Lotten Inlägg

För att få läsa den spännande upplösningen till dagens hemlisbloggare, måste man bege sig till det gamla dammiga Julkalenderplejset.

Idag slog Carin huvudet på spiken redan när hemlisbloggaren bara var 20
minuter gammal: ”som en brylépudding för där skälvs och darras så det
står härliga till”. För så är det med denna bok: alla är sprickfyllda
av känslor, de gör saker leende, kommer på allt väldigt plötsligt,
grubblar länge, bleknar, somnar och vaknar och störs ideligen av
ringande telefoner och knackande på dörrar.

I min dagbok från när jag var 13 år, står det: ”Barn 312 är den bästa boken i jag har läst, även om Jättehemligt och Världshemligt är bättre”.

Ja, jag var sannerligen en djuping.

Barn 312 var alltså en Allersroman (’Suchkind 312’ kom ut på tyska, gick som följetong i svenska Allers och gavs ut som bok under ett och samma år: 1955). Jag läste den tre gånger och alla (tjejer) i klassen diskuterade boken. Inte hur det kom sig att ett barn plötsligt vill byta familj, inte varför skitstövlarna är renodlade skitstövlar och inte heller varför mamman är så mesig. Nej, vi pratade mer om hur pass snygg pappan verkade vara. Böckerna valsade runt i skolväskorna, lästes på bussar och raster och blev allt mer  hundörade. Mitt eget exemplar finns inte längre – jag har för 55 kronor köpt en nytryckt (2002) version på bokrean. (Alltså aktuell men  – precis som Helena skrev – svåråtkomlig för att den inte finns på biblioteken.) Den nytryckta versionen är samma upplaga som 1955 … karaktärerna säger alltså ”goddag” till varandra.

Författaren Hans Ulrich Horster (1900–1993) förvånade mig under mina efterforskningar idag: jag var fullständigt bombsäker på att det var en pseudonym för en kvinna. Men icke. Det var en pseudonym för Eduard Rudolph Rhein, som även kallade sig Klaus Hellborn och Adrian Hülsen. Han var uppfinnare och förlagsredaktör, utbildad inom elektronik, fysik, biologi och medicin. Varje år delas det ut massa stipendier  i hans namn inom både humaniora och teknik. Han startade tidskriften Hörzu,  som fortfarande utkommer med 1,5 miljoner ex. varje fredag, och skrev en farlig massa noveller och tidningsartiklar. På bilden här intill står han vid en av sina uppfinningar, som bidrog till att man kunde effektivisera tillverkningen av LP-plattor.

Jisses. Men Barn 312 är faktiskt ändå en bedrövlig bok. För mig var dock alla gissares associationer roliga – likaså era recensioner och Kristinas & Stinas känslosvall, Helenas utrop att min ledtråd om siffror naturligtvis betydde sex (nåja, 312) och Cecilia N:s önskan om Ingrid Bergman i rollen som brylépudding. Det var dock Saskia som via Bästisgrannens hyllmeter kom på det rätta svaret först, följd av en inte helt övertygad Helena. Bravo! Alla som jag inte nämner vid namn här ska veta att jag är glad för alla, alla, alla gissningar och rim – jag njuter såå varje gång jag kollar vad det står i de reflekterande fälten. Tack.  Dock måste jag ge en extra humoreloge till Ingrid för:

”Nu vill jag dras in i en vild berusande malström. Äsch, i almanackan står att vi ska ha personalmöte. Typiskt.”

Plommonstopet är dammigt och trasigt. Men alla lappar – gamla och nya – är instoppade. Jag drar … nej, bort med den, Olle har ju inte ens gissat idag, mittåt. Aaaaaand the wi… Den blyga! En t-shirt kommer flygandes – trots att irrvägen runt den mycket större författaren Peter Høeg sinkade flera av gissarna. Själv måste jag passa på att bekänna: jag har aldrig läst Sigge Stark, men lovar att bättra mig på den fronten.

Hemlisbloggaren kan inte hålla sig undan!

Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna.

Alltså: vem i hela friden är detta?

— Jag vill vara självständig, hade hon sagt. Jag har fått nog av att vara beroende av en karls godtycke. Här, läs!
– Ett brev, utbrast han och drog häftigt efter andan.

Hon lyssnade med återhållen andedräkt då han började läsa upp brevet. En signal från telefonen avbröt honom. Ett par starka billyktor dök upp ur mörkret i fönstret. De väntade i tysthet. Lyktorna återvände efter vad som kändes som en evighet.Hon såg dem inte. Hon hade redan överväldigats av sömnen.

– Hör du, du, sa han efter läsningen, och hans blå ögon flammade av beslutsamhet. När jag har föresatt mig någonting så genomför jag det.

I samma ögonblick ringde det på dörren. Hon satte sig yrvaket upp.

— Ett ögonblick, sa hon lågt och vacklade till där hon satt. Sedan satt hon orörlig och bara stirrade på fotografiet av den lilla flickan. Hon flåsade en aning, men det älskvärda leendet lämnade inte hennes läppar. Plötsligt visste hon vad som måste göras! Hon rusade upp i sitt sovrum och började hastigt klä om sig. Då hon såg sin bild i spegeln blev hon rädd. Det var en främling hon såg. Plötsligt kom hon att tänka på att hon kunde stöta på barnet någonstans i staden, och ångesten slog sina klor i henne. Telefonen ringde. Åh! Gud! Hon drog häftigt efter andan. Hon såg skräckslagen på sin spegelbild när han kom in i rummet.

– Vad är det egentligen med dig i dag? frågade han. Men då han såg hennes skälvande läppar drog han henne intill sig. Du måste försöka pigga upp dig, sa han.

Hon stirrade mållös på honom. Nu verkade hon alldeles lugn igen; endast en skälvning i rösten förrådde att hon fortfarande var starkt upprörd. Telefonen ringde åter. Han strök henne ömt över pannan. Skälvande av nervositet tog hon sin väska och kappa och sprang ned till vardagsrummet. Hon kände strax att hans händer tog om henne. Hans mun kom närmare. Hennes armar gled upp om hans axlar. Hon fick en känsla av att hon sögs in i en malström — en vild, berusande malström! Och hon lät sig blint föras med.

De kysser varandra, rusigt lidelsefulla. Då de äntligen skiljs, står månen lågt på sommarnattshimlen. De ser in i varandras ögon och lyssnar andäktigt till spovens klagande skri på andra sidan mossen. Och allt försvinner omkring dem.

Ungefär samtidigt satt ett litet barn och lekte i en vacker, idyllisk trakt. Det var hon – en levnadsglad nioåring med långt, blont hår, som fladdrade för vinden.

I detsamma ringde telefonen. Han slet till sig luren.

Facit kommer runt midnatt, natten till lördag som vanligt!