Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2009

Nobelpriset i litteratur går till …

… Amos Oz.

Äh, ja skoja ba. (Kl. 11 på förmiddagen.)

Men alla andra gissar ju och lillasyster Orangeluvan känner nästan Peter Englund och av vibbarna oss syskon emellan känner jag att Oz är ett bra namn inte bara på fantasiländer i närheten av Judy Garland.

(Uppdaterar förstås med facit kl 13:01. Men så länge kan ju ni gissa i kommentatorsbåset. Alla som gissar rätt får något av mig.)
______________________

Herta Müller blev det, som har varit på många människors läppar men inte framför mina ögon.

Men så ovanligt rörigt det var vid presentationen. Fylking skrek ”äntligen” redan när Peter Englund kom ut genom dörren och en Expressenmedarbetare (jodå) höll upp en förtryckt löpsedel med Herta Müllers namn på och tjoade ”först med nyheten!”, vilket ju är en sanning med modifikation eftersom Peter Englund faktiskt var först. Inte får det mig att tänka ”åh, Expressen är verkligen en klippa” i alla fall.

– Hon pratar på, röker hela tiden men har hjärnan med sig hela tiden! hör jag nu på tv:n.

Vilken simultanförmåga.

_______________________

Om ni vill se Expressens fjöntreporter: klicka häääär. _______________________

Den engelska motiveringen var snygg, tycker jag:

… with the concentration of poetry and the frankness of prose, she depicts the landscape of the dispossessed …

_______________________

HURRA! Jag har fem blivande nobelpristagare i hushållet! (Herta Müller har tydligen beskrivit hur det känns när ens mamma råkar klippa naglarna för korta på sitt barn.)

_______________________
– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!

Vad bra, alla är helt klart överlyckliga över valet. Och här står jag med dumstruten och längtar efter Fo och Pinter.

Share
33 kommentarer

Att snusa anno 1974

Ibland måste man helt enkelt upprepa sig. Jag har nämligen i ett annat sammanhang berättat om detta, som ju inte får försvinna i glömskans mörker.

Vilket jobb – att jeansklä en jordglob före de datorgenererade bildernas tid.

Liksom Kalle Lind (En man med ett skägg) är jag (en kvinna med skägg på benen) hemfallen åt nostalgi. Det är som knark, men man kan få tag på grejerna på laglig väg.

I boken Ungdomsåret ’74 finns en text av Expressenmedarbetaren Stig Nahlbom. (Jag letade reda på honom för att höra om det var hans mustasch, vilket det inte var.)

 

Stig Nahlbom hade 1974 fräscha idéer om den då nya flugan portionssnus. I texten ordvitsar han först om ”påssnuset Lipton”, sedan skriver han:

”Jag kan förresten inte fatta varför man inte har snören även på snuspåsar. Det skulle ju vara oerhört praktiskt och hygieniskt både när det gäller enkla justeringar av snusets läge och vid snabbutryckningar.”

Artikeln är illustrerad med en snusskola som idag hade varit ett fall för Jämo eller Konstitutionsutskottet eller Barnombudsmannen eller de lede F! eller Hälsovårdsnämnden eller Pressombudsmannen eller kanske bara Agenda.

Share
Lämna en kommentar

Mattelektion i ettan 2009

De feta höstflugorna har flyttat till min nudelsoppefrisyr. De surrar runt, runt mitt huvud som de gör varje höst. Jag skulle kunna fylla på irritationen genom att hålla upp ett glas vin och se bananflugorna (som egentligen är fruktflugor) flyga i konstigt hackiga banor utan att krocka med de feta kusinerna.

Men istället för att sitta inne med flugorna, går jag ner till skolan för att sitta med under en mattelektion med ettorna. Bafatt, liksom. Jag minns förstås hur det var att gå i ettan, men mest hur gardinerna såg ut, vilket halsband fröken Malin Kumlien hade och att Martin Davidsson bara blev sötare och sötare för var dag. När jag hade läst ut ”Vad var det jag läste?” och frågade vad jag skulle göra istället, blev jag beordrad att läsa om boken från början. Och lydde. (Jag skulle förstås ha slagit näven i bänken och krävt en annan bok.) Vi ritade lasson runt bananer och apelsiner i mängdlära och solen sken varje dag medan jag pillade loss sårskorpor från knäna och i smyg åt snorkråkor.

Mattlektionen idag var förvirrande för mig. Barnen har nämligen

  • en mattebok med uppgifter
  • ett separat papper med rutor som man skriver 7 7 7 7 7 7 7 på om man har kommit till sju
  • ett separat papper som man ska rita en jättestor sjua på
  • ett separat papper med additionsuppgifter
  • en rutad matteskrivbok som man ritar sju fyrkanter i
  • memory och andra spel som ska göra matten rolig.

Alla jobbar ju i en egen takt och ingens takt är den andra lik. Förstås. Men ingen vet vad nästa uppgift är. Trots att alla är förvånansvärt tysta och viskar, är det ett ständigt surr (som av de feta höstflugorna) runt barnen. Vilken ska jag göra nu? Vilken kommer sedan? Kan jag gå till den sidan? Är det rätt papper? Jag har inte nästa papper. Kolla, min penna har en propeller.

Min egen Hej matematik från 1971. Rutorna skulle symbolisera en räknemaskin, sa fröken.

Vissa är på siffran 4, andra har kommit till 10, någon letar efter tre kompisar att spela memory med på golvet, fem ber om färgpennor till sjuanteckningen, fyra räcker upp handen för att fråga vilket papper de ska ha nu och fröken knäpper upp pärmarna med olika papper så ofta att jag tappar räkningen.

Titta så revolutionerande 1971: likhetstecknet är avskaffat! Så mycket enklare det blev! Eh.

Fast nu var det ju inte jag som skulle räkna. Däremot räknar jag snabbt ut att det skulle behövas en effektivitetskonsult i klassen. Eller är det så här i alla andra klasser och det allra bästa sättet att lära ut matte på? Och jag som inte är effektivitetskonsult, får jag ha en åsikt?

Vad säger ni? Jag undrar dels vad ni minns från ettan och dels om ni är i hälsapåiskolanåldern. Berätta nu medan jag går och slår ihjäl ett par flugor.

________
Uppdatering i kvällningen
Måste bara rekommendera kommentatorsläsning. Ni får blöta penslar, årtullar, matematiska tygmönster, gula plastremsor, krulliga g:n, svåra z:n, bokstavsdjungeln, kastade tofflor, jättelånge Hans och en Pascal.

Share
53 kommentarer