den skrattande språkpolisen
Strax ska jag åka iväg och träffa landets idrottsminister eftersom han vill prata med mig, som är en sådan där lokal idrottsledare. Han vill höra om mina åsikter om ungdomarnas idrottande och mina framtidstankar.
Ska jag skrämma honom eller stryka honom medhårs eller ens låta honom få en syl i vädret?
15 kommentarerI gymnasiet var jag med i en skoluppsättning av Kent Anderssons ”Sandlådan”. Ett av replikskiftena gick till så att vi skådespelare stirrade ut i tomma intet, in i strålkastarna med stela ögon – ut mot publiken. Det skulle gå snabbt, snabbt, replikerna skulle nästan gå in i varandra.
Självklart drabbades jag då av en totalsvart black out. Det var tyst i kanske tre sekunder. Sufflösen kom till min hjälp, och de andra aktörernas repliker kom därefter kvickt som pistolskott ut i luften. Så blev det förstås min tur igen, men då var jag så fylld av skam och ånger för min förra miss att jag inte ens hade en tanke på att det var jag som skulle säga något. När sufflösen efter kanske bara två sekunder (hon var ju beredd) hjälpte mig med min replik, släppte jag strålkastarlooken och stirrade ner på henne och ville väsa ungefär ”Vad tusan snor du min replik för?”.
Sedan fortsatte det bra ändå, jag föll in i min roll igen och strålkastarna blev åter mina vänner. Pjäsen tog slut, vi fick stående ovationer och rosor av våra av stolthet gråtande föräldrar i publiken. Jag satte mig efteråt på scenkanten och tyckte synd om mig själv en stund.
(Gjorde man inte ofta så … satte sig att må dåligt inför publik så att någon skulle komma och säga ”hurere”? Eller var det kanske bara jag? Jag kunde ställa mig och stirra ut genom ett fönster och säga ödesmättade repliker också. Som: ”Jag ville, jag vore en sten i en mörk skog där döda fåglar skrika.” Sedan rusade jag ut och spelade basket och ville alls inte vara en sten. Nåväl.)
Där satt jag på scenkanten. En för mig helt okänd man kom då fram och gav mig beröm för min insats på scenen. Han formulerade sig fantastiskt väl och tog fram små detaljer som han hade sett och förmodligen fungerade min förvånade uppsyn som fotogen på hans berömmande brasa, för han bara fortsatte. Och fortsatte.
Här har vi då dagens uppgift. Jag vill av er som läser – antingen i kommentarerna eller på era egna bloggar – höra om beröm ni har fått och som ni aldrig kommer att glömma. Ja, visst minns man negativ kritik mycket bättre, men den 11 maj är Den Stora Berömmardagen. Och eget skryt luktar inte illa. Jo, ibland. Men inte alltid i alla fall. Inte just idag.
(Jag lyckas för övrigt inget vidare med mina xx-dagar. Bloggtröjedagen den 1 mars – minns ni den? Nä, tänkte väl det.)
18 kommentarerOlle åt idag lunch med en tjej som jobbar med tv och film … å sånt. Precis när de skulle säga hejdå, ringer hennes telefon. Hon säger i luren:
— … ett ögonblick, jag ska bara säga hejdå till en annan Bergman.
Det var Ingmar. Hon hade Ingmar i luren. Ingmar Bergman i örat.
(Jag hyser sedan Kung Lear på Dramaten 1984 stor … enorm … gargantuastisk … respekt för honom.)
11 kommentarerPreviously on the Bästisgrannen-flyttar-in-i-vårt-hus-story:
1. Vi träffas när vi börjar sexan år 1976, båda två nya i klassen. Hon är cool i stuprörsjeans och Stenmarkjacka. Jag är en tönt i mittbena, utsvängda Silver Dollarjeans och nerslitna träskor. (På bilden har jag en röd-gul stickad tröja som en granne hade gjort till min pappa medan Bästisgrannen strax nedanför har svart väst och vit trasa runt halsen.)
2. Vi spelar basket och är synnerligen okyssta.
3. Vi går ut nian och ser ut så här på avslutningen. Nej, jag minns inte varför.
4. Vi får stipendium och går på high school i USA. Bästisgrannen får en pojkvän som är bäst i skolans basketlag. (Ja, det är han på bilden.) Jag får gå i kyrkan i en klänning som mamman i den amerikanska familjen har sytt alldeles själv. (Ja, det är jag på bilden.)
5. Bästisgrannen lever livets glada dagar. Jag sköter mig klanderfritt och läser böcker.
6. Jag och Bästisgrannen bor i kollektiv på Skånegatan 66 i Stockholm.
7. Jag och Bästisgrannen blir ovänner och säger upp bekantskapen under två år.
8. Jag flyttar till Lund.
9. Bästisgrannen flyttar till Luleå.
10. Bästisgrannen med skotsk make flyttar med barn och allt in i huset bredvid vårt – halvvägs mellan Lund och Luleå. Vi har maskerad varje höst.
11. Bästisgrannens hus börja mögla; kreosotdimmor förpestar livet och skottens kilt luktar gammal källare istället för – som sig bör – öl. Huset måste utrymmas och totalsaneras.
12. Bästisgrannen, den skotske maken och deras barn samt 37 handdukar flyttar in i vårt hus den 5 maj 2006.
Plötsligt sorteras tvätten redan nere i tvättstugan.
Plötsligt sitter det en inramad veckomatsedel (ifylld sex veckor framåt) på väggen i köket.
Plötsligt är det slagsmål om datorerna.
Plötsligt är det rena rama partystämningen vid frukosten.
Plötsligt har det gått 30 år.
Vår sexåriga prinsessa kommer mot mig i ett moln av rosa tyll och glittrande diademdiamanter.
– Mamma, kan du inte klippa bort den där killgrejen?
– Killgre…?
– Ja, den som hänger?
– Killgrejen som hänger? (Hjälp, ta bort mig ur associationsfällan, jag vill inte vara med!)
– Ja, den är bara i vägen.
– Men vad menar du? Kan du … hm … visa mig?
– Ja. Kom här. Den här!
Och så pekar hon på en boxningssäck som hänger från våningssängen. Men nej, den klipper jag inte av, den slår jag ju på ibland. (Jag nyligen lärt mig att man när man ska slåss med knytnävar absolut inte ska ha tummen inne i näven, för då kan man bryta den! Tummen ska hänga som en blindtarm på utsidan av fingrarna.)
– Nej, boxningssäcken får hänga där. Ska jag lära dig hur man boxas på den?
– Varför det? Mamma, man ska faktiskt inte slåss.
Ok. Bara tio minuter senare hör jag Treåringen, som sitter ensam och leker med sina dinosaurier. Han förklarar med klar och tydlig röst för en dinosaurie som på något sätt behöver sättas på plats:
– Du måste förstå. Lyssna nu. Alla killar är King Kong och alla tjejer är Mamma Mu.
Himmel och pannkaka. Tänk om könsrollspolisen kommer och tar mig.
13 kommentarer
Tanken bakom?
Har jag missat något?
17 kommentarerUjuj, hakke med litet h vill att vi alla skapar oss en bloggflagga. Jag, som bara kan rita basketbollar och streckgubbar, svarade honom omedelbart att jag ju bara kan rita basketbollar och streckgubbar. Men det tyckte han var helt ok. Ujuj.
Alltså börjar jag med lite inspirationsflaggor med presumtiva basketbollapplikationer:
Egentligen skulle jag vilja ta en bild på potatispåsen med de 30 cm långa groddarna som likt aliens slingrar sig utåt, uppåt och sedan applicera denna bild på en flagga. Men hur symboliserar potatisgroddarna mitt liv och mitt bloggande? Man man applicera groddar på sitt liv? Kan en potatis symbolisera livet och dess av tidens gång ihopskrumpnande?
Många äro livets flaggfrågor.
13 kommentarerJag har förut berättat om att jag har onödig kunskap som skramlar runt utan kategorisering eller sortering i huvudet. Ingemar Stenmark fyller år 18 mars, Björn Borg den 6 juni och Frank Andersson den 9 maj. (Nej, jag brydde mig inte särskilt mycket om Linda Haglund.)
I King Lear (Shakespeare) säger Cornwall strax innan han skär ut Gloucesters andra öga :
– Out, vile jelly! Where is thy lustre now? (Bort fula slemklump, var är nu din glans?)
Ibland tänker jag att de här kunskaperna som bara tar plats, skulle plockas ut på samma sätt.
Men det var ju alls inte detta jag skulle reflektera över nu. Nej, i en av morgontidningarna skriver man idag om Frank Anderssons stundande 50-årsdag och att brottningen saknar stora personligheter som han. ”Han var stor stark och snygg” skriver de, och ja, det får man ju hålla med om. När han 1977 vann VM med en oväntad halvnelson, stod jag och kikade på tv:n i en dörrspringa eftersom jag av någon anledning inte fick se spektaklet utan hade blivit beordrad i säng av mina föräldrar.
Jag har alltid gillat de här bad boysarna inom idrott – Patrik Sjöberg fick röka och dricka öl bäst han ville, tyckte jag. När vi på Nationalencyklopedin skulle haffa de stora idrottsstjärnornas underskrift och få tillåtelse för att publicera videosnuttar på cd-romversionen, var bad boysarna alltid de svåraste att hitta. Nåväl, nu trasslar jag in mig i minnen igen.
Den där notisen om Frank Anderssons födelsedag avslutas med:
Tävlingen och segern var alltid huvudsaken och det är som den greppvillige och högambitiöse brottaren Frank Andersson vi framför allt kommer att minnas honom. Men minnet av den levnadsglade ”Frankie Boy” lär inte heller tyna bort i första taget. Med alla myter, överdrifter och sanningar.
All right. Men vilka formuleringar kommer man att använda sig av när karln dör då? Jag vet att man skriver nekrologer i förväg på tidningarna, men hallååååå, gräv upp korrekturläsarna igen!
6 kommentarerAtt tillaga en tjälknöl, att impregnera sina mockaskor eller klämma en finne på rätt sätt utan att drabbas av sepsis må vara användbara kunskaper. Men hur många gånger ombeds jag att föreläsa om detta?
God morgon, pojkar och flickor! Sitt ner! Denna lördagslektion handlar om att tillverka en länk i en kommentar. Då måste man göra en kod. Det är som att man måste lägga upp maskor innan man kan börja sticka eller som att man först måste bygga ett ståltrådsskelett innan man kan börja kleta på papier-maché. Eller att man ju måste öppna snusdosan för att på in en ny fräsch prilla under överläppen. Om jag vill göra en länk till mig som ser ut så här:
… så ser den ut så här i koden:
Passa på att testa i kommentarerna här. (Glöm inte det lilla mellanslaget efter a:et i början.) Länka till intressanta sajter eller till rolig information som ni tror att jag behöver. Eller till er egen sajt. Kanske blir det i detta exempel ännu tydligare?
Bonuskunskaper: när man vill skriva fetstil eller kursivt i sina kommentarer använder man små koder i början och slutet av det som ska kursiveras eller fettas till. (Kursivt ska man dock vara sparsam med, det blir ofta svårläst på skärm.) Nu vill jag kursivera:
Jag tycker om Brown Brothers.
Och nu vill jag verkligen deklarera följande:
Jag tycker inte om spindlar i maten.
Ser ni? Det är som att man öppnar ett kaffepaket och sedan återförsluter det. Koderna börjar alltid med en ”mindre-än-hake” och avslutas med en ”större-än-hake”. På samma sätt börjar ett toalettbesök alltid med att man tar av sig brallorna och avslutas med att man tar på sig brallorna. Själva toalettaktiviteten är det som står inom hakarna.
Japps, ni måste pallra er till gamla Julkalenderplejset för att stilla nyfikenheten. Jag och plommonstopet ska sova nu.
(Olle vilseledde i en kommentar de eventuellt googlande gissarna att söka efter hjärta & smärta. Men i hemlisbloggarens poesi stavades det hjerta och smärta.)
6 kommentarer
