Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Den kalla kladdkakan

Elvaåringen här hemma är en jäkel på att baka kladdkakor. Swoooosch bara, snabbt som ögat vispar hon till något – och så står där plötsligt en ångande chokladbomb som vi sju ganska kvickt sätter i oss.

Recept?

Näpp. Det var alls inte det jag ville dela med mig av, utan vad som hände efter det senaste baket. Vissa matregler har jag fått med mig hemifrån, och dem har jag svårt att släppa. De är bl.a.

  • inte godis före maten
  • en sallad till varje måltid
  • tedrickning runt nio på kvällen
  • bakverk måste svalna innan man äter dem, annars drabbas man av akut magont
  • bara läsk på nyårsafton.

(Nejnejnej, den sista har jag inte hållit fast vid.)

Alltså skulle kladdkakan svalna. Och det kvickt – vi skulle ju smörja kråset så snabbt som möjligt, var tanken. Jag ställde ut kakan på altanen. Hm. Farligt, där spatserar ju skatorna omkring och stjäl vad de kommer åt. Jag satte skor och jacka på treåringen med baktanken att om han rumsterar om, leker, sjunger och stökar till på altanen så vågar skatorna inte komma. Jättebra! Ut och lek! Jahoo!

En liten stund senare ropade treåringen att ”kakan hade blivit kall”.
Joorå. Väldigt kall.

Share
18 kommentarer

Å nu blir det liiiiite sport

Även om ni aldrig har gillat Sportspegeln, kan ni läsa dessa rader.

En liten snabblektion först, bara för allmänbildningens skull. I basket kan man göra poäng på tre olika sätt:

  • genom vanligt mål relativt nära korgen – kräver koncentration och att ingen hänger en i armarna (= 2 poäng)
  • genom ett skott långt utifrån, lika svårt som att på ålderns höst trä i en tråd i ett nålsöga (= 3 poäng)
  • genom straff – man får helt ensam stå och skjuta från en rätt trevlig punkt på inte alltför stort avstånd från korgen (= 1 poäng).

Detta, samt sprinter, ruscher, snubbel, hopp och skutt samt väldigt mycket skrikande var vad jag sysselsatte mig med under hela dagen igår. (Vi vann en match och förlorade efter förlängning den andra med ett poäng.) Detta basketspelande har jag hållit på med sedan jag var 14–15 år. Jag har ont i knäna, hälsenor som spröda sidenband och fingrar som ser ut som bokstaven S och kan inte på långa vägar släppa den där uddapoängsförlusten som var så orättvis. Och ändå är jag glad!

Mitt basketlag 1980. Bästisgrannen står som trea från vänster på nedre raden. Var är jag?


Berätta nu om era passioner.
Jag är uppriktigt nyfiken! Ni som har bloggar, skriv på era bloggar och gör reklam här i kommentarerna (reflektionerna). Ni som inte har bloggar: skriv här!

Share
28 kommentarer

I tvättkorgen

Man kan vara yr i mössan, man kan vara rund under fötterna, tappad bakom en vagn, lätt på foten, ute på djupt vatten och man kan dessutom vara lite bakom flötet. Men ett uttryck som jag tycker saknas är:

”Jag är i tvättkorgen”

Som bilden visar, betyder det att man nästan slår knut på sig själv, men trots den obekväma sitsen ändå behåller fattningen och ser till att livet levs på ett symmetriskt sätt, gärna med spretande lillfingrar och rättvinklade anklar, nästan balettspetsiga tår.

Att ”vara i tvättkorgen” betyder dock inte att man sorterar tvätt, vilket skulle ha kunnat ligga nära till hands. Fler uttryck som saknas? Lämna dem här så ger jag sedan ut en bok med titeln ”Nya ordstäv som inte har någon verklighetsbakgrund eller etymologi” och så blir vi alla miljonärer på kuppen.

Share
21 kommentarer

Å nu blir det geografi

Jag är gräsänka i tio dagar eftersom Olle har åkt till … hrrrm. Ja. Nyss påstod jag att han var i Kiev i Ryssland.

Skam. Röda kinder. Kiev är huvudstad i Ukraina, som dock till 1991 hörde till Sovjetunionen, som var himla bra i hockey. Och Vasiljev har jag badat bastu med. (Ni ser, jag försöker bara kollra bort er och få er okoncentrerade.)

Ryska federationen är en stat i både Europa och Asien. När det gäller hockey, så kallar vi oftast detta land för ”Ryssland” – Ankan och Hegerfors brukade kalla de sovjetiska spelarna för ”ryssar”.

Men det fanns faktiskt ett land som hette Ryssland från ca år 800 till 1917, så det så.

Tillbaka till Ukraina, som brukar förvirra oss svenskar eftersom deras idrottare har gul-blåa kläder precis som vi. Man hejar och hejar och sedan kommer segerintervjun på ukrainska, ryska, polska, vitryska, bulgariska, rumänska eller grekiska! Ukraina är den näst största nationen i Europa (bara Ryska federationen är större). År 1984 åkte jag på klassresa till Leningrad, där alla trallade på Carola och serverade oss blekgröna ärtor i brun sås. Leningrad heter numera Sankt Petersburg och har hetat Petrograd. (Själv tyckte jag att det var ångestfyllt att bara byta efternamn.)

Är jag förlåten nu? (Måtte det inte finnas faktafel i denna text!)

Share
5 kommentarer

Nämen. Vad skulle det här vara bra för?

I trädgården den 22 mars klockan 17:31.
Nästan snöstorm! (Som alls inte syns på bilden.)
När man ska ha regn i filmer, häller man tydligen mjölk på skådespelarna. Detta får mig att tro att snöflingor borde synas mer än så här.

Ni ser att jag är glad, va? Jag gillar när det blir oljeransonering och snöstorm och undantagstillstånd och allmän kraftsamling mot … något. Och paniksnö i slutet av mars, ger mig livsandarna åter. Om jag nu skulle ha tappat dem någonstans på vägen.

Nu vrålar Bästisgrannen från köket att pyttipannan är färdig! (Nej, de har inte flyttat in, vi bara över lite inför vad som komma skall.)

Share
9 kommentarer

Kunskapspriset

Oj, vad många inlägg jag skriver idag. Kan det ha att göra med att jag har en obehaglig deadline att hålla och hellre frostar av frysen, putsar fönstren, klipper tånaglarna och bloggar?

Jo, i mitt förra liv (1988–1998) jobbade jag ju på Nationalencyklopedin. De ger varje år bort 250 000 kr var till fem olika mottagare för

”(—) strålande insatser på kunskapsspridningens alla områden (—) för att de har inspirerat andra att ta till sig kunskap”.

Men har detta tidigare nämnts i bloggvärlden? Jag citerar igen:

” (—) pristagarna är en mix av kända och okända personer, grupper och organisationer (—) [och] vi hoppas att på så sätt sprida positiva motbilder mot allt det negativa som vi normalt matas med från medierna.”

Nämen jahoo! Det är ju det jag har sagt hela tiden: bort med negativismen!

Och det coolaste av allt: alla – allaALLA får nominera någon! Gör det nu på momangen meddetsamma bums omedelbart … och vill du läsa mer om priset gör du det här: www.kunskapspriset.se.

(Jag ska banne mig nominera min dotters lärarinna!)

Share
5 kommentarer

Vad får man skriva?

Jag skulle vilja rekommendera Sentensers funderingar om vad man får och inte får skriva om. (Kommentera gärna på hennes blogg!) Hon har tre exempel på situationer, som jag listar här nedan. (Nu måste ni alla tänka er att ni är i en situation där ni lätt som en plätt kan bli publicerade utan besvärliga refuseringar – ni är kanske redan etablerade, kända och lästa sedan tidigare. Trevlig fantasi, eller hur?)

1. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och utan att fråga om lov publicerar du den. Du döper förstås om karaktärer och platser så att ingen ska kunna räkna ut vem det handlar om. Huvudpersonen känner dock (förstås) igen allt, och blir ledsen.

2. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och får tillåtelse att skriva om den så länge ingen kan räkna ut vem det handlar om. Detta låter sig inte göras eftersom alla – när de ser att det är du som är författare – förstår vem huvudpersonen är. Vad göra?

3. En annan skribent berättar en osannolikt fascinerande historia. Du vill publicera den, men vet inte om berättaren redan har gjort det eller planerar att göra det.

Jag har en fjärde variant:

4. Du är arg på din barndom; din farmors faster var galen och elak. Mycket spännande och fascinerande samt osannolikt hände, och nu vill du skriva om det. Men farmors fasters närmaste släktingar som är i livet skulle bli ledsna om du gjorde det – även om du ändrade fakta och maskerade platser och personer. Är detta dilemma ännu känsligare när det handlar om släktingar?

Kom gärna med fler exempel på kniviga situationer!

Share
7 kommentarer

Käka en bok!

– Men! Äter du … äter du boken?

Treåringen sitter och tittar på tv samtidigt som han har denna bok i munnen:
(Granska övre kanten.) Utan att släppa blicken från tv:n, säger han nästan automatiskt:

– Jaaa. Jag älskar böcker.

Share
9 kommentarer