Jag brukar av hävd och vana packa ungefär 20 minuter före avgång. En gång runt 1990 blev det så illa att jag ända tills det var dags att gå hemifrån letade efter flygbiljetten och därför inte hann packa mer än tandborsten när jag och en redaktörskollega åkte till Umeå för att träffa Nationalencyklopediskribenter. Kollegan diskuterade länge och väl det faktum att jag reste utan underklädesombyte och mascara, för si det hade han aldrig varit med om.
Jag, Sextonåringen, Tjugotvååringen och spanjoren ska åka till Lloret de Mar strax utanför Barcelona, där vi ska delta i en basketturnering i tre olika lag:
- Eskilstuna Baskets elitdamlag med bl.a. Tjugotvååringen.
- Eskilstuna Baskets jättekonstiga gubblag med landslags- och elitinslag med bl.a. spanjoren.
- Eskilstuna Baskets damer B-lag med bl.a. mig och Sextonåringen.
Ja, jag ska alltså spela. Knävlarna kommer att protestera, jag kommer att bli utfoulad, vi kommer att dricka massa vatten och solen kommer att lysa över oss och allt kommer att vara så förtjusande så.
Efter färdigspelad turnering åker vi till spanjorens hemstad Ferrol, där hans föräldrar (som 2012 trodde att de skickade sin 18-åring till Sverige på ett par månader) ska leka med oss i tio dagar.
Förutom allt som man av rent sunt förstånd förstår att man ska ha med sig (pass, pengar, piljetter, matchdräkt, foppatofflor, liniment, kamera och solskydd) har jag tänkt ut
- idrottstejp
- hatt
- öronproppar
- Försäkringskassans blåa plastkort
- tvättmedel
- spork
- klädnypor
- äggfodral (never leave home without it).
Estudiado español durante tres meses con Duolingo. Ibland går det bra:
Ibland går det verkligen inte alls bra:
