Hoppa till innehåll

Dag: 23 oktober, 2009

Med 30 års intervall händer det

År 1979 stod jag en dag och tittade storögt på två basketspelare som talade med mig. Att jag tittade storögt beror på att jag

  1. beundrade dem gränslöst
  2. har stora ögon.

Charles Barton och Ray Tarnowski var de två amerikanska spelarna i Plannja. Jag och Bästisgrannen dyrkade Ray & Charles såpass att vi sydde porträttlika dockor till dem i slöjden. Nu skulle man ju kunna tro att vi som normalt folk lade dessa dockor att sova i våra egna tonårssängar. Men så var det inte.

Vi gav en Ray-docka till Ray och en Charles-docka till Charles.

– Spitting image! sa den 213 cm långe Ray och pillade i Ray-dockans lilla garnmustasch.

Såpass förvirrade var vi alltså att vi trodde att de absolut ville ha wodoodockor. Charles ”Kalle” Barton gick trots detta vidare i livet och spelade både här och där och coachade lag i Grekland, Danmark, Israel och Tyskland och har fått basketbarn. Ray blev visst pappa när han återvände till USA. (Någon som vet mer?)

I alla fall så stod jag där och gapade med både mun och ögon den här dagen 1979. Av pur nervositet knäppte jag av mig halsbandet och började svinga det framför mitt eget ansikte. Svingelisving, for den lilla berlocken – en blå glaselefant – som en katapult mot mina utstående tänder och slog av en bit av höger framtand.

Utan denna lilla framtandsbit gick jag sedan i gymnasiet, försökte komma in på Scenskolan, blev trots allt kysst och med pojkvän. Jag läste även ett år på high school i landet där tandställning och porslinsfasader är ett halvt måste. Och jag flyttade till Lund och träffade stans snyggaste tandläkare – som morrande klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som mött mig utan att knysta ett ord om små plasthörn.

Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det där.

Idag höll jag (som sagt) en skrivkurs som förgylldes av era fantastiska replikskiften från igår. Efter avslutat värv, hjälpte en av kursdeltagarna mig med att kolla tågtiderna i dessa rälsombyggnadstider när man måste åka halva Sörmland runt i buss för att komma hem.

– Direkttåg! Klockan 17:26!
– Men hinner jag det?
– Om du älgar NU!

Och som jag älgade. Rullväskan for som en bowlingkägla på drift i alla Sveagatans trottoargropar och regnrännor. En liten uteliggardam (som dock stod upp) försökte hugga tag i mig när jag sprang förbi.

– Stressa inte! ropade hon.

I gången på väg mot tunnelbanespärrarna sprang jag som Bruce Willis i kulvertar – alla andra resenärer vek undan som Röda havet för Moses. Men rullväskan fick plötsligt snetändning och lade

  • sig på tvärsan
  • fälleben för mig.

Precis som när jag nattorienterade, föll jag som en fura och han inte ens tänka ”hoppsan, nu trillar jag”. Med den lilla detaljskillnaden att 100 personer såg mig och att jag i fallet formade kroppen som gungstolsmedar eller undersidan på en eka. Först landade smalbenen på väskan, sedan rullade jag med magen mot golvet för att slutligen hugga tänderna i klinkergolvet.

– Ojojoj, gick det bra? hörde jag en röst säga.
– Huff skruff hump, svarade jag och bet mig i läppen med den numera vassa tand som redan har varit med om så mycket.

Jag reste mig upp, sprang vidare och hann med tåget eftersom det (surprise, surprise) var försenat. Tungan dras nu som en magnet mot tanden – tanden som för 30 år sedan tappade ena hörnet. Och idag det andra.

Share
20 kommentarer