Hoppa till innehåll

Etikett: dike

HJÄLP! VI MÅSTE KÖPA EN BIL!

Förvånansvärt ofta får jag frågan ”hur hinner du?”, och med en dåres envishet svarar jag ”hinner vad?”. Lifvet är relativt enkelt eftersom jag

  • går upp på morgonen
  • äter frukost med min djefla man, alla barnen och den blivande svärsonen (även kallad “spanjoren”)
  • ibland jobbar hemma vid datorn med redigeringar
  • ibland åker ut i Sverige och håller föreläsningar
  • köper mat
  • lagar tvättmaskinen
  • bjuder tvåmetersmän på mat
  • går på sjukgymnastik
  • byter däck på bilen
  • lagar maten
  • dammsuger lite om dammråttorna dansar för vilt
  • åker på releasepartyn
  • ser till att alla kommer till träningarna som de ska.

Men nu har ena sekrutt-bilen pajat – och allt blir plötsligt pannkaka och jag hinner ingenting.

bildike
Bilen som har varit med om så mycket, är på väg mot ättestupan.

Den där numera bedrövliga Volvon som föddes 1987 har

  • gått alldeles på tok för många mil
  • hål i golvet (alla plastmattorna flyter omkring om man kör i spöregn eller vattenpölar)
  • dörrar som bara kan öppnas inifrån
  • ett innertak som vilar på passagerarnas huvud
  • en baklucka som ingen vill öppna eftersom det där ligger ett lik (eller en liter mjölk) och ruttnar.
volvonstak2008
Biltaket var sargat redan 2008 …

I förra kommentatorsbåset fick jag allehanda länkar och råd samt anvisningar till min hjälp, men faktum kvarstår: det här projektet att köpa bil är för mig som att be en dyslektiker korrläsa en text, en enbent dansa en jigg och en man köpa bh till sin fru. Slutresultatet blir förmodligen inte riktigt perfekt.

(Kränkthetsbrasklapp: ursäkta, alla dyslektiker och enbenta samt män. Jag bara skojar.)

Skärmavbild 2014-11-13 kl. 22.33.34

Faktum: Innan helgen är slut ska vi ha hittat en ”ny” Volvo kombi för max 16 000 kr – som inte går sönder på ett bra tag.
Fråga: HUR gör man för att hitta en ”ny” Volvo kombi som inte går sönder på ett bra tag?

bil_lotten_relax
Fast egentligen vill jag ju köpa en sammetsklädd skåpbil från 1980 …
Share
116 kommentarer

Hur var det nu med bilen som hamnade i diket?

Jo, hrrrrm.

Det har minsann kommit klagomål på att jag inte skriver om det jag borde skriva om. Att det sedan i somras ligger en bil begravd. Och att jag flera gånger har antytt att det ska avslöjas hemligheter. Som de facto inte är särskilt spännande egentligen.

Så här var det.

Den 14 juni efter basketträningen hamnade gamla Volvon från 1987 i diket. Så här skrev jag då:

Jag tyckte inte ens att jag antydde att det var något skumt med det hela, men konspirationsvågorna gick ändå höga i kommentatorsbåset. Motvilligt medgav jag till slut att pudelns kärna var … hemlig:

Det var ju dumt skrivet. För om något här i världen är intressant, så är det ju hemligheter. Jag skaffade mig en tidsfrist:

Och det har faktiskt inte gått ett halvår än!

Orsaken att alla blev misstänksamma var nog att jag ju inte är den som hymlar med mina egna tillkortakommanden. Vi har haft punkteringar på alla däck, jag har kört på underliga saker och pajat ett däck i taget och om jag så sneglar på en nylonstrumpa, springer maskorna kors och tvärs i ren panik. Alltså var det inte jag som var orsaken till dikeskörningen. Egentligen.

Direkt efter basketträningen åkte jag hem för att hinna övningsköra med Nittonåringen. Som inte vill ha körkort. (Vad ska man göra? Tvinga ungen?) Vi satte oss i bilen och körde ut på grusvägarna där man inte möter någon någonsin.

Jag är en väldigt avslappnad körlärare, eller handledare som det heter. Nittonåringen hade i somras av naturliga orsaker inte riktigt samma inställning till bilkörningen, utan ansåg att bilen var större än den är och att ratten inte svängde som den skulle och att det fanns för många pedaler. När vägen tog slut, sa jag med en axelryckning ”backa och vänd”. Och så väntade jag. Stackars Nittonåringen bet i underläppen, knep i ratten med vitnande knogar – och lyckades!

Vi körde än en gång till vägs ände, varpå jag med ännu en axelryckning sa ”backa och vänd”. Inte vet jag hur det gick till, men precis som när man försöker svänga med en eka och måste vrida spaken åt fel håll, vred Nittonåringen ratten åt fel håll så att vi åkte ner i diket. Jag var så avslappnad att jag varken sa stopp eller oj eller ens andra hållet – jag bara sa ”jahaja, där har vi ett dike”. (Jag har bett Nittonåringen om jättemycket ursäkt och sagt att jag i fortsättningen ska vara mycket mer nervös och på helspänn.)

Och NU började krånglet.

  1. Bilen hängde på vänster framhjul och höger bakhjul.
  2. Höger framhjul var högt uppe i luften och vänster bakhjul var nere i ett dike utan fäste.
  3. Vi hade ingen telefon med oss.
  4. Min djefla man låg hemma i ryggskottsparoxysmer.

Lösningen blev att jag sprang hem (2,5 km i basketskorna), haffade Skotten rakt över gatan, körde ner honom med gamla Toyotan och alla tillgängliga barn samt alla feta och ganska korta plankor som jag kunde hitta i källaren. Under tiden låg min djefla man och sa huff och oooh samt iiiiih i sin säng.

Jag sa till ett barn att fotografera allt, medan Skotten knöt knopar och beordrade barnen ner i diket med plankorna så att vänsterhjulet skulle få fäste, han justerade repet, knöt nya knutar, berättade hur jag skulle gasa med Toyotan … och så kröp han själv in i Volvon. Och skrek:

– KÖÖÖÖÖÖÖR!

Brrrrrrrrrum!
Brrrrrrrrrum! Det funkade!
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur jag fullständigt överlycklig tänker kasta mig i famnen på den intet ont anande skotten.
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur både jag och Elvaåringen fullständigt överlyckliga tänker kasta oss i famnen på den intet ont anande och mycket kompetenta Skotten.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen. Elvaåringen ligger i diket och fnittrar hon med.

Så var det med det: jag råkade alltså styra Nittonåringen rakt ner i diket. För det var ju mitt fel – men den stackars sonen ville inte att allmänheten skulle få veta det förrän han hade fått sitt körkort. Nu har han dock ändrat sig eftersom övningskörningen sorgligt nog ligger på is när han bor i Lund. I några år till!

Share
44 kommentarer

Hej kära dagbok …

… nu ska jag berätta om en nästan helt vanlig måndag.

När min djefla man låg och skrek av smärtor försökte jag göra sådant man inte gör när ens djefla man ligger och skriker av smärtor.

Först åt jag frukost, men blev skrämd av något bakom brödlådan.

Buh!
– Buh! Visst blev du jättejätterädd, mamma? Jättejätterädd?

Sedan blev jag åthutad via en irriterad Sjuttonårings lapp.

”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.
”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.”

Några timmar senare hade Nittonåringen ökat informationstätheten på samma ställe.

Efter att inte på något sätt ha kunnat locka fram mer smärtstillande till den djefla skrikande mannen, gav jag mig på mig en ful buske som skulle ansas lite. Och lite till. Och lite mer. Och så förvandlades busken plötsligt till hela sjukvården och alla läkare och jag dödade dem allihop, förstås. Såhär:

Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.
Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.

Men man ska ha heltäckande kläder och handskar när man slåss mot taggiga buskar, det ska man. Armarna, låren, ansiktet och nacken såg ut som gardiner på 80-talet med sina sneda, ilsket röda linjer på diagonalen.

Aj.
Aj.

Sedan spelade jag basket, slog halvt ihjäl mina mot- och medspelare och hällde litervis med svett i de långa rivsåren. För att en liten stund senare se till att vår bil lade sig på sidan i ett dike … som för att sova middag en stund.

Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.
Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.

Jag joggade hem, ringde Skotten och tog med mig honom, den andra bilen och alla barn som har muskler. Med sjutton plankor, ett snöre och gemensamma krafter lyckades vi faktiskt att under vilda tjut dra upp bilen. Det rökiga grannskapet luktade sedan som ett helt formel 1-lopp.

I morgon är en annan dag. Bäva månde mänskligheten.

Share
112 kommentarer