– Men min telefon … är … vaffan … borta …? Hur? När? Och framför allt: VARFÖÖÖR?
Klockan var 03:47 natten till söndag. Jag hade dansat hysteriskt i nästan fyra timmar, tagit många bilder, några filmsnuttar och dessutom skickat sms kors och tvärs bara för att tala om hur häftigt det var. (Och hur häftig jag var, förstås.)
Sedan vandrade jag genom Lunds innerstad till det lånade huset (som jag delade med två främmande män). Väl inne i huset upptäckte jag telefonförlusten.
– Obegripligt. Herregud, tågbiljetten är ju i mobilen. Hjälp, alla betalkort är ju i den!
Jag hade helt enkelt haft stenkoll på mobilen under hela kvällen. Utom just runt 03:47.
Där stod alltså jag i huset utan mobiltelefon. Och i huset utan fast telefon, skulle jag kunna tillägga. Utan telefon i tre minuter försmäktade jag panikslagen i detta hus. Vad hade jag nu för alternativ?
- Ropa på hjälp!
- Väck de okända männen i huset!
- Ring polisen!
- Mejla den djefla mannen! (Nog den dummaste tanke som slog mig.)
- Kolla var telefonen är på ”find my iPhone” och ber via den som hittar den att … mejla mig?
Vad jag gjorde var att via ”find my iPhone” snabbt se att telefonen var i närheten av Mejeriet i Lund, där jag ju var nyss. Ungefär en kvarts promenad söderut. Ut ur huset galopperade jag, nerför Bredgatan i tunga Dr. Martens och den randiga regnkappan (kalla mig gärna the stripy lady, för det gör andra), och då: PANG! AJ!
Jag sprang rakt in i en polisbil.
– Ursäkta! Jag … puh … kan jag få låna en telefon? sa jag till det naturligtvis stängda fönstret.
– Va? sa polisen medan han öppnade fönstret.
– Jag har tappat, blivit av med, blivit bestulen på eller bara glömt min telefon. Kan jag få låna en av er?
– Vadå? sa den andra polisen.
– Så att jag kan ringa till min!
– Aha. Javisst!
Med darrande fingrar knappade jag in mitt eget nummer i en sån där gammal telefon från runt 2005 – ”tryck på grön knapp när du vill ringa och röd knapp när du vill lägga på”.
– Det är Jenny …? sa en rar, men okänd röst i mitt öra.
– DU HAR MIN TELEFON! HURRA!
– Ja, Johan Wester var så bekymrad, han hade hittat den och bad mig vakta den med mitt liv och se till att du får tag på den. Är du på puben på Stortorget? Vi är på väg dit.
– JAG KOMMER!!!
Nästan gråtmild av glädje tackade jag poliserna som med en axelryckning sa:
– Du. Hoppa in där bak så kör vi dig till Stortorget.
– Hhhhh… fffff… ssss… fick jag ur mig medan jag stirrade på polisen.
– Hoppa in!
– Ska jag få åka polisbil? sa jag som en femåring.
– Javisst.
Så fick jag åka polisbil i säkert en hel kilometer. Jag bedyrade poliserna min kärlek och förbannade att jag inte kunde dokumentera den underbara situationen, kom fram till Stortorget, sa tack och gick ur polisbilen och ramlade nästan rakt i famnen på Phill Jupitus.
– Did you see? I arrived in a police car! tjöt jag som en fyraåring, samtidigt som jag älgade bort mot puben där min telefon ju skulle vara.
Jag hittade Jenny, jag fick telefonen, jag hoppade omkring och klappade händerna som en lycklig treåring och vandrade för andra gången hemåt i Lundanatten. Jag borstade tänderna, pussade telefonen godnatt, släckte och drog ett djupt, lyckligt andetag.
Och in genom det öppna fönstret kom då en racer-geting. Zzzzzzzz! Zzzzzz! ZZZZZZ!!!
Åtgärdspaket:
- Fotografera.
- Döda.
- Sova.
Så. Hur hade man kunnat lösa denna situation på ett annat sätt? (Alltså när det gäller telefontrubblet, inte getinggrubblerierna.)
Fotnot:
Telefontrubbel, del I.
