I morse när jag vaknade, var det blott 10 °C ute – och jag sover med vidöppet fönster eftersom det är nyttigt/skönt/nåt annat som folk påstår. Det var verkligen inte skönt, så jag drog upp täcket till nästippen och sa till mig själv att somna om.
Eftersom jag nästan inte vanligtvis ens kan somna, var det inte snack om att ”somna om”, så jag gick upp – och ner till min blöta källare. För att den fortfarande är full med blöta saker.
Det går framåt med röjningen, men nu ska det inte handla om det, utan om en liten tripp till Stockholm.
Det är nämligen så att den nuvarande Tjugofemåringen (som gamla läsare lärde känna som nybliven sexåring i ett blogginlägg som handlar om hur jag tappade bort två barn) har flyttat till Stockholm med sin make, herr Arvid.
När folk flyttar och bygger om eller river väggar, står jag och ryser av behag – jag vill ju vara med och hjälpa till. Men nu handlade hjälpatillet bara om att jag skulle infinna mig på en viss plats ett visst klockslag och hämta några nycklar till det unga parets hyreslägenhet. Själva kunde de inte anlända förrän några dagar senare, och flyttlasset skulle dröja ytterligare en dag. Jag såg min chans att få öka hjälpatillet!
– Men ska jag inte ta med mig madrasser, lakan och täcken så att ni har nånstans att sova första natten?
– Jamen ja! Det var en bra idé!
– Jag kan handla massa mat också – ni kommer ju att komma fram trötta och slitna utan ork att …
– Oh, tack så jättemycket.
– Men hörni, ska jag inte ta en sväng in på Ikea när jag ändå är i krokarna?
Eller kanske inte. Jag var alldeles till mig av förtjusning och iver, men sansade mig och tog inte ens med mig borr när jag väl satte igång. Nycklarna hämtades hos en man som hette Filip och som jag ville kalla vaktis, men si han hade en helt annan titel. (Förvaltare?) Jag blåste upp massa färgglada ballonger som välkomstöverraskning och så inspekterade jag allt i lägenheten. Moderna bostäder har verkligen eluttag på bra mycket bättre – och fler – ställen än hur jag är van vid att ha det. För att inte tala om snygga blandare och blänkande trycken. Men så sög det alldeles förskräckligt i hjälpatilltarmen, så jag satte mig i bilen och körde till Ikea utan egentligt uppdrag.
Och där ramlade jag rakt in i detta randiga hörn. Jag säger ”ramlade”, för det var så förtjusande fint att jag stod på öronen.
Om ni nu tittar till höger längst ner i bilden så ser ni randiga morgontofflor. Sådana hade jag råd med! Och ser ni till vänster längst ner i bilden – det är där alla tofflor ligger. Så där lade jag mig på knä för att bläddra bland storlekarna. (Som visade sig vara två: S/M och M/L.)
Jag återkommer till denna bild om en stund.
Efter besöket på Ikea, åkte jag till en stor mataffär och köpte massa mat, tvål, diskmedel, allmänna förnödenheter som toapapper, toaborste och soppåsar. Hjälpatillservicen visste inga gränser och allt var så tillfredsställande! Visslande till bilradions skrälliga (dåliga högtalare) sommardängor kom jag tillbaka till lägenheten för att packa upp.
Och hittade inte dörrnyckeln.
Jag letade i hela bilen, tömde alla fickor och väskor, sökte på alla upptänkliga ställen inklusive under bilen. Till slut ringde jag till Filip och hasplade ur mig en miljon ursäkter för att han skulle förstå att jag egentligen inte är van vid att tappa nycklar (men glömma t.ex. väskor är jag som bekant proffs på).
Filip kom, släppte in mig i lägenheten, såg med stora ögon hur jag HUMPADE in alla saker i kyl och frys, hur jag placerade toaborsten i handfatet och lade tvålen i en kastrull samtidigt som jag maniskt upprepade att jag inte kunde begripa var nyckeln hade tagit vägen. Och då sa han:
– Det ordnar sig säkert.
Jag satte mig sedan utpumpad i bilen och funderade på hur denna dag skulle fortsätta. Vågade jag ens tala om för de unga tu att nyckeln som jag ju hämtade för ett par timmar sedan nu var puts väck? Var den under bilen kanske? (Jahadå, jag kollade en gång till.) I stora mataffären? Eller på det ännu större Ikea? Jag tog fram datorn ur ”handväskan” och kopplade upp mig. Jag mumlade medan jag knattrade på tangenterna:
– Kära lilla dator. Ge mig en lösning. Det ordnar sig säkert, sa Filip. Bah. Pah. Vad vet han om min otur. Oskicklighet. Är jag den enda som har tappat grejer på Ikea, va? Nämen det kan jag ju bara inte vara. Nappar, gosedjur, mobiler och nycklar måste ju ha tapp… AHA!!!
Plötsligt satt jag och stirrade rakt in i Ikeas upphittat-låda. Allra först i en lång, lång lista på upphittade saker stor de magiska två orden:
SILVERFÄRGAD NYCKEL
Jag klicketiklickade och ”claimade” nyckeln, körde snabbt i tio meter och hamnade sedan i en bilkö och satt sedan i denna förnicklade bilkö i en dryg timme innan jag kom fram till världens finaste och trevligaste människa i kundtjänsten.
– Tack tack tack tack tack, sa jag och pussade nyckeln – sådär som man plägar göra i dylika sammanhang. Var låg den?
– Låt mig se här … på badrumsavdelningen. På golvet vid de randiga handdukarna, du vet.
Det är nu ni skrollar upp till bilden med de randiga handdukarna och de randiga tofflorna och så tänker ni ”ja ja just det, där låg hon ju på knä och bläddrade bland alla ränder”.
Sedan åkte jag med Orangeluvan och såg på Robbie Williams på Stadion. Här står vi före konserten:
Nu är sommaren och mina sammanfattningar slut. Hösten bjuder på massa föreläsningar, en svampresa till Dalarna, en konstig resa till Alsace, en kusinresa till England och vips, är det december. Och jag ska blogga så ofta jag har något att berätta!
9 kommentarer
