Författare: Lotten Bergman

Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds.

Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat utanför fönstret (en öde busshållplats med vissna perenner) eller läst lusen av den där omdömesgilla tentavakten som trosvisst med armarna i kors … öh, va? Tentavakten läser Kalle Anka! En plötslig nyck fick mig att regrediera och bli ungefär 19 år igen och ta ut mina dåliga tentaerfarenheter på den stackars vakten, vars honorar var sisådär 10 kr i timmen:

– Hörru, det åligger dig att sköta ditt jobb! Du måste kontrollera så att inga oegentligheter pågår, detta ska inte gå på på lösa boliner! Tänk om jag har munnen full av fusklappar! sa jag.
– Äh, ta det inte på sån’t allvar, jag bara …
– Ordning å reda är min paroll, framhärdade jag lögnaktigt och försökte skaka av mig mitt urdåliga kynne eftersom det inverkade på min inte alls analytiska förmåga.

Ett par förflugna ord i höstas, en liten irriterande kommentar om freskernas roll, fick min man att utmana mig i allmänbildning. Jag påstod – helt i analogi med min kvasivetenskapliga utbildning i kombination med två glas vin – att ”noder (knutpunkter) och kluster (anhopningar) är samma sak” och att ”det syns särskilt tydligt i ockulta kyrkors kalkmålningar”. Sicket dravel!

Som straff för mitt numera historiska och väldokumenterade pladder fick hela familjen sitta emellan. De har lidit med mig och mina försök till logiskt tänkande inom matematik, råplugg av engelska glosor och förstås stå ut med mina lumpna (och misslyckade) försök att sätta allt och alla på plats. Jag och min man som vanligtvis lever som ler och långhalm tävlade plötsligt likt estradörer och nagelfor alla texter i jakt på kunskap – även sådant allmängods som att ”en fägring är inte en hägring”.

Tentavakten blängde på mig med oblida ögon. Vem har han ärvt dem av? För att på ett tjänligt sätt kunna expediera ett Högskoleprov måste man få kontemplera ifred!

– Öh, tror du inte att pappa menade att du skulle göra Högskoleprovet på riktigt och inte här hemma vid köksbordet? sa vakten Erik (13 år) till gäldenären – den tillika kåserande modern.
Fotnot:
Alla 40 orden i ordförståelsen i Högskoleprovet våren 2005 finns i denna text: digna, insulin, faciliteter, proviantera, jalusi, komplex, panorama, perenn, läsa lusen av, omdömesgill, trosviss, nyck, regrediera, honorar, åligga, oegentlighet, på lösa boliner, paroll, framhärda, kynne, förfluten, fresk, analogi, kvasivetenskaplig, noder, kluster, ockult, sitta emellan, lumpen, ler och långhalm, estradör, nagelfara, allmängods, med oblida ögon, tjänlig, expediera, kontemplera, gäldenär, kåsera.

©Lotten Bergman 2005

Häromdagen kom faster Ulla och moster Kickan på besök med semlor. Vi satt i köket och jämförde våra olika sätt att angripa grädden, bullen och det underbara mandelmassekletet.

Faster säger fastlagsbulle och äter den med varm mjölk, vilket enligt dyre maken och husbonden Olle är helt omodernt. Moster säger fettisdagsbulle och äter den som en dubbelmacka med grädden sprättande åt alla håll. Jag säger semla och pillar av det trista locket och sväljer det i en tugga. Sedan ansar jag grädden med tungan – nästan ekivokt – tills det är så lite kvar att mandelmassan syns. Då tar jag så stora tuggor jag kan tills allt är försvunnet. Min man rynkar trots mina övningar på näsan och säger blä och fy eftersom han varken tycker om grädde eller mandelmassa och anser sig vara för gammal för att äta sådant han inte tycker om. Hans semmelmassaker är så här brutal:

– Senast jag åt en semla var 1969. Den moderna tidens fetmaförfall … jag kände mig som en uppstoppad kalkon. Som tunnelbanan i Tokyo … aldrig mer!
– Ni har grädde i mungipan och pulversocker på näsorna! sa faster Ulla och slevade upp en sked ljummen mjölk med skinn på.
– Det heter florsocker, korrigerade Erik, 12 år.
– Näsorna? Vi har väl bara en näsa var! korrigerade Ida, 10 år.
– Dina barn behagar anmärka på dig! sluddrade moster Kickan utan att tugga färdigt.
– Ja, de är yngre än oss och ska ha respekt, konstaterade faster Ulla.

Språkpoliserna Erik, Ida och jag hade lyckligtvis semlor från gom till halsmandlar och kunde i inte påpeka de två språkliga felen i fasters senaste mening.

– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.

Efter en halvtimme konstaterade vi att: de som har mobiltelefoner från Nokia har PC och säger fastlagsbulle, medan de med mobiltelefoner från Ericsson har Mac-datorer och säger semla. Helt utanför denna debatt var Moa, 5 år och semmelkonfunderad.

– Jag vill inte äta smällan för den ser ut som en hamburgare.
– Men du kan ju äta upp locket på semlan? sa jag och pillade loss den lilla trekanten med florsocker.
– Ja, så kan du äta lådan, sa Moa och gav semlan till slaskhinken som heter pappa Olle.

”Lådan” var full av världens godaste grädde med mandelmassaklet och slank ner i Olle hur lätt som helst, kan jag meddela. Nu är han hjärntvättad och fast i semmelträsket.

©Lotten Bergman 2005

Det är knepigt, det här med tiden som bara går och går. Jag vill liksom komma fram till dörren någon gång.

December är smart som månad betraktad. Först lyser man upp den nermörka första advent med en massa pyntlampor och stearinljus och så kommer Lucia och sjunger att soligare tider stundar. Lite senare blir det vintersolstånd – den vetenskapliga omstarten. Så blir det jul – fast här i Sverige tjuvstartar vi en dag i förväg för att inte missa Kalle Anka. Ja, och sen blir det nyår.

Med andra ord – vi kan fira att bättre tider är på väg vid fem olika tillfällen på en månad. Jättefiffigt, annars hade december varit som vilken november som helst. Och då hade vi ju aldrig kommit fram till januari!

Nu är det alltså slut på 2004. Jag som precis har lärt mig att inte skriva 2003! Redan i november daterade jag ett brev med 2005 för att vara på den säkra sidan. Men inte ska vi sitta här och blicka framåt? Nejnej, tacka vet jag dåtiden. Den vet man i alla fall var man har.

Förr i tiden var jag liten. På 1970-talet hette grannarna Blomberg, Hägerdal och Wilke och de hade fest mest hela tiden. De vuxna klädde ut sig och skrålade och sjöng i armkrok ”Ol’ Man River” och ”Tom Dooley” samt ”We Shall Overcome”. Vi barn, vi bara somnade under soffbordet. Jag minns allt i ett tydligt töcken. (Liksom mina föräldrar, har det visat sig.)

Men nu är det mina barn som är små. Vi har varje nyårsafton som tradition att slå runt hemma hos våra bästisgrannar som heter O’Gorman. Min man ”Nykterist-Olle” ska alltid ha smoking på sig, men den möglade för två år sedan. Nu har han på sig min farfars frack istället. Grannen ”Whisky-Eddie” är skotte och vägrar klä ut sig. Han ska ha kilten på sig, därmed basta. Kalsonger? Icke! Vi fruar har frasande ålskinn och fjäderboa och aktar oss noga för eldfängda ljusstakar. Högklackade skor? Ånä, de är inget vidare för kringgående rörelser och kniptångsmanövrar, så dem skrotade vi för ett tiotal år sedan. Vi tycker att vi är vackra, men barnen är ovana eftersom det händer så sällan.

– Mamma, du ser ju ut som en boaorm med fjädrar! säger Erik (12).
– Eller ett väldigt magert lejon! säger Ida (10).
– Eller en glass-strut! säger Oskar (7).
– En flugsmälla! säger Moa (4), som inte riktigt förstått vad vi talar om.
– Bläh, plääh, pbbrääh, säger Sigge (2), som provsmakat boan.

Maken och sjuåringen blir sömniga klockan 23.05 och vill gå och lägga sig. De skålar högtidligt och allvarligt i äppelcider med de andra barnen. Eddie sjunger ”Auld Lang Syne” i sin kilt och blandar whisky i skumpan. Han är känslig för golvdrag, och bör absolut inte tillåtas att sitta i snödrivor. Jag och hans fru Bästis-Kicki återupplever gamla nyårsaftnar som firats på fritidsgårdar, i korvköer, på basketläger och mystiska maskerader.

Nyvunna lärdomar att dra sig till minnes vid nyår:
• Vällingen sprutar som ett fyrverkeri om man värmer den för länge i mikron.
• Champagneglas går sönder om man staplar dem på varandra för att bygga torn.
• Barn somnar inte under soffbord längre – de ska nogsamt iklädas pyjamas och få tänderna borstade eftersom cidern och chipsen numera är livsfarliga.
• Fjäderboan passar bra som snuttefilt.

Dans? Pah! När Eddie fått på sig långkalsonger har vi snöbollskrig istället. Nyårsflirt? Fnys! Här går all energi åt att se till att alla överlever till nästa år. Fyrverkerier? Nej! Men alla som är vakna får två tomtebloss var. Nyårslöften? Aldrig i livet! De måste ju hållas.

December lider mot sitt slut, detta år kommer aldrig mer tillbaka. Eddie och kilten leker snö-Godzilla utomhus med rödrosiga barn fastän det är midnatt. Olle sover på 70-talsmanér under soffbordet. Jag petar bort ostbågar mellan tänderna med hjälp av den spetsiga delen på tomteblosset och får bränt knasterskräp i handflatan. Kicki har krängt av sig klänningen som satt som en strumpa där hälen motsvarar rumpan. Nu dammsuger hon under mina fötter.

Jag öppnar dörren: välkommen, 2005!

/Lotten Bergman

Jag är så himla tråkig. Alla andra är jätteroliga. Min tolvårige son till exempel. Han gungar nonchalant på bakre stolsbenen.

– Gör inte så, stolen kan gå sönder, säger jag automatiskt.
– Nähe, det säger du varje gång, svarar min son halvautomatiskt.

Guuung. Knirk, knak. Krasch. Smul, kaffeved, stickor, spånt och ont i rumpan.

– Det var inte jag! säger min son leende.

Och då måste man ju skratta.

När jag var liten i Luleå var min uppgift i hushållet att hänga tvätt. Ergo: jag är en hejare på att hänga tvätt. Igår var min lillasyster Fia (33 år gammal) på besök och lånade vår tvättmaskin. Femton vita tygblöjor fyllde inte hela maskinen, så hon stoppade in några röda strumpor, ett par jeans, en blå sidenblus och en yllesocka.

(Konstpaus för hastigt påkomna frågor här. Sidenblus? SIDENBLUS? Vems sidenblus? Ja, jag vet inte, jag äger då ingen och Olles mindre kända böjelser innehåller inte fäblesse för sidenblusar. Den bara låg där. Inte särskilt rolig var den heller. Nog om detta.)

Sedan hängde Fia tvätten. Och nu har jag sorterat den, vilket var stenkul. För så här himla roligt hänger min lillasyster tvätt:

* fem lager rosa tygblöjor på redan torr tvätt
* jeans med ben så skrynkliga att de ser ut som Bockstensmannen
* strumporna fastklämda med klädnypor ovanpå sidenblusen
* yllesockan i papperskorgen.

Min bror Jakob är även han rolig. Redan 38 år och utan fast flickvän stirrar han på alla leende bröllopspar i morgontidningen och med mord i sinnet säger han:

– Jaja. Gift er ni bara.

(Nu kommer han att bli arg på mig och säga att jag inte får sätta ut kontaktannonser åt honom på det här sättet.)

Men roligast är nog min man Olle. Han kan hålla en halvtimmes förklarande monolog om nyttan av att han just har köpt en stencool mp3-spelare när vi ju behöver en ny spis och när jag ser riktigt barsk ut motivera sitt handlande med att citera ur Arméreglemente del 2 (Taktik): ”Agera genom att ta och behålla initiativet. Ta de risker detta kräver.”

Nåväl. När jag nu är så här jättetråkig får jag roa mig med andras citat. Francis Bacon sa till exempel: ”Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande.”

Jag är ingen bra telefonpratare! Och jag är en bedrövlig telefonsvarare! Fast sämst är jag i rollen som telefonuppringare.

Mina syskon är likadana. Kanske tvingade våra föräldrar oss att prata i telefon för mycket när vi var små? Blev vi uppringda av Mårran, Scooby-Doo-spökena eller Storpotäten?

De kanske slog oss med telefonlurar? Usch.

Min tolvårige son Erik berättade en kväll att de i skolan hade fått order om att ringa till en av klassföräldrarna — ”Emelies mamma” — och rösta på resmål för klassresan nu när de går i sexan. Usch. Telefonsamtal till okända barns okända föräldrar. Usch. Klassresa, dubbelusch.

Ryck upp sig, Bergman! Man ska inte sprida telefonskräck till sitt barn! Barnet kommer säkert att ha kul på klassresan även om hans mamma inte hade det 1976. Ta tjuren vid hornen, luren vid örat och klasslistan i hampan!

Vi hittade snabbt Emelies telefonnummer, men till min stora förvåning och enorma lättnad krävde Erik att få prata själv.  Jag hörde förstås inte vad Emelies mamma svarade, men så här sade Erik:

— Hej, det är Erik, som går i Emelies klass. Är det Emelies mamma? Ja, det gällde klassresan och jag skulle tala om att jag röstar på Kolmården. Nej, klassresan. Nej, vi ska åka på klassresa. I maj tror jag. Skara, Göteborg eller Kolmården. Nej, vi skulle ringa och tala om det. Till dig. Nej, dig. Ja, mamma är här, ett ögonblick.

Ååååh nej, min tur! Andas. Erik klarade det ju så bra! Andas. Varför ska jag? Andas! Ta på den käcka, glada tonen! Halshuggning? Ja, tack! Tumskruvar? Så gärna så. Andas.

— Hej, det är Lotten, Eriks mamma, här! (Kvitter kvitter.)
— Jag förstår inte! Ska dom åka på klassresa? sa Emelies handfallna mamma med gäll röst.
— Ja, och vi skulle ringa och tala om för dig vilket resmål Erik röstade på.
— Men det känner jag inte till! Inte! Jag vet inte! Jag är inte ansvarig!
— Kolmården, Göteborg eller Skara. Dom har ju samlat in pengar jättelänge! sa jag lugnt.
— Har dom? Inte Emelie! Inte Emelie! INTE MIN EMELIE!

Maken till förvirrad människa! tänkte jag. I vår familj glömmer vi visserligen att skriva på lappar, packa ner galonbyxor och betala räkningar ibland, men att inte på drygt två år ha förstått att det samlades pengar till en klassresa! Sicken slarva!

— Dom hade ju loppis i höstas! sa jag, styv i korken nu när jag inte längre var stökigast i världen.
— Loppis? Den missade vi! Det har inte Emelie berättat! EMELIE! KOM HIT!

Och då slog det mig.

— Men oj, sa jag. Vi … vi kanske har ringt till fel Emelie!
— Det finns bara en Emelie i klassen! fräste den enda Emelies mamma.

Jag kollade snabbt på Eriks klasslista. Mycket riktigt. Bara en Emelie. Men hoppsan! Det var ju inte alls tolvårige Eriks utan nioåriga Idas klasslista! Min dotter har en Emelie i sin klass. Samt två Erik.

— Ojoj, så tokigt. Vi har ringt till fel Emelies mamma, alltså vi skulle ha ringt till Eriks Emelies mamma men vi har ringt till Idas Emelies mamma eftersom klasslist…
— Va? avbröt den felaktiga Emelies mamma.
— Erik är tolv år och …
— Vilken Erik?
— Min Erik. Han är tolv …
— Men då kan han ju inte gå i Emelies klass!
— Nej, alltså …

Jag borde faktiskt inte prata i telefon, det blir bara fel. Ska jag be om att få skriva ett förklarande mail? Ska jag ropa på Olle? Han är bra på telefoner och missförstånd. Ju mer jag förklarade, desto mer förvirrad och stridslysten blev Emelies mamma. Ju mer jag förklarade, desto mer övertygad blev jag om att jag lider av telefonallergi. Ju mer jag förklarade, desto tröttare blev tolvårige Erik på mammatramset. Resolut tog han luren ifrån mig.

— Det var min mamma som sa att vi skulle tjuvringa. Jag ber om ursäkt … förlåt … hejdå!

© 2004 Lotten Bergman

Ibland tappar man bort sina barn. Visst då? Visst? Eller hur?

(Ni som nu skakar på huvudet och mumlar ”Ansvar!” och ”Har man satt dem till världen får man ju …” ska nog inte fortsätta läsa.)

Det har hänt att vi med alla fem barnen har gått in i en djurpark och bara kommit ut med fyra örlande runt våra ben. Det saknade barnet (en då treårig Moa) hittades efter fem ohyggliga minuter hos en förvånad familj, som hade dukat upp fika som tilltalade treåringen mer än hemfärd.

Det har även hänt att jag kommit hem till den då sexårige Eriks bästa kompis, bara för att finna att han inte var där, inte hade varit där och inte hade tänkt gå dit alls.

– Vår förstfödde son är kidnappad! flämtade jag på unga mödrars vis och tappade sedan förståndet.

Utan astmamedicin men med en flärpande, fladdrande lös skosula och följaktligen blöta strumpor, sprang jag skrikande genom vårt villaområde. Efter kontroll av tre tomma lekplatser hittade jag fem glada sexåringar tillsammans med en övervakande mormor i en skogsglänta. Denna för mig okända mormor sa med rynkad panna åt mig att inte stressa så.

Det har även hänt att min man lämnat en då femårig Ida i bollhavet i vår mataffär. Ida hade efter 45 minuter bland bollarna laddats med så mycket statisk elektricitet att Olle såg blåa blixtar när hon sprang mot honom på nålfiltsmattan utanför bollhavet.

– Blev du orolig när jag inte kom och hämtade dig? sa Olle.
– Nej, det var inte oroligt, jag har bara skrattat och då tänkte jag att du brukar ju glömma saker när du handlar! sa Ida.

Så ung och ändå så klarsynt.

Det har även hänt att vi har åkt på utflykt. Min bror Jakob och gamla faster Ulla var på besök, så vi lånade en bil av grannen Kicki för att kunna åka till monsterberget med de många grottorna som ligger tio minuters bilfärd hemifrån.

– Jag tar fyra barn i min bil, tar du resten? sa jag till Olle.
– Visst! sa Olle glatt och okoncentrerat.
– Varför vattnar ni inte blommorna? sa faster Ulla.
– Varför kan man inte kopiera kopieringsskyddade cd-skivor? sa broder Jakob.
– Va? sa Olle och tappade tråden.

När de två bilarna sammanstrålade vid det vackra utflyktsmålet ungefär en kvart senare, visade det sig att Olle på den korta tiden hade hunnit gräla om blommor med faster Ulla, förklara piratkopieringslagar för Jakob och avstyra ett bråk om sittplatserna i bilen – samt glömma att packa in treåringen Moa i densamma.

– Ge hit mobiltelefonen och kör genast hem! fräste jag till den paralyserade Olle och blängde sedan mördande på alla i min närhet. Olle var naturligtvis lika chockad som jag. Jag skulle här medmänskligt ha tröstat honom med snälla ord och kramar. Men nu fanns förstås bara tid till förebråelser, gnöl och gnäll.

Jag ringde till Kicki, som redan hade hunnit lösa alla våra problem. En glad och lycklig Moa satt vid hennes köksbord och åt päronglass efter att ha hittats gråtande på vår förstukvist. Jag fick prata med min borttappade telning:

– Hej, det är mamma, var du ensam hemma?
– Nej, det kom många människor.
– Var du ledsen?
– Ja. Väldigt ledsen så tårarna kom. Men sen kom alla människor.
– Vilka kom?
– Tokiga grannen, Anna, Lasse, Jesper, arga gubben och tanten med hunden så klart.

Det visade sig att Moas hjärtskärande snyftande framför det låsta huset hade lockat hela grannskapet. Kicki hade också hört gråten, och snabbt sprungit till den samlade folkhopen.

– Jaså, Bergmans har glömt ett barn. Det är lätt hänt. Ett visst svinn får man ju räkna med. Varför är du ledsen, Moa? Saknar du mamma? sa Kicki.
– Nej, mamma jobbar. Men min sko har trampat på myran så den dog ihjäl. Titta!

En lång tid därefter trampade Moa på flertalet myror och trodde att hon i och med deras frånfälle skulle serveras grön glass hemma hos någon vänlig granne.

Om vi gjort fler utflykter? Nej jisses, vad skulle grannarna säga!

Här sitter jag och funderar. Det där med att äta stenåldersmat för att förbättra hälsan begriper jag mig inte på. Visserligen var stenåldersmänniskorna smala och smäckra, men hur var det med deras medelålder? Och frisyrerna! Vilken hårkultur!

Stenåldern — när man tydligen bara kunde köpa fisk, kött och frukt — sägs ha varat till 1800 f. Kr. (Räkna till 3 804 sekunder så förstår ni hur jättelänge sedan det var.) Sedan kom bronsåldern, som avlöstes av järnåldern och rätt som det var kom någon på att man kunde mjölka korna och göra gräddtårtor och så blev vi tjocka.

Jag hör på tv att ”människan inte är gjord för mat som tillkommit efter lantbrukets inträde”. Trams, jag är som gjord för geléhallon, pommes frites och semlor. Jag läser tvärtom i en tidning att ”människorna idag lever inte alls som på stenåldern”. Nonsens, säger jag som vänder kappan efter vilken vind som helst. Visst gör vi väl det! Hör här:

1. På stenåldern jagade männen älgar, ullhåriga noshörningar och mammutar, lade ner och styckade sina byten, åt morrande upp allt kött på resan och kom sönderrivna hem med muskelvärk, sotiga näsor och flottiga fingrar. De överlämnade horn och betar som trofé och tröst åt kvinnfolket som satt vid elden och födde barn.

Idag åker ena familjeförsörjaren på affärsresor och kommer hem med mut-gåvor från flygplatsen (horn, betar och kanske whisky).

2. På stenåldern samlade kvinnorna grodor, mullvadar, ätliga rötter, nötter, bär, kåda samt en näve myrägg och kokade soppa på spikar.

Idag samlar ena familjeförsörjaren på femtiotalsmöbler och gympaskor och kokar … eh …. hrm … te. Äsch. Nu kom jag av mig.

Stenåldersmänniskorna åt möjligtvis kött och fisk i mängder — men frukten? Varifrån kom stenåldersbananerna? Och om de inte hade mjölkprodukter, led de väl av benskörhet? Men vänta! Barna Hedenhös mjölkade ju sin ko, kossan Mura! (Å andra sidan åkte de i ett mammutträd till månen och Mars. Hm. Något stämmer inte.) En sak är i alla fall säker: nuförtiden firar vi jul, och det gjorde man inte på stenåldern eftersom granarna inte kom till Sverige förrän under bronsåldern.

Jag läser vidare att arkeologer och osteologer, som dyrkar krukskärvor och putsar forntida skelett med tandborste, har konstaterat att män har större tänder än kvinnor, som dock — tack och lov — kompenserar med ett bredare bäcken. Vidare har de funnit att stenåldersmänniskor inte led av välfärdssjukdomar som diabetes och högt blodtryck. De led förvisso inte heller av fetma, men hade det himla trist under köldknäpparna. Som ibland varade i hundra år. Smala och smäckra på grund av den trista kosten var de — och det är ju det vi vill vara. Okej — om vi köper hamburgare minus allt … och äter pizza med varken botten eller ost … samt unnar oss lördagshallon ibland? Nej hu.

Nu väntar jag på nästa matmodenyck. När stenåldersdieten sänkt vår medelålder och gjort alla tandläkare överflödiga, kommer det fåtal människor som är kvar på jorden att leva efter någon av följande doktriner:

Romar- och uteliggardieten — horisontellt vinintag.
Brottnings- och backhoppningsdieten — bastubad i galonställ och ingen mat alls.
Robin Hood-dieten — extrem transplantationsteknik där fett som tenderar att samlas i buk och bak intravenöst leds via inopererade slangar till ställen som enligt modet bör vara större.

Vilka ställen bör ha större omfång i framtiden? Ja, inte är det byst och snopp som nu. Jag tycker mig ana mänsklighetens önskan om att ha allt längre tår och bredare hälar. För att stå stadigare med båda fötterna på jorden förstås.

©Lotten Bergman 2004

Jag tänkte bekänna några synder:

1. Jag bakade mitt livs första kanelbullar vid 36 års ålder.

(Hrmpff! säger ni. Kan människan inte baka? Ungdomen av idag! )

2. Jag stryker så sällan att jag mellan varven glömmer hur man gör … och har inte en aning om hur man slätar ut en skrynklig slips eller får en kjol plisserad.

(Vafalls? hör jag er mumla. Går den lilla snärtan ut i ostrukna fleecetröjor och jeans utan pressveck? Sådan lättja!)

3. Häromveckan började det lukta mögel ur dammsugarpåsen.

(Osannolikt! ryar ni. Mögel hör hemma i franska ostar, ingen annanstans! Världens undergång är nära!)

Men till bekännelser hör alltid en mängd ursäkter och förklaringar, och de kommer nu. (Jag tar ett djupt andetag och berättar jättesnabbt så att ni inte ska tröttna och stoppa fingrarna i öronen och blunda.)

1.

Jag är uppvuxen i ett hem där det inte bakades bullar. Vi åt grovt linfröbröd och grönsaker … samt färdigköpta, frysta småkakor som hette nötrosor och var höjden av förtappelse och onyttighet. Nötrosorna intogs otinade, stenhårda och snabbt eftersom de åts i smyg och utan tillåtelse.

Kanelbullar fick jag bara hos kompisar, vars förklädesmammor stod och log i förkläde och mjöl på näsan. Jag var alltid storligen imponerad av dessa mammors tålamod, eftersom jag såg framför mig hur de i sitt anletes svett och rosiga kinder kämpade med sin deg. Där satt jag vid deras köksbord och tittade noggrant på den färdiga, ugnsvarma bullen som låg framför mig och ångade. Jag tog en klunk blandsaft och listade ut att man

• först hade en stor deg
• sedan klippte långa, smala degremsor – ungefär som väldigt bleka, utdragna wienerkorvar
• därefter snurrade ihop remsorna en och en till platta, liggande spiraler
• slutligen i dessa spiraler stoppade in kanel, socker, äppelmos, mandelmassa och nötter – förmodligen med ett specialverktyg i rostfritt stål beställt från Västtyskland.

När jag var 36 år föll fjällen från mina ögon. Med min svägerska Katarina kavlade jag i flygande fläng deg, i stora, svepande rörelser smetade vi på smör och annat kladdigt gott, sedan rullade vi ihop och skar av bullskivor som vore de rulltårta! Ritsch, ratsch! Storögt förvånad – men inte längre särskilt imponerad av de forna förklädesmammorna – granskade jag mitt livs första lilla kanelsnurra. Så lätt!

2.

Värre är det med strykning. ”Jag vill inte!” skriker jag som en femåring när det kommer på tal. Men jag har ändå inte skrynkliga kläder på mig eftersom man idag kan gå i ostrukna jeans och ostrukna t-shirtar utan att se krinklad ut över hela kroppen. Man kan ha dem lager på lager också, så döljer den ena skrynklan den andra.

Ja, och skulle det knipa har jag ju en man som är en hejare på att stryka skjortor så att de ser plisserade ut. I ottan släpar han fram den vingliga strykbrädan, knakbrak väcker han mig och alla barnen, ursäkta säger han och rusar ut till bilen och kommer på tok för sent – men struken – till alla viktiga slipsmöten.

3.

Dammsugaren är det – om möjligt – ännu värre med, där har jag inga ursäkter. Bara förklaringar.

Så här är det: dammsugaren är som en val utan barder (en bard är en plankton-sil som bara släpper igenom tillräckligt liten mat). Vår dammsugare sväljer glupskt hela hajar och delfiner i form av köttbullar och fiskpinnar. Väl nere i valfiskens buk (dammsugarpåsen), gosar köttet och fisken ihop sig med makaroner och ris och kanske ett par ärtor och skapar en näringsriktigt sett komplett måltid för mögelsvamparna.

Vår dammsugarpåse innehåller sand och mat, men sällan damm eftersom vi inte dammsuger; vi mat– och sandsuger. Dammråttorna fångar vi i flykten när de vågar sig fram från sina gömställen under skåp och sängar.

Vi måste ställa oss några frågor. Och svara på dem.

• Var det alltså bättre förr när alla bakade redan i koltåldern? Ja, alla borde baka mer till mig, det borde de.
• Är detta av lättja framkallat? Ja, vi latar oss bara med mobiltelefoner och datorer och tvättmaskiner och … nej, vad säger jag?
• Kommer världen att gå under? Javisst! Fast inte än på ett tag.

©Lotten Bergman 2004