Hoppa till innehåll

Etikett: banditer

När jag fick oväntat besök …

Jag satt vid köksbordet och skrev. Klockan var halv fyra på eftermiddagen. En liten irriterande solstrimma fick mig att lyfta blicken i exakt det ögonblick när ytterdörren plötsligt öppnades. Inget underligt i det – vi är ungefär tio personer som går som barn i huset och bara kan gå rakt in och tjoa hallå. 

Men där i dörröppningen stod en kille i 17–20-årsåldern tittade på mig med … en kanske lite skrämd blick. Jag satt kvar vid köksbordet. Vi tittade på varandra under tystnad i ett par sekunder.

– Hej …? Vad vill du? sa jag.
– J… eh … ja…
– Vad vill du? sa jag igen.
– Aaah … mmm …

Jag kunde inte utläsa ett enda dugg i hans utseende eller beteende.

frankenstein
Han såg t.ex. inte ut så här.

Han kunde ha varit en mördare, en förslagen inbrottstjuv, en smålänning som hade gått vilse eller en granne som stammade.

breakingbad_Jesse
Men lite grann så här såg han ut.

Jag reste mig upp och gick mot dörren. Då sa han något på ett annat språk. 

– What do you want? sa jag.
– Eeeeh … [ytterligare några ord på ett främmande språk, kanske ett östeuropeiskt] … look.

Han öppnade en stor, vit påse och tog fram en liten lapp med blockbokstäver på och höll upp den. Det stod att han hade en dotter med cystisk fibros och att han sålde … och så hann jag inte läsa mer, för jag blev för andra gången på två dagar jättearg.

– So you just open the door? YOU JUST OPEN THE DOOR?
– I … eh sorry sorry … eeeh …
– YOU KNOCK OR YOU RING THE BELL, sa jag i en mycket barsk ton samtidigt som jag fysiskt visade hur man knackar och hur man plingar på lilla knappen.
– For you … sa han och tog upp en blyertsteckning ur den vita påsen.
– No thank you.

Sa jag och stod helt stilla och spände ögonen i honom. Han stoppade ner teckningen och den lilla lappen i den annars tomma plastpåsen och gick iväg.

Sedan stängde jag dörren. Utan att låsa den. Och drabbades av rysligt dåligt samvete för att jag inte hade varit snäll mot honom.

Jag har kontaktat polisen via ett kontaktformulär på nätet och pratat med några poliskompisar och fått lite olika reaktioner – men alla säger att det här verkar skumt. Och att vi inte längre ska ha dörren olåst … Det är tydligen vanligt att man först låter en ung – annars kanske helt oskyldig – spejare testa ytterdörrar och reka läget.

Bjornligan
Sedan kommer Björnligan och länsar huset.

Stackars grabben kanske var en ung pappa som hade ritat en enda teckning och åkt till Sverige med den för att kunna hjälpa sitt barn – men enligt polisen (ni hör att jag försöker rättfärdiga mitt beteende?) gjorde jag rätt som reagerade som jag gjorde.

Share
44 kommentarer

Jag är bestulen

Jag – som bara gråter på begravningar och förlossningar – sitter här och är synnerligen förvånad.

På Friskis & Svettis klockan 14:37 i eftermiddags fann jag mig stirrande på ett uppbrutet, men nyss låst och igenbommat värdeskåp. I värdeskåpet låg inte längre min ryggsäck. Det må ju vara hänt, men ryggsäcken hade ju ett innehåll.

Hela dagarna går man omkring och försöker uppföra sig – man petar sig ju inte i näsan, kliar sig inte i rumpan så att någon ser det, stirrar inte på folk, går inte före i köer och avbryter inte den som talar. Men när man har blivit bestulen på sin ryggsäck ropar man (trots att det finns barn i närheten) med målbrottsbruten röst :

– NEJ! MEN SATAN! HELVETES JÄVLA SKITTJUVAR!

Sedan springer man sådär som i filmer när apelsinstånd faller omkull, män med korvlåda på magen puttas in i damer med små hundar. Ja, man springer till och med så att små barn kanske tappar sina glasstrutar på marken och barnvagnar rullar nerför branta stentrappor. (Man = jag.)

Jag inte bara skrek och sprang fullständigt ovärdigt utan att visa hänsyn till mina medmänniskor, jag vevade dessutom med armarna som en väderkvarn och tänkte inte alls på vristspänsten eller att ta ut stegen med lagom högt uppdragna knän så att frånskjutet ger som mest effekt.

Ja, jag for fram som Phoebe i Vänner.
Jag sprang fram till receptionen och uppförde mig fortfarande inte ett dugg väl.
– Jag är bestulen, jag har blivit av med allt jag hade med mig, får jag en telefon, jag måste spärra, ge mig en telefon, ring till polisen, ge mig en telefon!
Personalen agerade snabbt, kvickt och smart. Medan jag inte ens kom på telefonnumret hem. Jag höll bara med darrande händer i en främmande telefon där en vänlig själ hade knappat in en nolla så att jag skulle kunna komma ut på linjen. Och så började jag storgråta.
Jag? Gråta? Gråta för vad? Jo det var ju
  • min dator (som är relativt nybackuppad)
  • plånboken med alla betalkort och kvitton som ju revisorn ska ha och medlemskorten i basketklubben och bl.a. Jonas Hallbergs visitkort
  • ett väldigt viktigt passerkort
  • mobiltelefonen
  • stora, fina, svarta systemkameran som är så bra
  • cykelnyckeln
  • modemet
  • nätsladden
  • kanonadaptern
  • lite mer.
Det är därför jag är förvånad. Jag gråter alltså över prylar. Jag är alls inte den sansade person som jag trodde mig vara i krissituationer. När folk ligger och blöder på gatan, jo. När barn går vilse, när man behöver rycka in och ordna upp en situation eller när åskan går – då kan man lita på mig. Men inte om jag blir av med min dator.
Försäkringsbolaget? Ptja, de säger att man bara får ersättning om man hade sina stulna saker i ett låst utrymme, men ett låst skåp räknas inte som ett låst utrymme. Jamen såklaaart!
Ryck upp sig nu, fru Bergman. (Fan i helvete, skitsatans pisstjuvar.)
Share
58 kommentarer