Ismerna i historien borde jag kunna rabbla som ett rinnande vatten med årtal och kreatörer. Istället är hjärnan proppfull av Melodifestivalvinnare. Utan problem kan jag hålla en monolog i flera timmar på detta vis:
– Jojo, att Björn Skifs kom femma 1975 är obegripligt eftersom Michelangelo fortfarande är en av de bästa låtarna. Det var ett bra år, men televisionen tappade bort programmet i nån städiver gör att blott en privatpersons videoinspelning finns kvar. När det gäller 1986 …
Och så rabblar jag vidare. Men nu kommer en idé. Och det handlar om AI. (Jajaja, jag försörjer mig på att hålla kurser och föreläsningar i detta ämne. Läs vidare ändå!) Det handlar om AI:s användning av all text från ungefär Gilgamesheposet till dagens tidning, om upphovsrätt, vem som har skapat vad och varför samt glädjen i att skapa något som aldrig har skapats tidigare. Frågan är: kan vi (bör vi? får vi?) använda dadaistiskt nonsensspråk som ett slags sabotage mot AI-träning?
Dadaism 2.0 kanske?
Jag blir alldeles yr av tanken på att sabotera något, vad det än vara månde. Men i konstens namn kanske det trots allt är etiskt? Kan vi livs levande människor ha kul genom att skriva texter som ser ut som naturligt språk men egentligen är nonsens – alltså meningslösa men samtidigt grammatiskt korrekta meningar. Våra texter skulle i förlängningen (kanske) kunna
- förstöra AI:ns förståelse av språk – den ju tränas på att känna igen mönster
- bli en form av digital graffiti eller ”förorening” i det datahav som AI tränas på
- få AI att skapa dadaistiska svar som är obegripliga.
Hmmm, hmmm. Men hur var det då med den där nästan 110 år gamla ismen, gjorde den någon skillnad? Njaaa.
Dadaismen dök upp runt 1916 som en protest mot det stora krigets ”absurditet och samhällets konventioner”; nonsenstexter (och annan konst) skapades alltså för att utmana etablerade normer. (Precis som idag, väl?) Det kunde se ut så här – Hugo Ball var rätt ball.
I Sverige var dadismen svag som en morgondimma, men vi har dock finlandssvenske Gunnar Björlings verk att njuta av:
Ur “Krosset och formen” (1958):
Jag är – är jag
i en gång
ett skred
i ett namn.
Ur “Dikter utan ordning” (1947):
Det var en sked, som gick in
i dagens öga.”
Om vi kallar denna nya rörelse (eh, protestaktion, sabotage, konstform?) nonsensism och vårt mål inte är att förstöra, är vi ju bara finurliga ordkonstnärer, eller hur?
Jag börjar lite försiktigt och så ballar (pun intended) ni ur helt och totalt i kommentatorsbåset och tids nog hamnar ett av alla alster nog på Julkalendertischan 2025.
Grönt väder dansar fram på fotens hatt när
solskenet klipper grammatiska mustascher på blå skär.
//nonsensisten Lotten Bergman
