Lotten Inlägg

Jomenvisst. En helt ofarlig immobilitet utan syfte eller mening äger i morgon rum på Centralen i Stockholm. Kanske även vid Gula Paviljongen i Luleå eller på Mårtenstorget i Lund?

Jag skrev om det redan här, men publicerar gärna filmen en gång till:

Man skulle ju kunna vara lite rädd att det hela är ett förstaaprilskämt mot alla som vill deltaga, men nu har jag gjort noggranna efterforskningar och funnit att så icke är fallet.

Bonus:
När det gäller gamla musikvideor har tiden inte stått stilla. Kolla!

Igår rymde jag och den djefla mannen hemifrån – utan barnvakt! De fem barnen for vind för våg med hjälp av pizza och dvd-filmer.

På tåget mot Stockholm tänkte jag på en timme hinna

• slå upp och memorera en Fakirenreplik
• uppdatera aktuell filmkunskap
• kontrollera punktens placering i komplicerade citatmeningar.

Vad man inte ser på bilden var att redan här såg jag elva killar med storstadsfrissa. (Kletigt och bakåtkammat.)

Tyvärr somnade jag två sekunder efter att bilden ovan togs.

Vårt hotellrum var så nyrenoverat att jag inte kunde ta en enda mögelbild. Förfärligt. (Ni ser väl att den djefla mannen har legat i vänstra sängen med fötterna på morgonrocken? Total dekadens.)

I tunnelbanan såg det ut som i Beneath the Planet of the Apes. Fast liksom tvärtom.

Ser ni så fint lamporna smälter in i konstverket? Not.

 

Note to self: ta bild innan du börjar äta, det ser läckrare ut då. (Den stora mängden pommes beror på att de som låg på tallriken inte ens var ljumma.)

 

Här ser ni anledningen till att det alltid är kö till damtoan: killarna får kissa i grupp. (Det var kollektivtoa även på damernas, men får man verkligen trotsa skylten bara sådär?)

Ta en bild när jag kramar Dramaten! (Har hon joggingskor? Är hon inte uppklädd? Skandal!)

Under hotellfrukosten hann jag studera rökrutans beteende. Uppåtdragna axlar, ständigt stampande med rosa stövlar, armarna i kors. Lite som pingviner.

Vad tror ni har hänt här? (Muggarna till vänster blev bara fler och fler.)

Jomen. Vi såg alltså på Hamlet med unge herr Malmsjö i titelrollen. Om man ska se den? Jo, som en intressant happening kanske. Men den enda gången det riktigt bränner till är när Barbapapa Börje Ahlstedt plötsligt drar en monolog ur ”Fanny och Alexander”. Det må låta absurt, men var jättecoolt. Fast om man nu gör om hela Hamlet till modern tid med fula kostymer och stoppade soffor samt referenser till Dramatens 100-årsjubileum, varför får aktörerna då inte prata lite … slappare? Jag skulle ha bett om denna replik om jag hade fått bestämma:

– Ur led är tiden, och det är då själva fan att det är jag ska fixa skiten.

– Döööhden! brukar jag mullra ibland för att ta udden av allvaret.

Det är inte alltid populärt. Men jag kan respektera både död och sorg med en blinkning, så det så. Om mina gener inte spelar mig ett spratt, har jag runt 50 år kvar och det räcker gott och väl för att fundera ut en lattjo begravning och en cool gravsten. Kanske kan prästen och kantorn spela upp en liten dialog? (Fuska nu inte. Läs orden.)

Döden: Jag sågar ner ditt träd eftersom din tid är ute.
Skat: Det går inte, jag har inte tid.
Döden: Har du inte tid?
Skat: Nej, jag har min föreställning.
Döden: Den är inställd, på grund av dödsfall.
Skat: Men mitt kontrakt?
Döden: Ditt kontrakt är uppsagt.

Eller:

Mr. Praline: He’s not pining! He’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! He’s expired and gone to meet his maker! He’s a stiff! Bereft of life, he rests in peace! If you hadn’t nailed him to the perch he’d be pushing up the daisies! His metabolic processes are now history! He’s off the twig! He’s kicked the bucket, he’s shuffled off his mortal coil, run down the curtain and joined the bleeding choir invisibile! THIS IS AN EX-PARROT!

(paus)

Owner: Well, I’d better replace it, then.

Igår svamlade Swanberg för sista gången – i sin egen dödsannons.

”Det spelar ingen roll om det är en svart eller vit katt, så länge den fångar råttor är det en bra katt”, lär Deng Xiaoping ha sagt. Bara så att ni vet.

Humor och populärkultur kan förstås vara på dödligt allvar. Den vackraste begravningsmusiken jag har hört var t.ex. Sunny Side of the Street på min farbror Stens begravning. Själv funderar jag förstås på instrumentala versioner av Knocking on Heaven’s Door eller helt tvärtom Highway to Hell samt ont-style: italic;”>Another One Bites the Dust. Sådär så att mina inhyrda gråterskor ler mellan hulkningarna.

Aaaah. Nu vet jag:

Tillägg från kommentatorsbåset:
Från Graham Chapmans minnesstund.
Robert Klein intervjuar Pytongänget om sorgen efter Chapman.
Massa rolig läsning.
(Tack Pseudonaja, Ö-helena och Cecilia N.)

gratisföreläsning på fredag

Borde jag plötsligt skriva långa drapor om barnen?

Kort resumé:
Den djefla mannen är en Trötter.
Jag är Prosit.
Sextonåringen är Kloker.
Trettonåringen är Blyger.
Tioåringen är Glader.
Åttaåringen är Butter.
Femåringen är Toker.

Skatteverket är den stor stygga vargen och korven den har två! Snipp, snabbt sprut!

Ibland måste man sitta på bröllopsmiddag bredvid en otrevlig filmkritiker och låtsas som om det är helt ok att sitta bredvid en otrevlig filmkritiker. Ibland måste man på bio sitta framför en fjortis med ologiska skrik och skratt och försöka ignorera knasfnitter. Ibland måste man prata med en Greenpeaceaktivist på gågatan fastän man bara inte vill.

Och idag måste jag prata om handboll i radion fastän jag bara vill skrika BASKET! mellan varje ord. För handbollsspelare och basketspelare tycker av princip inte om varandras sporter.

– Handbollsspelare har fula skor, för små shorts och måste ha klister för att orka fånga den där lilla fjöntiga bollen!
– Tsst, basketspelare orkar inte springa i sina stora skor och enorma tröjor utan ärmar och förresten är det väl inge svårt att göra mål utan målvakt!

Men ok. Jag är inte den som är den. Om jag här och nu ska göra ett försök att komma ut ur handbollsgarderoben skulle det kunna låta så här:

– Förvisso är det larvigt med deras klister, men det fysiska spelet och tjuvtricksen vid niometerslinjen imponerar. Och Per Carlén var snygg på sin tid.

Wish me luck, kanske kommer jag att i radiopratet kunna vara allvarlig och analytisk i några minuter och analysera gårdagens förlustmatch mot Hammarby utan att hötta med näven och be dem sluta göra stegfel och dubbeldribblingar hela tiden och istället koncentrera sig på den stackars målvakten som i tjock collegetröja och täckbyxor håller på att få solsting redan efter två minuter.

Någon mer som vill försöka tycka om något som ni inte tycker om? Välkomna in/ut i kommentatorsgarderoben!

I höstas struntade jag plötsligt i klimathot och välgörenhet och blev lite halvnarcissist när jag lade pengar på håret. Jag bad alltså frissan om några lite mörkare slingor i allt det solblekta.

Vips, kom jag hem och såg ut som en zebra. (Se bilden.) Efter en hel dags frissfnissande, gick jag tillbaka till frisörskan som trollade mig lite mindre kontrastrik. Under hela proceduren var jag förvånansvärt cool och obrydd – jag lutade mig bara lugnt tillbaka och läste tidningar och överlät mig till frisyrkompetensens drottning. Och blev nöjd.

Under den gångna helgen kom jag på att min nudelsoppefrisyr var alldeles för fransig, så jag gick till frisörskan igen. (Jaja. Efter att först ha räknat mina sista slantar, övervägt nödvändigheten samt tänkt på klimathot och välgörenhet. )

– Några ljusa slingor och klippta toppar! beställde jag, och lutade mig som vanligt tillbaka för att lära mig allt om Lindsay Lohan och svenska bönder i såpor.

När det var dags att tvätta bort färg och klet ur håret, pillade frisörskan lite på mitt hår samtidigt som hon sa:

– Å herregud!!! Åh … förlåt, jag sa inte ”herregud” till dig …

Men det gjorde hon. För jag hade fått knallgula slingor i hela håret. Ville jag att hon kanske nu direkt skulle börja om från början och bleka dem istället? Jatack.

Efter tre timmar var jag gul- och vitrandig med gamla zebraränder här och där. Jag ser ut som en polsk *host* … snickare.

Sådant hus, sådan husägare.

Jag matchar vårt halvmålade hus perfekt med orangefärgade, ljusgula och vita ränder med svarta konturer. Jag ser ut som:

Mina kompisar Scarecrow, Nåldyneblomman och Thore Skogman i halmperuk.

Hur jag än bär mig åt, syns det gula inte på bild. Men tro mig, jag är knallgul som en påskkyckling i en risbuske. Det enda sättet att mildra det gula är att sätta fast rosa påskfjädrar i frippan.

Ska jag gå tillbaka och be att få lite gröna, blåa och lila slingor så att alla tror att jag är gul i håret som en liten påskhappening? Eller trillar allt hår av då? Siggan, Brittan, Sinead, Demi och jag.

Där fick jag för att jag inte tänkte mer på miljö och välgörenhet.