Jag tänkte bekänna några synder:
1. Jag bakade mitt livs första kanelbullar vid 36 års ålder.
(Hrmpff! säger ni. Kan människan inte baka? Ungdomen av idag! )
2. Jag stryker så sällan att jag mellan varven glömmer hur man gör … och har inte en aning om hur man slätar ut en skrynklig slips eller får en kjol plisserad.
(Vafalls? hör jag er mumla. Går den lilla snärtan ut i ostrukna fleecetröjor och jeans utan pressveck? Sådan lättja!)
3. Häromveckan började det lukta mögel ur dammsugarpåsen.
(Osannolikt! ryar ni. Mögel hör hemma i franska ostar, ingen annanstans! Världens undergång är nära!)
Men till bekännelser hör alltid en mängd ursäkter och förklaringar, och de kommer nu. (Jag tar ett djupt andetag och berättar jättesnabbt så att ni inte ska tröttna och stoppa fingrarna i öronen och blunda.)
1.
Jag är uppvuxen i ett hem där det inte bakades bullar. Vi åt grovt linfröbröd och grönsaker … samt färdigköpta, frysta småkakor som hette nötrosor och var höjden av förtappelse och onyttighet. Nötrosorna intogs otinade, stenhårda och snabbt eftersom de åts i smyg och utan tillåtelse.
Kanelbullar fick jag bara hos kompisar, vars förklädesmammor stod och log i förkläde och mjöl på näsan. Jag var alltid storligen imponerad av dessa mammors tålamod, eftersom jag såg framför mig hur de i sitt anletes svett och rosiga kinder kämpade med sin deg. Där satt jag vid deras köksbord och tittade noggrant på den färdiga, ugnsvarma bullen som låg framför mig och ångade. Jag tog en klunk blandsaft och listade ut att man
- först hade en stor deg
- sedan klippte långa, smala degremsor – ungefär som väldigt bleka, utdragna wienerkorvar
- därefter snurrade ihop remsorna en och en till platta, liggande spiraler
- slutligen i dessa spiraler stoppade in kanel, socker, äppelmos, mandelmassa och nötter – förmodligen med ett specialverktyg i rostfritt stål beställt från Västtyskland.
När jag var 36 år föll fjällen från mina ögon. Med min svägerska Katarina kavlade jag i flygande fläng deg, i stora, svepande rörelser smetade vi på smör och annat kladdigt gott, sedan rullade vi ihop och skar av bullskivor som vore de rulltårta! Ritsch, ratsch! Storögt förvånad – men inte längre särskilt imponerad av de forna förklädesmammorna – granskade jag mitt livs första lilla kanelsnurra. Så lätt!
2.
Värre är det med strykning. ”Jag vill inte!” skriker jag som en femåring när det kommer på tal. Men jag har ändå inte skrynkliga kläder på mig eftersom man idag kan gå i ostrukna jeans och ostrukna t-shirtar utan att se krinklad ut över hela kroppen. Man kan ha dem lager på lager också, så döljer den ena skrynklan den andra.
Ja, och skulle det knipa har jag ju en man som är en hejare på att stryka skjortor så att de ser plisserade ut. I ottan släpar han fram den vingliga strykbrädan, knakbrak väcker han mig och alla barnen, ursäkta säger han och rusar ut till bilen och kommer på tok för sent – men struken – till alla viktiga slipsmöten.
3.
Dammsugaren är det – om möjligt – ännu värre med, där har jag inga ursäkter. Bara förklaringar.
Så här är det: dammsugaren är som en val utan barder (en bard är en plankton-sil som bara släpper igenom tillräckligt liten mat). Vår dammsugare sväljer glupskt hela hajar och delfiner i form av köttbullar och fiskpinnar. Väl nere i valfiskens buk (dammsugarpåsen), gosar köttet och fisken ihop sig med makaroner och ris och kanske ett par ärtor och skapar en näringsriktigt sett komplett måltid för mögelsvamparna.
Vår dammsugarpåse innehåller sand och mat, men sällan damm eftersom vi inte dammsuger; vi mat– och sandsuger. Dammråttorna fångar vi i flykten när de vågar sig fram från sina gömställen under skåp och sängar.
Vi måste ställa oss några frågor. Och svara på dem.
- Var det alltså bättre förr när alla bakade redan i koltåldern? Ja, alla borde baka mer till mig, det borde de.
- Är detta av lättja framkallat? Ja, vi latar oss bara med mobiltelefoner och datorer och tvättmaskiner och … nej, vad säger jag?
- Kommer världen att gå under? Javisst! Fast inte än på ett tag.
©Lotten Bergman 2004
1 kommentar