– Aj! Aj! Åååh!
– Nej! Va?
– Borren!
– Vaaa?
Äsch, det var bara jag som fick en borrmaskin på foten. Söstra mi och allmänheten kanske trodde att jag fick en liten borr på mig, men det var alltså hela jädra borrapparaten.
Strax efter att borr[maskin]en landade på min redan ömtåliga fot med blånaglar och skrapsår, fick jag en gigantisk klutt med tapetklister på skulten. Nu går jag omkring med en frisyr som starkt påminner om en förstelnad höstack. Allt är förstås söstra mis – Orangeluvans – fel eftersom hon 2022 köpte ett hus på Öland. Detta hus har sedan dess måstat tas omhand men eftersom det var jag som var orsaken till just borrtrilleriet, kunde jag inte annat än lägga mig ner och lida med foten i högläge.
När det blev dags för vår planerade påskaftonsmiddag med sill, nubbe, lamm och potatisgratäng samt finvin och lite annat, föll Orangeluvan ihop i en liten ämlig huvudvärkshög. Jag försökte lindra:
– Blunda! Ät godis! Öronproppar! Vill du ha te?
– Näääää.
– Gå och lägg dig! Jag hojtar till om tio minuter!
– Nääääää.
– Vi struntar i matlagningen, föreslog jag.
– Mmmmmm, sa Orangeluvan.
Orangeluvan fick ta igen sig medan jag drack upp alla bubbelslattar, åt knörvlar (små ostbågar/krokar som är chilistarka), lassade upp massa ostar & finncrisp och hittade en potatissallad som var gammal och god.
Efter vila, glada tillrop, värmande te och ostar i långa banor mådde Orangeluvan som en nyfödd prinsessa och vips, satte vi igång att kl 22.03 måla väggarna i husets underligaste rum. (Mer om det en annan gång.)
Och hur har ni det?
Hur har jag det? Tja, sitter bland packartonger, väntar i telefonkö, och det kliar infernaliskt i sidan.
Flytten är först om en månad så jag håller fortfarande på att sortera innan jag packar. Antar att det blir mindre och mindre sortering ju närmare flyttdatumet det blir. (Vilket för övrigt inte är bestämt än men väl måste bokas snart. Hm)
Telefonköer är det nya tidsfördrivet. Visst, somt kan skötas online men ibland är det enklare att få tag i svar i telefon, t ex föräldrarnas banktant eller föräldrarnas läkarbesök. (Har blivit mycket sånt på senaste tiden.)
Och kliar gör det där nefrostomipåseklistret sitter på huden. Den är också ny och skall förhoppningsvis bara vara temporär i några månader.
Däremellan snusar jag på de två barnbarnen för att få upp serotoninet.
Oj, Lotten! Snygga tallrikar!
Och oj, Dina! Nu har jag inte alls hängt med. Flytt vart?
Jotack, vi åt sill igår och ska äta lamm idag, och det regnar lite men ihållande. Mina skor läcker och mina gummistövlar har gett mej skavsår på smalbenen, så det blir inte så mycket promenerande.
Imorgon reser vi hem igen och hoppas att föräldrarna klarar sig själva ett tag, och att vi kan övertyga dem om att de behöver en kontakt med hemtjänsten.
Missförståndet om borrmaskinen kan vara ett argument för att kalla borrstålet för borret.
Helt korrekt, Christer, the Long Distance Personal Trainer! Men när jag säger BORRET hakar all renovering upp sig, folk rycker till och tappar sans och vett och så måste vi ta långa pauser och diskutera borren och borret.
Jag undrar som Karin: vart går flytten, Dina?
Brid: Du och jag har likadana skavsår! (I alla fall orsakade av samma fotbeklädnader.)
Flytten, ja … Inte så jättedramatiskt men,
vi sålde stora huset med trädgård på både fram- och baksida, och meningen var att vi skulle dela framtida boendet mellan en mindre lägenhet i närliggande ort (De bygger mycket nytt där.) och ett medelstort hus med enorm tomt i centrala Portugal. (Det huset kostade ca hälften än 5-rummaren vi köpte här!)
Men så satte hälsoäventyr lite krokben så Portugal är för tillfället lagt på is. Iaf det närmaste halvåret-året. Tur att femman vi köpte iaf har stoooor balkong (40 kvadrat) så det går att fixa lite blomster där. Och att det blev en femma, fast vi försökte mindre, var ju rena turen för nu när vi inte kan skeppa halva bohaget utomlands så blir det något enklare att få plats med det mesta. Men jag reeeeeensaaaaar, till makens förtret.
Och hälsoäventyret kommer förhoppningsvis ha fixat sig till slutet av sommaren. De hittade en liten cancertumör vid ärret där det för sex år sedan togs bort en sådan. Tyvärr ligger tumören och trycker på höger urea så njuren mådde inte bra. Därav nefrostomin. Och nu blir det lite cellgifter med tillägg av odlade celler från mig själv (bio-chemo) som tydligen skall få bukt med det där innan sommaren är slut. Jag är optimistisk.
Glad Påsk förresten! Så här i efterhand…
Kära nån, Dina, det där låter som att du har några jobbiga månader framför dig, om än läget är hoppfullt. Men en femrumslägenhet med 40 kvm terrass kan vara en bra plats under tiden. Jag har skalat ner gradvis från femrumslägenheten som du hälsade på i (när var det, jag hittar inte några bilder) till en tvåa och det var förvånansvärt lätt att rensa, ge bort och slänga bohag och prylar. Har inte saknat en enda sak (kan du berätta för maken)!
Karin! Jag kan heller inte hitta något bevis på när vi var hemma hos dig – Niklas, Dina och jag. Var vi ännu fler?
(Jag kan inte ens TÄNKA på allt som jag borde slänga utan att drabbas av yrsel och längtan efter en stor, blodig biff eller något annat överväldigande.)
Pysse och PK, kanske?
DÄR var bilden – den som söker den letar!
Åh! Vad kul vi hade!
Jag chansar på … 2013?
Det var den 13 juni 2012 – dvs alldeles nyss!
I går träffade jag Niklas på Nutida svenskt silvers utställning på Konstakademien. Liten och fin – rekommenderas!
Man skulle ju kunna tänka sig att kalla borrmaskinen för ”borrmaskin”, så slipper man kanske en del missförstånd. Lite som att man kallar osthyveln för ”osthyvel” och inte bara
”ost” eller ”ostet”.
Ja, PK, helt på din linje.
Å Dina, lycka till, eller vad man säger, med klabbet!
För övrigt går jag och funderar på om man ska köpa några nya buskar och blommor för att ersätta de gamla fula man har grävt upp. I så fall får man tydligen bereda sig på att ägna några dagar åt noggrann skrutinering av krukor och jord. Man vill ju inte ha in den där obamamasken i sitt hem. Den har visst siktats i länet.
En annan fundering: Om man stavar sitt namn ”Phia”, heter man då troligast Pia eller Fia?
Kolla, jag har visst lyckats klämma in sju ”man” i ovanstående små rader. Duktigt.
Magganini, patriarkatet dominerar.
Magganini: Det påminner mig om en dag för många år sedan när jag hade råkat köpa tre tunga klädskåp från 1700-talet. De stod högt upp i ett slott med svängd stentrappa och jag fick frågan av barnen vad jag önskade mig i födelsedagspresent.
– Sju män, svarade jag och sänkte huvudet i skam.
(Det ordnade sig – men var ett rent helvete, sa de sju männen.)
Japp, 2012 var det.
Har försökt förklara för maken men det gåååår inte. Han är en som skall ha sjutielva reservdelar av varje för man veeeeet ju inte när man behöver en.
PK, som när maken insisterar på att engelska för keso är cottage cheese och inte bara cottage som alla säger. ”Kan väl inte ha ett hus på mackan…”
Tack för lyckorop. So far so good.
Och vad är en obamamask???
Jag hade en skolkamrat som hette Per men stavade det Phär. Undrar hur det gick för honom.
Obamamasken är en invasiv plattmask, som rätteligen bor i Sydamerika och inte har något med expresidenten att göra. Den heter Obama nungara, vilket betyder ”liknande bladdjur” på tupi (den liknar arten marmorata, som upptäcktes tidigare). Sånt här är Wikipedia riktigt bra på.
Om Phia är Fia eller Pia har jag aldrig lyckats förstå. Inte heller om Cicci är Kicki eller Sissi. Enligt alla fonetiska uttalsregler som jag känner till borde Cicci uttalas Siksi. Men jag kan ha phel.
Favoritstavningen är i alla fall Phteven.