Om man tar en nypa Phileas Fogg, en skvätt Günter Wallraff och lagom mycket Anna Odell, så har man Elizabeth Cochrane (1864–1922) eftersom hon låtsades vara galen, skrev om det och sedan åkte jorden runt. Om henne finns mycket att läsa, men årtal och detaljuppgifter varierar i alla källor – så läs med en nypa salt till hands.
Det är så trevligt med företagsamma människor. Jag samlar på dem i minnet och kan säkert räkna upp … en … eller två. Elizabeth Cochrane, som hade tio halvsyskon och ungefär fyra helditon och som var så försigkommen sååå redan som liten, borde faktiskt vara kändare än hon är.
Hennes pappa (som var far till alla ungefär 15 ungarna) dog när Elizabeth var sex år och för att kunna försörja sina barn, gifte den unga änkan om sig med en skitstövel. Tvärtemot dåtidens seder och bruk, ansökte mamman efter några år om skilsmässa och för att den skulle godkännas fick barnen vittna om skitstövelns skräckvälde.
– My stepfather has been generally drunk since he married my mother. When drunk he is very cross and cross when sober, förklarade Elizabeth i rätten.
Efter den beviljade skilsmässan kämpade mamman för att hålla liv i sin familj och Elizabeth bestämde sig snabbt för att utbilda sig till lärare för att kunna bidra lite –för det var ett av de yrken som man som kvinna faktiskt kunde utbilda sig till. Men något annat kom i vägen: brist på pengar och en påtvingad flytt.
År 1885 publicerade en lokaltidning en artikel (”What girls are good for”) om hur kvinnans plats var i hemmet, gärna stående vid spisen födandes barn. Elizabeth Cochrane blev vansinnesarg och skrev under pseudonymen ”Lonely Orphan Girl” ett ilsket brev till tidningen – vilket förändrade hennes liv. Chefredaktören efterlyste henne med en annons i tidningen och vips, gav hon sig tillkänna och pang, fick hon pga. sin drivna stil jobb som journalist under namnet Nellie Bly (nu nickar ni kanske igenkännande). Och swooosch, så gjorde hon sig ett namn som kvinnokämpe när hon skrev om orättvisor, diskriminering och fördomar. Som av redaktören plötsligt sattes att skriva om klänningar och blommor.
På eget initiativ – så att hon skulle slippa klänningarna och blommorna – åkte hon till Mexico för att skriva om förhållandena där, vilket hon gjorde såpass effektivt att hon blev utvisad. Väl hemma igen fick hon bara skriva om blommor och klänningar igen, så hon lämnade en liten lapp på chefredaktörens skrivbord (”I’m off for New York. Look out for me. /Bly”) och inledde sitt nästa projekt: att i N.Y. spela galen för att bli arresterad och inspärrad på mentalsjukhus.
Hon lyckades, och fick sedan skriva spaltmeter om sin upplevelse och det tio dagar långa experimentet med hårt stryk och isbad samt tvångsmatning med skämt smör, vidrig buljong, ruttet kött och bröd som var som torkad deg och vatten som luktade skunk.
På liknande sätt tog hon sig in i ett kvinnofängelse och i en textilfabrik med barnarbetare – för att skriva om det och förhoppningsvis initiera förändringstankar.
År 1872 kom Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, och inspirerad av den gjorde Elizabeth Cochrane 1889 en jordenruntresa på 72 dagar via bl.a. båt, tåg, ballong och åsneskjuts.
Privat var hon tydligen impulsiv – som 30-åring träffade hon en 73-årig industriman som drev många olika företag och som gärna gifte sig med henne utan betänketid. När han dog nio år senare, drev hon företagen som ingen annan hade gjort före henne – arbetarna fick bra betalt och förmåner som utbildning, hälsovård och bibliotek på arbetsplatsen.
Tyvärr hjälpte det inte det minsta – några anställda försnillade pengar så att företaget gick i konkurs. Andra anställda stämde henne och hon flydde till Wien. När hon kom tillbaka till USA, hade hennes mor och syskon bosatt sig i hennes hus och vägrade flytta därifrån, så hon fick stämma dem för att få bo i sitt hem igen …
Och så tog hela det företagsamma lifvet slut när Elizabeth som 57-åring – precis när hon hade adopterat ett barn – dog i lunginflammation.
När jag själv har varit osedvanligt företagsam, har det faktiskt skett med enorm hjälp av slumpen. Jag råkade skriva brev till Nationalencyklopedin om min egen förträfflighet och förmodad kompetens som redaktör, jag råkade träffa min blifvande djefla man och vi råkade köpa ett stort hus 60 mil från vårt hus i Skåne, jag råkade bli kåsör och sedan råkade jag föda fem barn.
Nej, förresten. Det där sista var en lögn: de fyra första barnen kom till ytterst målmedvetet. Det femte var däremot ren slump – vi misstänker att storken var inblandad.
Hej kära slumpen! Jag skulle vilja åka runt utomlands och hålla en herrans massa föreläsningar inför utlandssvenskar. Eller åka jorden runt på 180 dagar (varför hasta?). Eller bli basketproffs i en pensionärsliga. Okej?
15 kommentarer
