Lotten Inlägg

Han sitter där alldeles ensam och får inga kommentarer … vilket i och för sig är rätt bra, för då hinner han städa, skura, tvätta och feja mer. Att hans roliga bok är på rea här och där är upplyftande, men kommer inte att inbringa några större inkomster till hushållet.

(Ja, jag är mutad. Men boken är alldeles lysande.)

5 kommentarer

Jodå.

God morgon, pojkar och flickor. Eufemism, som vi ska tala om idag, är en ”förskönande eller beslöjande omskrivning”.

Om jag till exempel skulle vilja berätta vad jag gjorde i natt, skulle jag kunna säga att det var en lång resa, fastän vi bara rörde oss mellan sängen och toan. Jag skulle också kunna säga att några av oss kände oss lite opassliga. Sedan skulle jag kunna måla upp vackra vyer av vattenfall, störtfloder, sommarregn och associera till den goda maträtten som förr intogs på torsdagar till punch.

Eller så kan jag försöka uttrycka mig som andra kanske skulle ha gjort, i en pastisch. Det är ett accepterat konstgrepp när man härmar någon annan. Det är inte en imitation, och man (alltså jag) gör det inte för att vara elak. Mer som en blinkning, ett lyftande av hatt, ett hommage à.
________________________________________

Ulk!
Well.
Här har det inte sovits.
Här har det hänt andra saker.
Hello, toalett.
Good bye lakan.

(Sandra)

________________________________________

Eller …

________________________________________

 

I sängen kl 02.23
Jag märker hur hela kroppen reagerar. Jag vet varför. Jag ogillar känslan trots att den är stark och uppenbar. Jag vägrar tro på den. Jag håller för munnen. Skulle vilja veta varför detta sker gång på gång. Skräcken jag känner inför maginnehållets återkomst fyller mig av tankar på samhället, och den oundvikliga globaliseringen. Allt är på väg. Sovrummets väggar blir allt mer transparenta. Oförmågan att inse det nödvändiga nästasteget av sjukdomsförloppet, utvecklingen, den oundvikliga fasen av hulkning. Oförmågan att se rätt på dörr, trots att toalettskylten talar sitt tydliga språk. Det hela resulterar i kräkkaskader i garderoben och absurda tankar av typen att: jag borde ta mig samman, eller: den där rocken kan jag aldrig mer använda. Som resulterar i en bekymrad och oförstående blick, inför det som upplevs som ett stort mysterium: Varför kräks jag över huvud taget?

(Sigge Eklund)

________________________________________

Eller …

________________________________________

Googles kristallkula
Äntligen får jag svar på mina frågor om strategiska livsval.

(Ett liv i exil, Silverfisken)

________________________________________

Såja. Fast jag tror nog att jag gör det på mitt eget sätt istället.

19 kommentarer

Jag är sjuk.Därför får treåringen gästblogga. Jag slipper tänka och hitta på själv, jättepraktiskt.

1. BWO
– Var är tjejerna? Är det en tjej? Där är ju tjejerna. Dom är fina. Den andra gubben är gammal.
2. Jessica Folcker
– Hon har en bh precis som du, mamma.
Patrik Kristiansson hoppar höjd.
– Han trillade och dog. Såhär uäääh. Då kommer polismannen.
3. Gregor
– Dom dansar. Han har coolt hår. Oj han kan ju brinna upp nu.
4. Jessica Andersson
– Där kommer tjejen. Men hon ville inte ha byxor.
5. The Poodles
– Den killen hade konstigt hår. Men han skulle sjunga. Han skulle klippa hennes hår. Det var en cool musik.
6. Elysion
– Ååååå vad heter hon som sitter så fint på gungan? Nej, vem tog bort gungan?
7. Patrik Isaksson
– Han gör musik. Oj, nu kom en annan musik. Oj, nu är han inte ensam längre. Oj, han har kompisar!
8. Kayo
– Det var en gammal flicka.
Waterloo i valsversion
– Alla bara rapar. Var är dom som sjungde?

10 kommentarer

Lotten är fortfarande däckad av ett illvilligt virus så här följer några korta, upplysande rader från bloggvikarien.

Den här gången satt svaret långt inne. Trots en formlig hagelskur av gissningar ruvade mysteriebloggaren torrskodd under anonymitetens paraply till långt in på kvällen. Ingrid drog genast till med Torgny Lindgren och då befarade vi att man alltför snabbt skulle tillryggalägga sträckan från Raggsjö till Hjoggböle, men icke! Det var utfärder i både tid och rum — allt från Bodil Malmsten till Homeros. Först efter några vinkar om Jules Verne och ubåtar kunde Petrus slå huvudet på spiken klockan åtta. Klonk!

Den som bloggar är naturligtvis en av gossarna i Kapten Nemos bibliotek (1991) av Per Olov Enquist – en bok som gjorde djupt intryck på mig när jag läste den i början för femton år sedan. Undrar vad jag skulle tycka idag? Min inställning till Enquist är lite vacklande sedan Lotten läste Livläkarens besök (1999) och höll på att gå upp i limningen.

Vi tar fram plommonstopet, fyller det med nedklottrad konfetti, rör om med en knotig knölpåk och suger upp en lapp med näsan. Dan (gearhead) — du har vunnit en t-shirt från text-tv!

Nästa vecka är hemlisbloggarnas drottning yster och energisk igen, och då får ni illuminerad facit i vanlig god ordning. Guds fred och god jakt!

/Maken

2 kommentarer

Ojulkalendern trivs här på www.lotten.se. Dags att gissa! Våga er på en gissning även om ni bara får fram ”det känns lite som …”.

Jag skriver alltså här (med röda bokstäver) som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna (se i högermarginalen).

Kom igen nu, vem är detta?

Jag är säker på att valpen skulle ha kunnat lära sig att inte skita på järnkaminen. Det är nånting sjukt med alla som tar bort det man har. Han satte sig på tidningshögen och liksom inte jämrade sig högt. Från valpens ögon droppade var. Jag försökte öppna ögonen, och lyckades. Fåglarna hade hunnit före mig, ögonen var uthackade.

Alltså.

Jag gick över åsen ner mot stranden. Jag måste besinna mig. Man måste alltid besinna sig.

Mamma var inte en som klappade eller strök på nån i onödan. Hon höll godisbiten tätt intill min mun. Hon tog inte bort sin hand, väntade bara. Jag ska alltid minnas det. Jag kommer ihåg hur hon såg ut. Och till sist förstod jag vad jag skulle göra: jag skilde på mina läppar, och med den yttersta spetsen av tungan rörde jag vid godisbitens sträva brottyta.

Ingen storm längre. Når det var storm flög duvorna långsamt förbi mitt fönster, drivna bakåt av vinden, såg på mig med sina små vemodiga leenden, viskade nästan ljudlöst.

Minns du oss, sa de. Vi försöker än, har inte gett upp. Så fördes de bakåt av stormen, men flög.

Nu andas havet.

Så kanske döden blir till sist: inte den som kommer i livet, utan den till sist. Som när mamma byter lakan och det känns torrt och varmt igen, fåglarna sover, snöljuset värmer, och jag kan somna.

Facit kommer inte runt midnatt som vanligt, utan någon gång under lördagen!

48 kommentarer

Jag (norrlänning från början) gillar vintern, särskilt när det är mycket snö. Det ska vara kallt och man ska helst känna hur det klistrar av is inne i näsborrarna. Nu snöar det igen, och jag bara tänker ”coolt, vilken himla fin vinter det har varit!”. Olle (för alltid skåning) ryar, suckar och stönar om vartannat och verkar tro att det är SMHI:s fel alltihop.

I ”Snö – en renskötare berättar” av Yngve Ryd (2001), kan vi lära oss lite nyttigheter:

muohta: snö
njähtso: blöt snö
ridne: snö i träden
iebla: genomblöt snö om våren
yålkkå: trampad, hård och slät snö
sänásj: gammal grov lös snö, rinner som grovsalt
vahtsa: litegrann nysnö
ippås: orörd mjuk snö
biera: riktigt tunn snö på marken

Men nu vet jag vad som gäller: dälvvemuobta, alltså vintersnö.

”Med det ordet menas att nu räcker det, nu vill vi inte ha mer snö – det här är nog för i vinter. Men nästan alltid kommer det mer.”

Så nu har Olle och ni andra ett namn på vad det är som sker utomhus: dälvvemuobta. Själv tycker jag att samiska påminner om word verification.

18 kommentarer

Det sägs att en av deltagarna i Melodifestivalen nu på lördag födde barn i tisdags.

(Jag räknar tyst för mig själv ”ti-on-to-fre-lö … ojoj”.)

Min man har en isländsk kompis, vars farmor födde sitt tionde barn som man snyter ut en liten kråka – och sedan gick ut på fältet och jobbade.

Jag har för det mesta fött barn utan särskilt stora åthävor. Den femte var lättast, grusgången var ju krattad i förväg. Någon kom för snabbt och en fastnade på tvären, men jag ska inte klaga.

Fast sedan kommer de hemska, förskräckliga, fruktansvärda, rysliga, ohyggliga, förfärande, och förfärliga tredje- och fjärdedagarna.

Brösten är stora och stenhårda som meloner och sitter uppe vid hakan. Jag blöder floder och måste ha elefantbindor. Magen är som en jätte-slajm och bebisen skriker och skriker eftersom den inte kan få grepp om de där mjölkspenarna som nyss var så mjuka och trevliga. En och annan tår fälls under dessa dagar. Och det är inte vackra tårar som syns lite i ögonvrån och sedan i lugn och ro trillar nerför kinden, nej. Det är ”gnugga-knogarna-ner-i-pupillen-gråt”.

Men det är väl bara jag, som vanligt.

15 kommentarer

Vi vaknade den 1 mars 1986, Olle och jag, i mitt urtrista korridorrum på Hallands Nation i Lund. (Det var inte Hallands fel att rummet var tråkigt.) Olle skulle tenta, jag skulle tenta. Vi gäspade oss till korridorköket och åt fil, flingor och källarfranskor med massa pålägg, för det gjorde vi alltid. Någon hade varit där före oss, för Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod med krigsstilsrubrik att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg inte jag. Inte Olle heller.

Kunde inte hitta min sparade SDS, men tydligen köpte jag denna dag Expressen och Kvällsposten, som på den tiden var två olika tidningar. Ni anar inte vad jag har för underliga saker i mina skattgömmor.

Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Gäspade igen.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna, mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att tugga på naglarna och tänka på försvunna suddgummin.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Och det är nu min omognad framträder. Jag var förstås förvånad, men inte särskilt bekymrad. Jag tänkte mer på tentan och visdomstanden som jag drog ut dagen innan. Och så tänkte jag på Jannes hund. Janne, som gick i min klass i högstadiet. Hans hund började yla så fort Palme talade i tv. Nu slapp han yla, tänkte jag. Vad betydde detta för Sverige? Vad betydde detta för framtiden? Hur kände sig Palmes barn – och fru? Nä, det tänkte jag inte på. Jag tänkte på en ylande hund.

Tentan klarade jag, livet gick vidare och bara ett par veckor senare grät jag ögonen ur mig för att jag inte skulle få vara med på scen i revyn under Lundakarnevalen. Jag grät och grät och grät. Se det, det var en riktig sorg. För mig.

När Anna Lindh mördades, var jag äldre och klokare. Jag ställde de rätta frågorna, jag deltog på ett vuxet, sansat sätt och jag bekymrade mig för hennes små barn och lyssnade på de stora världsledarnas beröm. Men Palme? Nej, jag är fortfarande på min 1986-års-nivå och tänker på Jannes ylande hund.

Efter att ha läst de senaste dagarnas artiklar, är det slående hur många gånger de tar fram två särdrag som ger Olof Palme en extra dimension som världsledare.

1) Han körde omkring i en ”skruttig, gammal Saab”.
2) Han gick omkring i malätna, förfärliga gamla kostymer tills hans kolleger fick ”släpa honom till ekipering”.

Det är ingen, ingen, som tycker att jag är en förträfflig människa för att jag kör omkring i en skruttig, gammal Volvo (från 1986, ja) och har på mig helt fel kläder.

Så! Nu! Plats för era minnen!

25 kommentarer