Lotten Inlägg

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Ni förstår? Inte? Men asså dagens ungdom, det var bättre förr, yada yada.

Förklaring nummer ett:
Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee! Hiilfe! Hiiilfe! Hiiilfe!

Förklaring nummer två:
När man gör lumpen har man förstås skjutövningar. (Jag har inte gjort lumpen, men min pappa har berättat.) Alla skjuter på en given signal, vilket skapar ett s.k. herrans oväsen. När alla har slutat panga, beordrar en mild röst med ett ord kontroll av hur pass väl pojkarna sköt på sina pricktavlor :

– Maaaarkeeera.

Av R Skriverier har jag lärt mig ett nytt uttryck som ingen begriper:

vilket antyder att något är alldeles fantastiskt förträffligt. Lär mig mer! (I mars bad jag om något liknande.)

Uppdatering.
Jag vet att man nu ska bloggdiskutera de nytillsatta ministrarna, men jag har inte tid. Istället serverar jag en helt sann historia från alldeles nyss.

Jag balanserade på en stege för att plocka ner 15 äpplen till kvällens äppelpaj (som Bästisgrannen ska tillaga), och märkte att stegen började tippa åt sidan. Inte glida, som de ju annars brukar göra, stegarna. Jag kände mig som Charlie Chaplin eller Helan eller Halvan eller lite som Harold Lloyd, fastän jag på tyska ropade :

– Hiiiilfe …

Lite lamt var det, jag visste att ingen skulle komma till min undsättning. Så föll jag då. På en brun plasttunna, som tappade balansen och föll på tre cyklar. Krasch boohom, knaster knak. Och:

– Maaaarkera.

43 kommentarer

Språkpolisen har fått en fråga per mejl från Eva i Östersund. (Hon påpekar dessutom att man inte kan kommentera om man inte skaffar ett Bloggerkonto. Det är ju heltokigt och bara vi som har gjort fel i inställningarna.)

1. Vad är det för skillnad på prova och pröva? Finns det någon
överhuvudtaget? Prova ett par skor, pröva ett nytt recept? Är det kanske dialektalt?

Svar:
Att pröva innebär att man (nu citerar jag NE) ”utför prov på något abstrakt eller mer komplicerat” medan att prova är ett lite simplare test, som i att prova kläder – alltså att ”använda på prov”. När man söker in till en speciell skola med inträdesprov, ”prövar man in”. Fast nu är ju inte alla så noga med att välja o och ö i rätt formuleringar idag. (Inte ens Språkpolisen.)

2. Vad hände med opp? Nu skriver man ju upp.

Svar:
Men det är faktiskt helt ok att skriva opp! Det kanske är lite mer vardagligt och kan kännas som ett dialekt ord – men det står med i SAOL (om än med en markering att det räknas som ett lite mer vardagligt ord). Opp, Amaryllis!

Men varför heter Oppfinnar-Jocke Oppfinnar-Jocke och inte Uppfinnar-Jocke?

/Lotten

Lämna en kommentar

Det var så himla enkelt att svara i telefon förr i tiden. Rrrrrring, ringde det, och då gick man till hallen, lyfte på luren och sade sitt namn. (Vissa svarade med sitt telefonnummer, vilket jag aldrig förstod – ville de vara lite inkognito?)

För att inte tala om att titta på tv förr. Man gick fram till tv:n, satte på den och valde mellan två knappar eller kanske till och med ett litet vred. Om det inte blev någon bild, betydde det helt enkelt att det inte var något på tv.
Ur Expressen, 1976. (Klicka på bilden om ni vill läsa och minnas.)

Om tv:n idag inte visar någon bild, måste jag klättra upp på den och gräva bland sladdarna och stänga av och sätta på videon, digitalboxen och dvd:n. I april 2005 sade jag upp ett Viasatabonnemang eftersom vi hade gett bort boxen till Myrorna och köpt en Boxerbox. Dumt av oss. Vi skulle nämligen ha skickat in programkortet till Viasat först. Vi betalar och betalar och kan inte bevisa att vi inte har några Viasatkanaler. Kan man be om hembesök som en omvänd tv-licenskontroll?

Våra telefoner på ovanvåningen är utslagna sedan vi för två veckor sedan skaffade trådlösa, kromglänsande underverk till nedervåningen. De har nummerpresentation och kan stoltsera med olika signaler beroende på vem som ringer. Men vad har man för nytta av det när vi inte kan få nummerpresentation eftersom Telia och Glocalnet bråkar om vem som egentligen har oss som kund? Dessutom hittar vi aldrig telefonerna eftersom de inte sitter fast i sina sladdar. Om man för ovanlighetens skull hittar en ringande telefon, måste man trycka på en knapp och sedan vänta i ungefär en sekund. Annars hör den uppringande när jag svarar med mitt för- och efternamn endast:

– Man.

Lite reggae:iskt, liksom. Men nu till hemligheten.

Detta är vad jag har sparat på trots alla försök till utrensning. Jag kommer att kunna sälja dem dyrt på svarta marknaden när elen har tagit slut och mobilmasterna har trillat omkull.

39 kommentarer

Jo, jag …. äh, ni får läsa hos Bästisgrannen.

2 kommentarer

När man köper t.ex. en ny tvättmaskin, kan man agera på tre olika sätt:

1) Jahoo och trallalalaaaa, vad kul, jag trycker här och där så blir det bra och nähe, kanske lite där istället, men så himla kul detta äääär!
2) Jag börjar med instruktionsboken. Instruktionsboook. Alla som säger ”manual” är dumma. Dumma. Sidan 1. De som börjar med felsökningen är också dumma. Man ska börja med sidan 1. Och texten på svenska ska komma först, annars kanske man sitter där och läser spanska beskrivningen och inte fattar någe. Sidan 1. Kontrollera sladdarna. Check!
3) Iiih. Många knappar. Kan ingen annan sätta på den? Jag tvättar imorrn istället.

Så här är det med ny teknik – många hoppar i det kalla vattnet direkt, andra analyserar och tänker efter, åter andra sitter än idag med skrivmaskin och förtalar datorerna. Nu ska jag fastslå en sak först:

En RSS-läsare är en bra uppfinning eftersom den underlättar bloggläsandet.

Dessa läsare finns ibland inbakade i webbläsarna, men man kan också ladda ner dem – ofta till och med gratis. (Se där, där tappade jag 1 000 läsare vid ordkombinationen ”ladda ner dem”. Kom tillbaka, det är inte farligt!)

Om man använder nyligen.se kan man också ha koll på sina favoritbloggar – men om jag glömmer att pinga (vilket betyder ungefär ”säga till att jag har skrivit ett inlägg”), så vet inte nyligen.se att jag har skrivit en ny text. Därför är RSS-läsaren så praktisk: den känner när jag har uppdaterat min blogg.

Kolla på denna lista (det finns mååååååånga sådana listor) och ladda ner ett av programmen – eller leta reda på ett som är inbyggt i din webbläsare (FireFox, Safari, Explorer, Opera, Netscape).

Om du nu – när du läser här – tittar högst upp i adressfönstret, så ser det ut ungefär så här:
Klicka på den lilla blåa rutan med RSS, så börjar du raskt och omedelbart att prenumerera på min blogg. (Ok, du måste ju först ha skaffat dig RSS-läsaren, och i vissa program ska du istället kopiera in länken.)

Varje gång jag har skrivit ett nytt, världsomvälvande och fruktansvärt intressant inlägg, syns det i din RSS-läsare. Klicka runt och kolla om du kan skapa mappar precis som i mejlprogram, markera olika bloggare med färger eller låt allt bara vara som det är från början. Ibland syns det inte någon blå RSS-ruta i adressfältet, och då får man istället leta i bloggarens marginal. Då kan det se ut så här:


Klicka på RSS, och du skall vara en ny prenumerant, är ett känt ordspråk.

Du ser i din RSS-läsare när dina favoritbloggare har skrivit något – och kan läsa texten i RSS-läsaren. Du förstås också klicka på inläggets rubrik och raskt hamna i bloggläsaren för att läsa där istället. Om man är på väg till ett ställe utan internetåtkomst (aka Universitetsområdet i Stockholm), kan man i RSS-läsarprogrammet spara alla olästa blogginlägg.

Nu uppstår förstås en mängd frågor – men jag kommer att uppdatera här om det behövs. Och ja, varje gång jag uppdaterar, syns det i din RSS-läsare. Varje gång jag ändrar ett meningsbyggnadsfel, syns det i din RSS-läsare. De bloggare som petar och ändrar i antika blogginlägg, ska veta att det syns i allas RSS-läsare. Själv undrar jag huruvida RSS-läsarnas krafsande runt omkring på bloggarna registreras som ”besök” – vilket är viktigt för dem som kollar statistiken. (Vilket jag rekommenderar att man inte gör.)

Om man som jag har en www.lotten.se-adress, måste man in och pilla i koden. (Mejla mig om ni vill veta hur.) Återkommer!

Återkomsten:
Min djefla man, han har i sin marginal lagt in ett RSS-flöde på ett fåtal bloggar som han vill skylta med att han läser. (Jag försöker hålla koll på 193 bloggar just nu, så de får inte plats i min marginal.)

Om man väljer Bloglines (som inte är ett program utan en webbtjänst), ligger allt på nätet (som R Skriverier beskriver i kommentarerna). Detta är praktiskt om man sitter vid olika datorer huller om buller. Om man – som jag – sitter vid en och samma slitna, kantstötta dator med vassa kanter på olika ställen hela tiden och väldigt ofta hamnar off-line (utan tillgång till internet som på Universitetsområdet i Stockholm, se ovan), är det praktiskt att ha ett program i datorn istället. Jag har NetNewsWire eftersom jag har Mac.

Läsa lite mer kanske?
Load average zero
Wikipedia
Salt
Frihetens vingar

Åh, en liten RSS-skola:
Copyblogger

En till!
How to explain RSS the Oprah way

25 kommentarer

Ett av mina jobb är att skriva kåserier för Hemmets Veckotidning var fjärde vecka. Jag samsas med mat- och stickrecept, husmorstips och livsöden. Uppdraget delar jag med Gertrud Hemmel, Staffan Ling och Eva Halldinger och det är riktigt, riktigt kul. Jag får mejl och brev från läsare i t.ex. USA, Malå, Kiruna, Norge och Australien. (Inte från Stockholm.) I senaste numret (som prenumeranter får idag, men som man inte kan köpa i handeln förrän i morgon), skriver jag om något som hände under en tågresa.

Men. Men. Men. Det har blitt fel nånstans.

Det är Eva Halldingers bild, det är Eva Halldingers namn och det är Eva Halldingers namnteckning överallt runt hela min text. Min kolumn är kidnappad.

(Senare idag, när jag har slutat att hyperventilera över denna bagatell, återkommer jag med en RSS-skola.)

12 kommentarer

En ung person som jag träffade i veckan tyckte att benämningen ”lasarett” lät ålderdomlig. Men en googling visar att ordet lever i högönsklig välmåga över hela vårt avlånga land: Helsingborgs lasarett, Skellefteå lasarett, Karlskoga lasarett och så vidare.

Vid en närmare titt visar kan man konstatera att benämningarna på landets inrättningar för sluten vård varierar vilt. Titta till exempel på namnen på Region Skånes tio sjukhus:

• Centralsjukhuset Kristianstad
• Helsingborgs lasarett
• Hässleholms sjukhus
• Lasarettet i Landskrona
• Universitetssjukhuset i Lund
• Universitetssjukhuset i Malmö
• Sjukhuset i Simrishamn
• Lasarettet Trelleborg
• Lasarettet i Ystad
• Ängelholms sjukhus

Ordet ”lasarett” har för övrigt en spännande historia. Ett spår leder tillbaks till ett pestsjukhus utanför Venedig som hette Santa Maria di Nazaret, ett annat spår för oss till Lasaros (it. Lazarus), de sjukas skyddspatron. Någonstans på vägen blev ”Nazaret” och ”Lazarus” till ”lazzaretto”.

Den Lasaros som avses är inte den man som Jesus väckte till liv i Johannesevangeliet, utan Lasaros som nämns i en liknelse i Lukasevangeliet (16:19–31).

Lämna en kommentar