okänd dam som flyttade från Sverige när hon var två år. Jag hittar karamellfärgsfärgad mjölk i kylen, jag äter sushi på Hamngatan i Stockholm, jag torkar smör ur pannan på min sexåring, jag tar okända människor i hand och säger goddag, jag får skavsår på hälen och jag dricker automatkaffe som ärligt talat smakar pyton. Det kommer mejl från en okänd femtonårig tjej och från en okänd 62-årig man och jag dammsuger köket medan jag bloggar och där kommer min svärmor vilt gestikulerande medan Bästisgrannen står på huvudet i vårt kylskåp.

Jag tillagar en gryta av okänt och känt och kryddar med en varm höst.

Share
46 kommentarer

Blommigt plastgolv rimmar nästan på blommig falukorv

Publicerat av Lotten Bergman den 28 mars 2006 09:17

Inspirerad av R Skriveriers tapetutredning, ska jag idag visa upp våra fula plastgolv.

Bakgrundsfakta:

  • Vårt hus byggdes i funkisstil som en Konsumaffär 1932.
  • När affär-epoken tog slut och stora landsvägen inte gick förbi huset längre, blev det chinchilla-farm, församlingshem, cembaloverkstad och privatbostad om vartannat.
  • År 1984 ägde en förfärlig renovering rum – när kommunen för att spara pengar rustade huset à la budgetextrapris-slit-å-slängvarianten.

När vi flyttade in 1999, låg detta blommiga plastgolv i nästan hela huset.
Det måste vara ett 70-talsgolv som såldes billigt eftersom det bara fyllde någons lagerutrymme sedan flera år. Vilket man kan förstå.
Ni ser? Olika färgställningar, jättepiffigt. Till detta matchades knottriga vävtapeter övermålade i guuuuuult och miiiiintgrööönt.

Den 11 september 2001 klev jag resolut, men trött på blommor, ur sängen och slet som en hulk ut golvet i hallen. Förfärligt slitsamt. Först ett blommigt plastgolv, sedan ett lager linoleumplattor, sedan en svampig träflisskiva – och sedan ett alldeles utmärkt trägolv! Runt tretiden på eftermiddagen kom jag dock av mig, och sedan gick detta renoveringsarbete i snigelfart i ett par veckor. Månader. Halvår.

Med åren har jag kommit allt närmare ett hus med idel trägolv, men två projekt kvarstår.

1. Ett drygt 40 kvadratmeter stort rum (från början den stora affärslokalen) med idel blommor. Under plasten ligger en spånskiva, under den ligger linoleumplattor – och under dem ligger klinkers … som ligger på cement …
Här ser man allt utom klinkers-lagret i en gräns till ett annat rum. Här skulle det egentligen vara en snygg tröskel, men jag … eh … kom av mig.
Så här ser klinkerslagret ut (bilden är tagen i ett annat rum, som inte är drygt 40 kvadratmeter stort). Och det är kallt, iskallt, lika kallt som gårdagens kalla kladdkaka.

2. Trappan är det andra sorgebarnet (se bild längre upp). En alldeles utmärkt trätrappa kläddes alltså 1984 in i plast efter att trappstegens nos (kant) nogsamt sågats av och ersatts av en chic bruuuun plastlist.
Apropå brunt, så kan vi även stoltsera med detta bruna plastgolv i ett inte på några villkor fuktspärrat duschutrymme.
Men så här skulle det alltså kunna se ut. Vackert, slipat, lackat, gammalt trägolv. (”Städade människan inte innan hon tog bilden?”)

Share
5 kommentarer