Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Nyårsmasken (Publ. i Sydsvenskan 2001-01-04)

(Känsliga läsare varnas: denna text är måhända inte frukostvänlig.)

Nyårsafton hos goda vänner med andra vänner och en massa barn brukar resultera i okontrollerat kaos och kallnad mat samt avsomnade gäster i hörnorna. Så icke år 2000. Sällan skådade man ett gäng som sov så lite.

Det började som vanligt med mat och vad-gjorde-vi-förra-året-sammanfattningar. Vi pratade om nyårslöften och svor på att inte hålla ett enda som gjorde livet tristare.

– Jag ska äta godis oftare! sa en.
– Jag ska se mer på tv! sa en annan.
– Jag ska sluta röka! sa jag, eftersom jag inte rökt sedan 1976.
– HJÄÄÄÄLP! HJÄÄÄÄLP! KOM IIIIINTE HIIIIIT! skrek någon inifrån toaletten, varför vi alla släppte glas, bestick och brödbitar och rusade mot toaletten.

Av lukten att döma hade treåringen på golvet precis avslutat en toalettsittning, och den goda modern som frenetiskt gnuggade sina handflator med en nagelborste borde sålunda nyss ha torkat en rumpa.

– KOM INTE IN!!!!!!!! GÅÅÅÅ! Jag behöver desinficera! FÖRLÅT!!!

Hon tittade på oss med tårar i ögonen. Och så kom förklaringen med nedslagen blick och skam i den knappt hörbara, viskande rösten:

– Han har mask … det måste vara sån där springmask. Det kryllar och kryper i hela toan. Förlåt, jag har besudlat ert hem. Å, vad vi är hemska!

Den lille satt förnöjt på golvet och hade inga som helst problem med sina maskar. Den festklädda församlingen i dörröppningen reagerade däremot – på olika sätt.

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiih! skrek en stor, stark karl som ännu inte fått barn. Dödens pest! Ni vet väl att det smittar genom luften? Det är mikroskopiska ägg som överförs med spottstänk! Jag åker hem!
– Får jag kolla, sade min biologi-intresserade man och stoppade ner halva huvudet i toaletten. Det är jättemånga och dom är jättesmå! skrek han förtjust och rörde om lite grann med toalettborsten.
– Milda makter, jag måste gå på toa, det kliar, oj, vad det kliar, sade en av de luttrade mödrarna som dock inte varit med om detta förut.
– Vad bra att det hände just här, sa värden som är apotekare med ett medicinskåp i kylskåpsstorlek.

Vi plockade fram mixturer och knallröda tabletter medan barnen efter att ha fått maskproblemet förklarat för sig lyckligt sprang omkring runt varandra och tjoade och sjöng glada masksånger. Alla som plötsligt fick tydliga masksymtom med klåda eller som bara tyckte att det var bäst att ta i preventivt syfte skulle få medicin, bestämdes det.

– Kan man spara maskarna och ta med sig hem? frågade min son som ju inte får ha husdjur på grund av sin allergiska mamma.
– Är maskar, spaghetti och räkor släkt med varandra? frågade ett annat klarsynt barn.
– Kan man laga sockerkaka med äggen? frågade det maskfyllda barnet som fortfarande inte bekymrade sig det minsta.

Och sedan började det stora medicinkriget. Antingen ska man som maskangripen peta i sig en slurk knallröd mixtur eller svälja några knallröda tabletter. Allt är rödare och spilligare än den rödaste av alla röda och spilliga karamellfärger. Och knallröda tabletter vet man ju vad man gör med om man är mellan två och sex år. Precis som med geléhallon suger man på dem, tar ut och kollar hur de ser ut, stoppar in i munnen igen, suger lite, dreglar lite, tar ut och kollar igen, tappar ner i knät, tar upp och stoppar in i munnen igen. Mixturen som skulle hällas i de minsta barnen spilldes i lika stora floder som andra flytande mediciner. En arm viftar till – och där hälls 5 ml in i örat. Ett ben sprattlar i fel riktning – och där flyger 10 ml upp i ansiktet på närmaste mamma. En mun stängs lite för tidigt – och där rinner 3 ml blodliknande medicin från mungipan ner på finklänningen.

– Kolla, det ser ut som om jag blöder ihjäl! ropade finklänningsflickan glatt.
– Blodbadet 2000, sade en historieintresserad morbror lakoniskt.

Klockan blev halv tolv på kvällen innan vi fått ner medicin i alla potentiella maskhärdar. Då var det dags att förbereda tolvslaget med oäkta champagne och Pommac. Rödstänkta, röddränkta, röddreglande och rödprickiga samt väldigt fnittriga drog vi oss ut till det stora fyrverkerispektaklet på Torget, där vi togs för ett gäng anti-fyrverkeri-demonstranter.

© Lotten Bergman 2001

Share
1 kommentar

Om Torsten Ehrenmark

ehrenmark spikingTorsten Ehrenmark (1919–85) var för mig först och främst kåsör. Jojo, journalist också, men det var som en kåserande radiopratare, en kåserande utrikeskorre och kåserande författare han var min förebild. Nu var jag visserligen inte gammal när han levde, men allt han (och Gits samt Kar de Mumma) skrev i tidningarna, läste jag. Och klippte ut och sparade. Klistrade in i pärmar och läst om. Och om igen. Och så tänkte jag att kåsör, det skulle jag minsann försörja mig som när jag blev stor. Åka till OS, bo i London, ringa till en redaktion mitt i natten och rapportera in skojiga meningar på en knastrig telefonlinje.

Japp, det är precis som att idag vilja bli typograf, dräng, telegrafist, sjukvårdsbiträde eller faxförsäljare – kåsöryrket är dött.

Ehrenmarks barndom är lite annorlunda. Hans (frånskilda) föräldrar var kringresande skådespelare (taskspelare) och han uppfostrades av sina farföräldrar i Örebro – därav den lilla närkingskan som man kan höra i gamla Sommarprogram. Han kunde läsa när han var fyra, men var enligt egen utsago ändå förfärligt obildad eftersom han trodde att han faktiskt bodde hemma hos sina föräldrar. När han började skolan upptäckte han först att han redan kunde allt som de andra skulle lära sig, och sedan att lärdom var värdelöst gods eftersom det enda som räknades var t.ex. färdigheten att stjäla äpplen.

När pallade ni senast äpplen, bloggläsare? Vi borde palla mer äpplen, det borde vi. Mycket coolare än fildelning.

Ehrenmark var under 60-talet mest radiopratare, och illustrerade ofta sina texter med skivinslag enligt Myggans Nöjeslexikon. Tänka sig. Skivinslag i radion. Innovativt. När han under många år inledde eller avslutade den långa raddan av Sommarpratare lär han visst ha struntat komplett i vilken musik som spelades. ”Ta vad som helst, bara!”

Ett av hans uttalanden som stämmer väl överens på mig är:

”Det bästa som finns här i världen är en väl ordnad dålig ekonomi.”

Ett av hans uttalanden som alls inte stämmer med mig är:

“Vägen till flickors hjärtan går via idogt fotbollsspelande.”

Inte ens om han hade skrivit ”Vägen till karlars hjärtan går via idogt basketspelande” hade jag tyckt att det gick ihop.

Eftersom han varje år fick ge ut en bok med kåserier, finns det en försvarlig mängd böcker som är hopplösa att sortera i vår bokhylla eftersom titlarna är ologiska och omslagen saknar årtal. Jag har dessutom dubbletter till dessa – mejla om ni vill ha en av dem! (Uppdatering: de går åt väldigt snabbt – bara en kvar!)

  • Det luktar skämt
  • Händige herrn
  • Ingenting att skatta åt
  • Mina olympiska vinterspel
  • När det blommar
  • I fel kläder
  • Jorden runt på 8 dagar
  • Pubar, golvdrag och en kopp te
  • Nu är det klippt
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.

©Lotten Bergman 2007

Share
8 kommentarer

Jullugn (Publ. i Sydsvenskan 21/12 2000)

Tänk er att granen bara är klädd på ena sidan och att julklapparna slagits in i tidningspapper samt att julduken ersatts med en ostruken knallgul påskduk. Samt att tomten bär på en svart plastsäck och är klädd i grön träningsoverall. Se slutligen framför er hur det hänger en naken luciakrona på ytterdörren och att glittret i granen är ugnsfolie riven i remsor.

Då ser ni strax mig tindrande mitt i alltihop emedan jag är världsbäst på att inte stressa under julen.

Under femtio veckor per år far jag fram som en bulldozer och välter blädderblock, tappar ägg, spiller surströmming, drar sönder persienner, river möbelhinder som lömskt placerats i min väg och krockar med kolleger som envisas med att långsamt släntra fram i korridorerna istället för att springa.

Men under jul och nyår lägger jag in en mycket låg växel. Nästan backen, faktiskt.

Det finns vissa måsten, det ska jag erkänna. Jag måste ha en riktig gran trots att det kan sluta i vildsinta gräl med försäljare som påstår att grenarna ska spreta ut mest och bredast nertill. Jag måste ha ett julklappsberg som döljer julgransfoten, vilket fixas snabbt om allt (även örhängen och små tvålar) packas in i skokartonger. Dessutom tittar jag och min man på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson hur mycket barnen än protesterar.

På julafton är vårt hus ordnat som cirkelträning i högstadiet. Fast utan disciplinerande visslingar.

I videon rullar enstaviga filmer som Hair, Grease, Ghost, Twins, M*A*S*H och Speed som man kan hoppa in i och njuta av när som helst utan att behöva fundera över djupare mening eller eventuell handling.

I ett rum står ett ishockeyspel och en resultattavla på den ständigt vältande blädderblocksställningen samt en ask mjuka servetter för min bror som fortfarande gråter när han förlorar en match.

I en kista bredvid husets skönaste fåtölj ligger lagom stora böcker som passar perfekt att lägga över ansiktet för lugn och ro. Faster Ullas läppstift torkas bort ur böckernas mittuppslag på annandagen.

I varje rum finns en stöklåda med leksaker för stökbarn. Alla barnovänliga vaser, böcker och giftiga plantor står så högt att inte ens faster Ulla når upp till dem.

För gäster som måste ha klenäter, kalvsylta, julmuzak, brunkål, grisfötter och ett renskurat kylskåp rekommenderas ett besök i källaren, där vi av flyttkartonger, tygsjok och staplade möbler har ställt i ordning en labyrint utan utväg. Där skräms släktingar från vettet och skiljs agnar från vetet så att endast gräddan på moset består.

Vi som avslappnat ostressigt firar jul tillsammans är alltså tuffast av alla tuffa och kan till och med stå emot lusten att griljera skinkan. Men likt andra tuffingar som Rambo, Simson, Arnold och Akilles har vi en svaghet: utan stress får vi överskottsenergi och rätt som det är kan det hända att fjorton driftiga julgäster putsar fönster medan värdinnan för en gångs skull gräddar pepparkakorna innan de serveras.

©Lotten Bergman, 2000

Share
Lämna en kommentar

BANG!

Barbro ”Bang” Alving (1909–87) kom ur två skrivande föräldrar och visste redan som liten att hon skulle bli journalist. (Ptja, jaha, jag visste redan som liten att jag skulle bli skådespelerska, men inte blev jag det, inte.) Hon växte upp i ett s.k. ”roligt” hem, men var inte nöjd med vem hon var, och sökte själv orsaken på detta vis: ”Av någon anledning vägde jag 80 kilo när jag var 18 år.”

Precis som andra skrivande storheter från denna tid, var det tidningsjobb i Klarakvarteren som gällde. Bang skrev även utförliga dagböcker, och hade säkerligen varit en flitig bloggare idag. Månne är bloggen vår tids litterära plantskola i sin linda?

Det Bang är mest känd för idag är de många kåserierna, utlandsrapporterna, skildringen av Belin-OS 1936 (jag är grön av avund), radioreportagen, att hon som ogift fick ett barn som hon inte gömde och att hon strax därefter bildade familj med med en kvinna, att hon var feminist, pacifist och katolik och sa upp sig från DN när DN inte höll med henne om kärnvapnens vara och inte vara. (Tänka sig, Herbert Tingsten propagerade för svenska kärnvapen.) Eftersom hon vägrade att delta i civilförsvaret fick hon sitta i en månad på Långholmen. (Sedan 1986 heter förresten civilförsvaret något annat. Håll i er. ”Civilt försvar” Wow, liksom.) Bang for världen runt, var rolig och bestämd samt vansinnigt kompetent. Här har vi alltså en viljestark och självsäker pennfäktare?

Nej.

Hon avslutade inte sina studier och hade dåligt samvete för det. Hon var inte hemma med sin dotter Ruffa och hade dåligt samvete för att Ruffa kände barnflickan bättre än Bang själv. Hon skrev i 18 år på en bok om Elin Wägner och hade dåligt samvete för att det tog så lång tid och precis som alla andra med krav på en veckokrönika led hon av deadlineångest med tillhörande dåligt samvete. Hon fick barn med DN:s tecknare – Birger Lundquist – som råkade vara gift på annat håll och det kan man ju ha lite dåligt samvete för också. Dessutom hade hon i perioder väldigt dålig ekonomi. Jag fortsätter listan: skrivångest, livsångest, käkkramp, ansiktssmärta, magkatarr, prestationsvånda, skrivkramp, depressiva perioder och dessutom ett synnerligen besvärande alkoholberoende. När hon hade fått hinkvis med beröm för OS-rapporterna 1936 skrev hon:

”Så nu är man Sveriges styvaste journalist, piddelipej, komiskt det är vad det är. Men du fattar ju att jag är glad, det här klarar hela karriären.”

År 1939 skrev hon i sin dagbok:

”Man ska bara orka och orka och orka hela livet. Just nu orkar jag inte orka någonting.”

(Läs mer.)

Bang umgick med Cilla Frankenhaeuser, Eyvind Johnson, Karin Boye , Elin Wägner och de andra. Om jag riktigt koncentrerar mig, kan jag komma på att jag en gång drack öl med Johan Wester (Hipp, hipp) och att Den djefla mannen har en lumparkompis som är regissör i Hollywood. Fast vad ska jag med sånt kändisskräp till?

Det var 1936 som hon bDet var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu "Uuunder en fiiilt i Madriiii ...")örjade ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu Uuunder en fiiilt ...)
Det var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu “Uuunder en fiiilt i Madriiii …”)

När vi frilansskribenter stånkar över konstiga uppdragsgivare som hittar på dumheter kan vi tänka på dessa Bang-rader:

”Dessutom drunknar jag snart i svenska Kyrkans psalmbok. Jag har haft ett hundra arga prelater i telefon för att jag satte journalistiska rubriker på enquèten, inte deras eviga å ena sidan – å andra sidan. För att vara Kristi brudar grälar de förvånansvärt bra.”

Ni ser … Bang var rolig. Oj, vänta, jag anar en basker, en baskerbild!

bangbasker

Våren 1983 drabbades Bang (liksom Tomas Tranströmer 1990) av bland det mest helvetiska en språkmänniska kan drabbas av – afasi.  Dottern Ruffa har sorterat bland allt det som Bang sympatiskt nog hade sparat (såsom min välfyllda källare kanske kommer till nytta en vacker dag) – skoluppsatser, taxikvitton, andras brev, egna brev, kassaböcker, tidningsklipp, reportageblock och en farlig massa små lappar med anteckningar från sömnlösa nätter. (Än en gång: Blogg-Bang!) Allt detta finns sparat på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg.

Avslutningsvis en liten snutt som visserligen handlar om Bang, men där jag ryckte till vid åsynen av ett litet barn som vid OS 1936 … ja, titta själva:

Share
2 kommentarer

Omanliga män (Sydsvenskan 2000-06-22)

Jag blir intervjuad av Blaskan.

– Vad är det absolut omanligaste du vet? undrar intervjuaren.

Lätt! Den frågan har jag övat på.

– Dom som går och puttar motorgräsklippare förstås.
– Puttar?
– Ja, du vet… puttar. Gigantiska motorer med tusen decibel krävs för att klippa några centimeter av små veka grässtrån – på plan mark! Pah!
– Men det är väl tvärtom väldigt manligt att ha motorgräsklippare? Olja, kugghjul och motorbuller? föreslår intervjuaren.

Aha, jag får inte svara som jag vill. Det ska motiveras och diskuteras. Ok, jag är beredd:

– Jamen varför motor? Det sägs ju att riktiga karlar ska inte ska äta paté men ha håriga bröst och …
– … hårigt bröst, rättar intervjuaren och knäpper upp en knapp i skjortan.
– Ok.

(Egentligen vill jag protestera: jag har sett många motorgräsklippande män med håriga bröst.) Jag fortsätter:

– Riktiga karlar plöjer med spelande muskler genom decimeterhögt gräs och har riktigt trögkörda, handdrivna gräsklippare – samtidigt som de äter paté! säger jag. (I uttalandet anar jag förstås en utmärkt löpsedel.)
– Men det går ju så snabbt att klippa med motor, det är ju bra så att man får tid över till att …

Intervjuaren tvekar. Fyndigt (tycker jag själv) avbryter jag:

– … lyfta skrot och få stora muskler!

Intervjuaren kisar med ögonen och får mystiska skrynklor i pannan.

– Jamen håll med om att det går snabbare med motorgräsklippare! säger han, och jag anar en viss desperation.
– Äsch! säger jag. Kolla hur dom sniglar sig fram, de där pruttkorvarna.
– Men … om man har en väldigt stor gräsmatta då?
– Så kan man få väldigt stora muskler!

Intervjuaren har hår på bröstet, det spretar ut genom knapphålen i skjortan, ser jag nu. Han läser sammanbitet på sitt papper:

– Vad är det absolut okvinnligaste du vet?

Åh, nytt ämne! Lätt. Detta har jag också övat på:

– Dom som säger att dom inte kan …

Men här blir jag avbruten. Intervjuaren kan inte hejda sig. Med höjd röst (upp i diskanten) säger han:

– Jag fattar! Du är miljöfascist och vill att vi ska skrota allt som har med motorer att göra! Du vill torrlägga alla vägar och skrota alla bilar och tycker att det är bra att bensinen kostar tio spänn och att dom som bor på landet inte ska ha råd och kunna åka till … dit dom åker, dom som bor på landet!
– Nej, jag tycker bara att det är omanligt att putta motorgräsklippare.
– Och tjejer gillar också motorgräsklippare! väser intervjuaren.
– Javisst! Även tjejer kan vara omanliga! säger jag (mycket nöjd med mig själv).

Men nu får jag inte prata mer. Intervjuaren avbryter mig igen, torkar spott ur skägget och plockar fram en snusdosa.

– Riktiga karlar snusar, kollar fotboll, mekar med bilar och kör motorgräsklippare! ryter han.
– Må så vara, men fjantigare syn än en karl som tassar bakom ett självgående dunderpaket till klippmaskin kan jag inte tänka mig, säger jag bestämt. Högklackade skor borde dom ha – och papiljotter i håret! Ju tidigare på morgonen, desto omanligare! För att inte tala om när grannarna ska ha grillparty, då borde motorgräsklippande karlar tvingas ha bikini! Av stringmodell!

Intervjuaren byter nu klokt nog ämne, men jag är omöjlig. Intervjun slutar tre timmar senare i ett jättegräl när jag säger att dammsugaren borde vara självgående, så manlig som den är med sin slang där fram.

/Lotten Bergman©

Share
8 kommentarer

Lätt som en plätt! (Publ. i Sydsvenskan 2000-05-11)

– Lätt som en plätt, sa snickaren Uno. Man borrar här och här, och så tar man en sån och fäster tihopa.

När det var som kallast i november förra året slängde jag tre fula tallrikar i golvet och skrek att jag inte stod ut i vårt lilla kök längre. Sedan gick jag in i skräpkammaren, öppnade fönstret, bröt upp golvet och slängde ut plastmattan samt dängde en slägga i väggen. Det blev kallare och kallare i huset, men jag hade bestämt mig för att bygga ett nytt kök. I tre dagar stod fönstret öppet medan jag hävde ut gipsbitar, fula möbler, tomma pärmar, unkluktiga stövlar och allt annat som fanns i skräpkammaren. Vänliga grannar stod nedanför och hejade på.

– Det är helt rätt! Visa karln var skåpet ska stå! skrek grannen som på pilsnerfilmsmanér envisas med att kallas fru Johansson.
– Du vet att det blir fukt i panelen när man kyler ner huset sådär, upplyste Onde Grannen.
– Men ska vi inte planera först…? frågade min man då och då, men jag var obeveklig som Arnold the Terminator.

Väggen till klädkammaren som låg intill skräpkammaren klubbades ner, gamla reglar bändes bort, linoleumplattorna som låg under plastgolvet sprättades loss och konstiga rör och ledningar blottlades. Jag hittade världens vackraste trägolv från 30-talet, kolstybbsisolering och femton döda möss. Gipsdammet lades i drivor i lungor och näsborrar och valkar flyttades från midjan till händerna. Så visade det sig att det bara var världens vackraste trägolv på en liten del av golvytan. Resten var gammal smulig betong. Då kallades hjälten Uno Snickare in.

– Min fru har blitt galen och vi fryser i huset och dammsugarn har gipsförkalkning och nu behöver jag hjälp, sa min man till Uno. Då kom Uno med första förband i form av en verktygslåda stor som en frysbox.
– Lätt som en plätt, sa Uno, stängde fönstret och drog loss släggan ur väggen.

Nu, ett halvår senare, känner vi oss som hemma hos fru Johansson. För att slippa vår lilla köksvrå och vår stora köksverkstad, flyr vi hem till henne för hon har ett riktigt kök där vi äter broskragu. Onde Grannen har påmint oss om att skaffa bygglov eftersom vi ju förändrade exteriören när jag av misstag hackade hål i ytterväggen. Och vi har alltid gästsängen bäddad till Uno.

Uno är flinthårig, har sjutton tatueringar, hårtofsar på axlarna och kan trolla med sina verktyg. Och precis allt är för honom lätt som en plätt. Men så tappade han en tand förra veckan. Och det var mitt fel. Ett armeringsjärn satt liksom på fel ställe så jag liksom tappade en skruvtving som bara liksom flög iväg och hamnade mitt på Unos ena framtand. Igår kom han med nytt garnityr, vilket fascinerade min dotter. Hon bad om en demonstration, varför Uno öppnade munnen, pekade och berättade:

– Lätt som en plätt. Man borrar här och här, och så tar man en sån och fäster tihopa. Öresundsbryggan kallar jag den.

©Lotten Bergman, 2000

 

Share
10 kommentarer

Frisyrfrisör (Publ. i Sydsvenskan 2000-04-06)

Min bror har inte blivit klippt på 17 år eftersom han tycker att frisörer snackar för mycket. Han drar resolut rakapparaten över skulten var fjärde månad, och förändras då från att ha hår som ser ut som ett ett svampmoln till något kålhuvudsliknande. Själv har jag bytt frisyr tre gånger. En gång klippte jag lugg. En annan gång fick luggen växa ut. Däremellan hade jag en åttiotalskatastrof.

Det var i Stockholm 1985. Mitt på Drottninggatan drabbades jag av en akut för-långt-hår-känsla och rusade in på en salong som var en orgie i spoilers och extralysen och turkosa trianglar samt dundrande Duran Duran-musik. Tyvärr fanns det en ledig tid för mig, som raskt placerades i en tandläkarstol. I spegeln såg jag att jag borde ha tvättat håret redan igår. Och satt något beigefärgat på finnen i pannan.

Jag sveptes in i ett tält med ännu mer trianglar på av en liten frisyrslav som förklarade att Peter var på ingång. Han skulle bara “avsluta Per Ragnar” först. Och så kom Peter, fast han uttalade sitt namn lite annorlunda.
– Hallå. Heter Peeetör. Klippa. Volym och stadga. Hallååå. Volym och stadga.
Han petade på mitt huvud med kortändan av en en kam. Jag, som vanligtvis nervöst pladdrar på värre än någonsin hos frisören, blev först blyg och försagd – och föll sedan in i samma stackatostil.

– Varit frisör? Länge?
– Hela livöt. Vem klippör dig?
– Ehm… du…?
– Hallå alltså. Nej! Annars?
– Olika som klipper. Hela tiden olika.
– Usch. Hopplöst. Volym och stadga. Hjälp! Födelsemärke!

Peter hade hittat ett födelsemärke bakom ena örat på mig. Jag tittar själv sällan där, så jag visste inte riktigt hur läbbigt det var, men det tärde så mycket på Peters krafter att han försvann bakom ett skynke en bra stund. Den lilla frisyrslaven tvättade under tiden mitt hår och berättade att Shakin’ Fredrik skulle komma in på eftermiddagen. Genast kände jag mig bättre till mods.

Min svärfar klippte sig under många år hos en skrynklig karl som hade obegränsade mängder rakvatten med stark doft av Tulo. Istället för växelpengar gav frisören bort literflaskor med detta rakvatten som han kallade is-cologne. Och det underliga är att Peter åt Tulo under hela min klippning, vilket gav ett synnerligen förtroendeingivande svärfaderligt intryck. Jag trodde jag var i säkra händer och läste skvallertidningar för glatta livet.

– Volym och stadga, sa Peter när klippningen var färdig, och masserade elegant in tre tennisbollsstora kluttar med mousse i mitt hår.

Gråtfärdig släpptes jag ut på Drottninggatan igen. Jag hade fått volym och stadga och borde vara glad och lycklig, men istället smög jag längs husväggarna och längtade efter ett huckle. Väl hemma ställde jag mig framför spegeln och synade verket. Jag såg ut som någon annan. Så dök min bror upp, pekade på mig och skrek:

– Kolla! Du har blivit Kjell-Olof Feldt!

En som på senare tid lytt min brors klippråd är min guldlockige son, endast två år. I förra veckan friserade han sig med nagelsax så att vi nu har en liten Karlsson på taket-liknande figur i familjen. Med ketchup och potatismos i de få strån som finns kvar har han faktiskt lite volym och stadga.
©Lotten Bergman 2000

Share
1 kommentar

Dan före dan (Publ. i Sydsvenskan 23/12 1999)

Dan före dan 1978 tömde min pappa frysen på fem kilo handplockade kantareller och samlade ihop alla flaskor med laboratorieframställd åkerbärslikör (pappa är kemist) och satte iväg med bilen på vinterhala vägar. Han skulle ge bort alltihop till vänner och bekanta. För si, han hade gått på kurs och lärt sig att det bästa och finaste man har, det ska man ge bort. Under tiden avreagerade min mamma sig på mattorna, som ju måste piskas i juletid. För si, det hade hon lärt sig av sin mamma.

Dan före dan 1981 var jag i USA och satte upp 74 blinkande kulörta lampgirlanger på ett hustak. Precis när den 75:e skulle nitas fast, trasslade jag till livet genom att trilla ner från taket. I fallet drog jag med mig sju girlanger, som till husets ägares stora glädje inte slutade blinka. Ambulansfärden med blinkande ljus och ylande tutor fick jag företa ensam, eftersom girlanguppsättandet annars hade kunnat försenas betänkligt.

Dan före dan 1984 bodde jag i ett kollektiv på Söder i Stockholm och vår uråldriga tv (första generationens färg-tv uppfiskad ur en container) beslöt sig för att i fortsättningen endast sända program i en färg – den röda. Julen firades i ett passande kommunistiskt sken, där till och med Bosse Larsson sjöng i rosa.

Dan före dan 1985 bodde jag på Hallands Nation i Lund, fördrack mig på glögg och dansade naken genom korridorerna, sjungandes om blommiga falukorvar.

Dan före dan 1986 bodde jag på Michael Hansens Kollegium i Lund när min toalettsits av bakelit med en smäll sprack på mitten. Jag fick muta vaktmästaren med en hela renat för att få en ny sits och undvika klämskador.

Dan före dan 1990 köpte jag för 10 000 kronor en limegulgrön Peugeot 506. Den visade sig på julafton sakna något som visst kallas laddningsrelä, varför den sade pfff och började ryka som Jörn Donner nästan högst upp på Glumslövs backar.

Dan före dan 1995 dängde jag en paraboltallrik huvudet på en lurendrejare till parabolantennsförsäljare från Eslöv och planterade en julros i satellitmottagaren.

Idag, 1999, ska jag för första gången i mitt liv piska mattor. I brist på mattpiska får det bli med dammsugarröret eller ett badmintonracket. Men aldrig i livet att jag ger bort det bästa och finaste jag har; en fungerande parabolantenn ska man hålla hårt i.

©Lotten Bergman 1999

Share
Lämna en kommentar

Bensin-ningslöst (Publ. i Sydsvenskan 1999-09-27)

En annan har tagit körkort.

När jag var 18 år skulle jag som alla andra försöka första gången. Min stolte fader förklarade att jag bråddes på honom när jag lyckades hålla igång den skröpliga bilen från 1972 i hela 13 minuter, snurrandes på en parkeringsplats. Han, som ju bara behövde ta åtta lektioner 1955, förbjöd åkturer med den stolta, men nervösa, modern (57 lektioner 1963).

Kvällen därpå överfölls jag av en obetvinglig lust att utmana ödet.

Efter lång övertalning satte vi oss, mamma och jag, i den opålitliga bilen. Det gick som en dans, jag kunde blinka och svänga på en gång – mamma var omåttligt imponerad. Så skulle vi hem, vilket innebar att backa upp på garageuppfarten.

– Vänta, nu koncentrerar vi oss, sa mamma. Du tar pedalerna och ratten så tittar jag bakåt! OK?

Jag lydde, backade långsamt upp, ivrigt påhejad av mamma:

– Bra, rakt på, bra, lagom fart, bra, håll i ratten, bra, bra … Och så kom kraschen och det dörrförsedda garaget var en dörr fattigare.

Kaffeveden som mötte pappa var – tyckte jag – en imponerande syn.

– Mamma sa ju inte att jag skulle bromsa! var min förklaring, och den stolte fadern var inte längre stolt.

Min körlärare många år senare var långsmal fast tjock, hade stor, röd näsa, koppärrig hy och tydligen intressanta saker under naglarna, som han smackande sög på mellan måltiderna. Dessa måltider bestod av kexchoklad, som ju smular på ett mycket intressant sätt – särskilt i en bil.

– Kan du köra? sa han när vi installerat oss med bilbältena.

– Ja, o ja! sa jag glatt. När jag var 18 massakrerade jag en garagedörr, fnissade jag vidare, och nu tror jag att jag är mogen för …

Jag tystnade eftersom en gigantisk kexchokladsflaga hängde och dinglade i ett ensamt, läskigt skäggstrå i mungipan. Skulle det falla?

– Ehurrrm, kör, sa den rödnäste och sög på lillfinger- och tumnageln på en gång. Inga garagedörrar i sikte. Jag klämde in oss på Smala Gatan, och puttrade på bland cyklister, grönsaksmänniskor från Torget, galna bussar och sju tvillingvagnar fyllda med dagisbarn. På något sätt verkade det som om alla ideligen skulle över på andra sidan; människorna runt om mig tycktes röra sig i en slalombana mellan trottoarerna. Jag saktade in.

– Stanna inte! röt den koppärrige. Bränn förbi cyklisterna! Bränn förbi! Kör! Bränn förbi!

Jag sneglade på honom. Tamesjutton, kexchokladen hängde kvar.

– Jamen där kommer ett dagis, ska jag ta bort chokla… Oj, där kommer en tant med en rollator, jag kan väl inte … tänk om jag kör på …

– JÄVLA AKADEMIKER! Bränn förbi cyklisterna!

Och än hängde den där, flagan. Jag ”brände förbi” med hjärtat i halsgropen, men i guppet mellan apoteket och Domus föll den. Ned på min hand som vilade på växelspaken. Den stornäste sög på lillfingret och tummen så det visslade.

Ett otal lektioner senare, när jag på ett enligt kexchokladsmannen tillfredsställande sätt behärskade konsten att bränna förbi allt på trånga gator, fick jag tid för uppkörning. Det listigaste var, fick jag höra, att timmen före uppkörningen ta den allra sista lektionen. På denna lektion lyckades jag komma upp i 60 med handbromsen i, svängande nästan meja ned en gammal pojkvän, tuta på en duva samt sätta vindrutetorkarna på maxhastighet när jag försökte blinka åt höger. Den okände uppkörningsmannen satte sig bredvid mig. Inga chokladflagor i sikte. Han var från grannkommunen, men hade fått i uppdrag att kolla hur vi skötte oss i vår lilla stad. I baksätet satt en rödhårig tjej med mycket gravid mage och skallrande tänder.

– Tionde gången gillt, tionde gången gillt, tionde gången gillt … mumlade hon.

– Jisses, har du nio barn sen tidigare? kläckte jag ur mig, och lydde samtidigt uppkörningsmannen som beordrade mig ut på motorvägen.

Och där tog bensinen slut.

Fem timmar senare, på bussen från Lilla Byn, insåg jag att jag inte sett min sista kexchoklad, att jag skulle göra Trånga Gränden osäker än en gång, men att den rödhåriga bredvid mig som mumlade om elfte gången gillt, hade det värre. När jag skamset återsåg min körlärare, log han snett och sade:

– Bensinstopp, va? Haha, tänk att det funkar varje gång.

©Lotten Bergman 1999

Share
1 kommentar

Livstidsgaranti (Publ. i SDS 1999-09-02)

– BRRRRRRRÖÖÖÖÖÖL, sade apparaten som visar vems tur det är.

Jag var i ensam butiken som säljer många sorters telefoner, men apparaten visade 61 och mitt nummer var 67.

– BRRRRRRRÖÖÖÖÖL. Inte ett vänligt dingdång. BBRRRRRRÖÖÖÖL. Inte ett diskret mhöff. BBRRRRÖÖÖÖL. Här gäller det att väcka kunderna ur eventuella drömmar.

Jag nickade mot damen med de långa naglarna som tryckte på knappen, såg mig runt i den tomma butiken och sade:

– 67..?

Damen visselsög in luft mellan framtänderna, snörpte ihop munnen och tryckte sedan tre snabba tryck med de klickande naglarna. När brölet ekat färdigt log hon mot mig. Jag hade beviljats audiens.

– Jo, det gäller en gammal grå telefon jag har hemma, det brusar och knastrar i den och eftersom den har livstidsgaranti undrar jag om…
– Oh, nejmen den gick ut – 1992 tror jag det var. Hon log mot mig med huvudet på sned.
– Gick livstidsgarantin ut? sade jag gapande och litet för högt – i dörröppningen bakom damen rullade en man fram på en kontorsstol. Han tittade på mig med rynkade ögonbryn och en penna vågrätt i munnen.
– Ja, man kan väl inte ha en garanti som gäller för all framtid, heller! Och så lutade hon huvudet åt andra hållet. Den bistre mannen på kontorsstolen nickade nöjt och sparkade sig bort från dörröppningen.
– Är det inte det som är vitsen med en livstidsgaranti då? Jag rätade upp mitt huvud, som till min förskräckelse hade börjat sympatiluta.
– Det beror ju också på vems liv det är som menas, vem köpte telefonen till exempel? Damens ögon lyste.
– Vem som köpte? Det är väl telefonens liv som menas! röt jag, för tillfället fullständigt övertygad om att så var fallet.
– Ja, och den är ju död! triumferade damen och höll upp ett pekfinger bara någon decimeter från min näsa.
– Den är inte död, den är bara lite sjuk och eftersom den har livstidsgaranti vill jag ha den lagad! sade jag med blicken på det pekande fingret.
– Tänk om alla skulle komma hit med alla sina gamla telefoner hela tiden, hur skulle det gå?
– Ni skulle förmodligen sälja färre nya! utbrast jag och ångrade mig nästan genast. Håll med om att det är fånigt att ha en livstidsgaranti som inte gäller en livstid, försökte jag försonande.
– Nej. Och nu är det ju faktiskt köparens livstid det gäller, och det måste du ju förstå att man inte kan ha en garanti som gäller så länge. Även en livstidsgaranti måste begränsas förr eller senare! Och vem vill ha en sådan grå, anskrämlig sak idag? Dom är fula och svåra att slå nummer med (hon sneglade på sina naglar) och har inte tonval och så har jag faktiskt hört att de har dåligt ljud, knastrar och brusar och så. Du kan väl köpa en ny telefon?

Efter dessa tunga argument lade damen huvudet åter på sned. Jag bet ihop, vände på klacken och klämde därefter hakan när jag kraftfullt drog upp jackans dragkedja. Med tårade ögon gick jag beslutsamt rakt in i en dörr som inte öppnades automatiskt. Och insåg att jag måste gå tillbaka till damen och hämta mina vantar som hon – leende – höll upp mot mig.

– Det står DRAG på dörren. Och du har visst hål i vantarna. Ha en bra dag! Och hennes huvud lutade åt än det ena, än det andra hållet.

Väl hemma tog jag fram den där kniven som jag köpte som hade livstidsgaranti. Den lyckades jag med damen i tankarna samt en skruvtving, en slägga och en bågfil faktiskt fördärva. Det gäller ju att ens saker går sönder mens tid är.

Men det var synd på en så bra kniv.

©Lotten Bergman 1999

Share
2 kommentarer