Lotten – Sida 230 – den skrattande språkpolisen

Oh, the horror

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juli 2008 01:02

Jag har nyss – med emfas – stängt av tv:n.

(Vilket faktiskt är ett himla svårt projekt. Med hundrafemton olika fjärrkontroller som alla ligger mellan soffkuddarna eller bakom kakelugnen eller inne på toa [någon hade svårt med simultanförmågan] krävs nästan veckoplanering varje gång apparaturen ska stängas av. Tryckknappningsspontana personer göre sig numera icke besvär.)

Emfasen berodde på filmens natur. ”Them” var en skräckfilm på franska och rumänska och banne mig fanns det inte underliggande symboler och samhällskritik samt intressanta miljöer insprängda i 72 minuters total panikrädsla. Detaljerna gick mig helt förbi eftersom filmen var sådär Blairwitchläskig. Den djefla mannen, han bara njöööt när filmmakarna lyckades få oss att som seriefigurer hoppa en meter rakt upp och ta oss åt hjärtat.

– Hehe. Jag blev så rädd att jag spillde te. Kolla. (Han pekar på sin bringa som borde ha klätts med haklapp.)
– Iiih! Vad gööör dom? Vaaaarför öppnar dom dörren? Sluuuta! (Jag knyter mina nävar och trycker dem hårt mot kindbenen. Som om det skulle hjälpa.)
– Dom måste ju öppna. Annars händer det ju inget.
– Men vad ska dom uuuut och göra?
– Om det där hade varit på riktigt hade skogen varit nattsvart. OJ!
– Vaddå oj? Iiiih! Vem var det? Varför gjorde han så? Ta booooooort! (Fler knogmärken på kinderna.)
– Coolt. Jag spillde igen. (Blåser på tröjan som en upphettad tennisspelare.)

Usch. Jag tycker inte om att vara lika rädd som när Stenmark åkte som värst. Resten av sommarlovet ska jag bestämma vilka filmer vi ska se. Allt tramsigt med Simon Pegg, till att börja med.

Iiiiiih.

20 kommentarer

Kentrallalaaaa

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2008 22:45

Här sitter man i en refug och lajvbloggar.

Fast de där borta är coolare, de sitter ju i rondellen.

Kent spelar i sin gamla hemstad, där alla har lämnat släkt, grill och bira hemma på altanen för att få lyssna på grabbarna. Nej, vänta förresten, biran har de tagit med sig:

Ett av många vrålåk.

När jag var liten, togs jag och mina syskon omhand av barnflickor. En hette Eva Larsson, och hon var raggare. (Henne har jag berättat om förut.) Därför känner jag mig ikväll som hemma bland bilarna. Snart kommer jag säkert att känna mig hemma på konserter också – jag som knappt har varit på en handfull. (Hur många är då en handfull konserter? I runda slängar sju.)

Den orangefärgade pricken där borta är Jocke Berg.

Egentligen borde jag här och nu bli upprörd och kränkt och yra om orättvisor. ”Klassamhället!” skulle jag kunna dra till med och peka med min kränkta hand mot staketet som är en Berlinmur och mot alla där inne som har råd att köpa biljett och sedan dystert rynka min panna och snyfta lite och med darrande hand peka på min refug.

Men kolla, vi är fler som åker i tredje klass på konserttåget:

Den som ändå hade neonfärgade pumps. Varför har hon råd med sådant när inte jag har det?

För säkerhets skull-fotnot:
Nejdå, här är det inte någon som är kränkt. Jag är bara trött på alla med den där det-är-synd-om-mig-fast-allt-är-andras-fel-jag-är-ju-ett-offer-inställningen. Förlåt om jag nu retar upp halva läsekretsen.

Lajv-fotnot:
Publiceringen av detta dröjde eftersom batteriet stendog i just det ögonblick som jag klickade på ”publicera inlägg”. Vilket ju gjorde att jag helt förlorade lajvpoängen. Ah well.

Kent-fotnot:
De var förstås helt fantastiskt bra. Men (för att nu reta upp den andra halvan av läsekretsen) förbandet med Håkan ”jag sjunger som en ostämd saxofon” Hellström var b-e-d-röv-l-i-g-t. Jag frågade ett Hellström-fan:

– Men vad är det som är bra?
– Texterna! Och som han hoppar omkring på scenen! Hur mycket jävla energi som helst!
– Men betalar du alltså för shåwwen för att han skuttar omkring så bra? Och sjunger så finurligt:

”Men den gamla goda tiden nu kommer den aldrig tillbaka.
Och jag svär att varenda fyllo på varenda bänk i varenda hörn hälsade på oss.
Natten jag fann dig.
Och jag svär att jag aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför.
Natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö.”

– Ja men så sjunger man med och så låter man bättre än han och då blir man så glad. Kom igen Lena, kom igen Le-enaaaa. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Du-tu-ru-tu-ru. Wo-oh!

Jättebra.

13 kommentarer

Gissa vem som kom på besök!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2008 11:22

Jag tänker på … Hepburn ..?

Audrey, Katherine, Audrey, Katherine (och Bogart) samt Audrey. Man kan liksom inte se sig mätt.

Men så var det ju inte alls. Hade en Hollywoodikon med madhatter eller kvarnhjul eller flor och slöja kommit hem till oss, hade jag förmodligen skrivit om hur det är att städa under press. Eller spilla te, trampa i tårta och trilla nerför en trappa.

Nej, men kolla vem vi hälsade välkommen:

Getingmannen!

Mördarbina Mördargetingarna innanför vår nästan gula panel anföll ju målaren som var getingrädd så att vårt hus i förra veckan alls inte blev färdigmålat och vi under tre regnnätter blev tvungna att sova med påslakan för tre fönster.

Suddet beror på stort säkerhetsavstånd.

Jag och elva barn stod och var frågvisa under den stackars getingmannens koncentrationskrävande arbete.

– Hallå, vad är det du sprutar in?
– Gift.
– Hallå, vad händer då?
– Dom dör.
– Men drottningen då?
– Jo, hon också.
– Hallå, får vi komma upp och kolla nu?
– Nej.
– Men får man verkligen döda djur?
– Ja.
– Getingprinsarna också?
– Ja.
– Var är det i giftet?
– Gift.

Nästa gång vi får besök hade jag tänkt mig ungefär en sådan här:

Oh, Harrison.

Ska han hugga ner en häck? Hacka lök? Lägga taggbuskarna till sista vilan? Städa källaren? Spetta loss panelen och hugga halsen av getingarna?

Nej. Han ska krama tvättmaskinen, som slutade funka för en vecka sedan.

Tång, skruvar, pengar, ståltråd på pingla, bit av stålgalge, nyckel, en annan tång, barbiebrallor, tvättmedelsbubbla, oförklarligt märke med D.I.F. på. Och en död tvättmaskin.

Vi har plockat ut en halv månadslön i småpengar ut filtren och köpt tänger en masse och har nu kommit ner till lagret med de allra obekvämaste underkläderna.

Nu går vi över till Bästisgrannens tvättmaskin och inväntar Harrisons ankomst i nästa vecka.

15 kommentarer

Gurkburk? (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2008 21:15

Sniglar! Igen! (Foto: Lisa Förare Winbladh.)

Bloggburk?
Burkblogg?
Gurkblogg?

Nördbloggträff!

Jag har hamnat i ett kök där man talar om att man kan hysa otillständig åtrå till sin nästas burk. Alla har med sig floder av vin, röda kinder, enorma smaklökar och en i mystiskt papper inslagen burk. Alla lämnar en burk och får ta en ny – men man får när som helst under kvällen approchera någon och ta dennes burk. Lisa rabblar burknamn som får mig att känna mig som en Tomas Brolin i ett bibliotek.

Några av burkarnas innehåll är: pickled mud fish (poisson mud prepare), finska inlagda riskor (som fick hela församlingen att gå i spinn och kliva över lik), kastanjer, amla in sugar syrup (som smakar som ett omoget plommon och när barnen i Indien inte får äta godis, tar de en tugga av detta och sedan när de dricker vatten, smakar vattnet socker, naaaaw!) gräsgelé, inlagd bananblomma, black balsam, krabbpasta, italienska minimusslor och apelsinmarmelad från mormors skafferi samt inlagd gurami.

Mitt nästa projekt måste vara lika absurt som detta. Jag kan kanske nästla mig in i ett omklädningsrum för hockeyspelare? Spionera under ett pokerbord? Dansa naken på Eiffeltornets topp?

Glömde ju att rapportera om picknicken. Närvarande: Anna, Annika, Stationsvakt och Kulturbloggen.

Detta (och annat) åt jag på bloggpicknicken: runda saker. (Korvarna i bakgrunden var bara halvrunda.)

Det där champagneglaset släpade jag på (och använde) hela dagen. Det höll för allt – ända tills jag nu satte mig på det. Hemma i sängen. Knäckebröd på lakanen är ingenting mot detta.

Om man jämför Lisas matbild allra längst upp med min matbild här, kan man lägga märke till att Stationsvakts snus inte är med på hennes.

34 kommentarer

Stilpolisen rycker ut

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2008 12:23

Jag har ju tidigare påstått att detta är Jan Guillous stil (om Hamilton hade dansat):

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Och visst har jag påstått att detta är Liza Marklunds stil:

Vaknade med dunkande smärta i huvudet. Med min tunga arm slog jag numret till min kompis Stina Dacke som gör feminina soffprogam i en av Kabelkanalerna, klev ur sängens bedövande värme och satte mig på golvet. Någonstans klickade det till i mitt huvud, tröttheten tog skruv. Inget svar? Jag lyssnade ett par sekunder till linjens tystnad innan jag suckade och la ner luren.

Så. Stil är stil. Nedanstående stil är lika fel som någonsin bruna skor till svart kostym:

”Tramsfilmer” på min ära. (Insändare i SvD 10/7 2008.)

Nä. Nu åker jag på bloggpicknick.

15 kommentarer

Kalla mig gärna Fläskläppen

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2008 20:59

Vi är inte helt olika varandra just nu, jag och Nicole.

Jag har nämligen helt utan synbar anledning slängt en kökslucka i munnen på mig själv. Jag skulle bara öppna den för att sätta in ett glas, men tappade i samma ögonblick glaset i golvet och koncentrationen på luckan, som jag fortsatte att öppna i full fart. Splaff, sa det i överläppen. Uff och stånk sa jag, medan tårarna rann utan att jag riktigt ville det.

Minns ni barndomens ohyggligt frustrerande smärta som egentligen inte var något att bry sig om? Som att skrapa upp stortåskinnet på asfalt? Knäskrubbsår mot grusplan? Blånagel pga. dörrspringa? Panna mot annans panna? Sprucket ögonbryn mot gunga? Sprucket ögonbryn mot marmorgolv? Sprucket ögonbryn mot grannens framtand som var avslagen och därför knivskarp?

Så kändes det.

När jag stod där och huffade och puffade kom den djefla mannen och skulle vara deltagande.

– Hur gick det? Har du ont? Lotten? Får jag se? Hur är det med d…

Note to all of you: var inte deltagande när jag har ont. Av någon anledning blir jag arg, ilsk och tuff. Som när man kallar Michael J. Fox för ”chicken”. Jag svarade som en fullständigt normal hysterika:

– Den där jävla filmen med fåniga finnpajsare som du tvingade mig att se var så förbannat dålig och dom där dryga två timmarna som försvann får jag aldrig tillbaka! *snyft*

Jag har nu lugnat mig. Vi (jag och mina läppar) ska titta på Åskbollen. Det gör ju bara ont när jag skrattar.

Åskbollen. Efter 1,23 står faktiskt en hund och kissar mitt i bilden. Efter 1,34 syns faktiskt en snygg bikini. (Så fokuserad är jag på handlingen.)

Uppdateringsäsch.
Klockan är efter 02 – mitt i natten – och jag kan inte sova. Så fort jag blundar har jag cyklop på mig och så kommer hårige Sean och sticker en harpun i mitt öga.

23 kommentarer

Snällaste, mesigaste bloggen goes crazyyy (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2008 20:39

Ok, varning: alla med ”intresseklubben antecknar” i tankarna kan dra åt pepparn.

(Se inlägget nedan för förklaring. Snabbversionen kommer här: vi har anlitat riktiga målare för att måla huset färdigt. Och för att måla alla halvmålade fönster förstås.)

Målarna jobbade på utav bara helvete (hon svär!) och stänkte ner halva verandan, alla utemöbler och en linneduk. Fine. Jag är inte petig eller noggrann och kunde faktiskt ha städat undan ömtåliga saker i förväg om jag bara hade tänkt efter. Which I did not. (Som vanligt.)

Igår kväll försvann målarna med ett halvmålat fönster stående i trädgården. Men det var en varm natt och ingen fara – Den djefla mannen ålades vakttjänst i Gästrummet Utan Fönster och eftersom vi inte lever i en amerikansk halloweentonårsfilm, överlevde alla natten.

Men nu!

Det är 14 °C varmt och både gästrummet (nere) och det rum som hyser tre barn (uppe) saknar fönster.

Pil till höger VÄNSTER (!): lift som vi inte kan hantera. Pilarna från cirkeln: gissa vad som passar var!

Jamen är det inte bara att sätta in fönstren då?

Nope. De väger alla runt 25 ton styck, öppnas utåt och är halvmålade och några saknar plötsligt ruta. Sönderslagna? Jag vet inte. Vilket fönster passar i vilket fönsterhål? Vet inte. Var är målarna? JAG VET INTE! Men svarar inte målarmäster i telefon? NEJ! Någon ska dö! Och lida!

——
Paus. Andas.
——

Såja. Det här blir ju jättekul. Under mitt skrivande har

utetemperaturen sjunkit till 12 °C (antingen skriver jag långsamt eller så är en kallfront på snabbt intågande)
mitt humör under irish coffeens inflytande stigit
alla fem barnen installerats i ett och samma rum med två våningssängar och en miljard madrasser
en dator preparerats med perfekt barnfilm (Hitta Nemo)
en annan dator preparerats med perfekt halvvuxenfilm (Run Fatboy Run)
någon gjort en potta te till mig.

Livet är underbart.

—
Uppdatering
Vi led under spöregn hela natten, men huset har ju varit med om värre saker. Så på förmiddagen hittade vi målarmäster, som i telefonen svor eder och förbannade den av sina anställda som tydligen hade missuppfattat sitt uppdrag totalt. Trodde vi.

Men … det visade sig att den anställde led av getingskräck. När han hittade ett getingbo fem meter från den sista gaveln som skulle målas, flydde han helt enkelt fältet utan att meddela oss eller arbetsgivaren. Fönstren förträngde han, den omålade panelen låtsades han inte se. Målarmäster skickade snabbt en annan jobbare.

Nu sitter fönstren på plats och de rutor som mystiskt nog saknar fönsterglas har fasttejpad kartong som skydd för regnet som ska skvala i dagarna tre. Nu återstår bara att se vem som kommer hit för att måla det sista. I regnet?

29 kommentarer

Ingen lyder Patron Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2008 11:10

– Gå dit! Stå där! Ta den! Spika hårdare! Måla fortare!

Så där känner jag mig just nu. Vi har (vår vana trogen) snutit ännu ett lån ur husets näsa eftersom vi inte kan fortsätta att vänta på att vinden ska vända och tuppen gala så att målningen ska passa in med allt annat.

Ungefär denna utsikt har alla stackars grannar stått ut med i snart tre år. (Den vackra busken med vita blommor är för övrigt orsaken till avloppskollapsen. Mer om det en annan dag.)

Jag – Patron Bergman – har fått smak för detta med att ha åsikter, bestämma och ge order. Vad kan då få en sådan person att tappa humöret? Jo, att på en och samma dag besöka följande inrättningar:

Max, där man först beställer sin mat hos en kock och sedan går tre meter till höger till kassören/fritören och rabblar samma beställning en gång till.
Lidl, där man lastar upp sin mat på ett sju kilometer långt rullband och sedan måste springa till kassören och snabbt, snabbt kasta ner sina varor i vagnen igen utan att packa i påsar eftersom ytan efter kassören är 27 cm långt.

(Måste kolla … Ja. Det finns en person i Ohio som heter Max Lidl.)

Vi var två vuxna och åtta barn som rabblade och rabblade.

Patron Bergman säger nu med len röst (fastän hon vill rya och ge order):

– Om Max’ kock hade en liten papperslapp med rutor att kryssa i skulle kassören/fritören kunna ta den lappen. Och om kocken dessutom friterade, skulle kassören/fritören slippa känna sig splittrad och riskera flottfläckar på sedlarna.
– Vi tvättar händerna varannan minut!
– Ja, jag ser det. Men det hade varit effekt…

Tyst, min mun. I några minuter i alla fall.

Lidls kassa kassa.

Patron Bergman halvviskar en stund senare till kassören på Lidl:

– Hur kommer det sig att man måste humpa iväg alla sina varor så här snabbt före betalningen för att sedan gå iväg till bänken där borta för att försöka sortera och packa? Då måste man hantera allting jättemånga gånger och det hade varit med effekt…
– Det här är effektivt för oss.
– Men för kunderna är det som att gå in i väggen. Nej, som att springa på stället. Nej, som att cykla in i kaklet. Nej, jag menar … äh.

Tyst, min mun. En liten stund till i alla fall.

Tills det skulle göras varma mackor. Patron Bergman röt:

– Dumma mackor, sluta ha hål!

– Dumma fluga, ät inte min mat!

Lite extra:
Att döma av kommentatorerna här, är vi kunder tyvärr varken påhittiga, unika eller särskilt roliga. Patron Bergman ska vakta sin tunga i fortsättningen. Tack och bock.

26 kommentarer

Gissa vad jag ska göra (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 2 juli 2008 01:09

Men denna bild är den enda ledtråd som serveras.

Den som vinner får pris! En bok eller en t-shirt eller en degskrapa eller några plåster. (Egen företagare, jajamensan.) Vinner gör man kanske genom att svara rätt, kanske bara genom att vara fyndig.

The Pale Green Woman kom först med rätt svar (rensa och sortera i stora skafferiet), och Pseudonaja får hederspris för den synnerligen absurda idén om att jag skulle skriva en kokbok.

Eftersom jag sedan en dryg vecka inte har blott fem utan hela åtta barn, delegerades jobbet ut till dem. De fick alla en timmes projektanställning och anslag med arbetsorder sattes upp på tre ställen i köket.

Swisch, swosch, så slängdes oöppnade mjölpaket från 2004, hittades ett glas med fyra mjölktänder (”Oj, dem hade jag glömt”, sa Tioåringen) och bestämdes att vi kommer att äta citronfromage till efterrätt i en vecka.

Nu ska de få snickra en veranda.

29 kommentarer

Vad händer i Stockholm idag? (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juni 2008 16:29

Idag klockan halv åtta spelar Kent på Zinkensdamms IP. Suck, jag som ju gillar Kent.
Hela dagen kan man också gå på stadsvandringar med visningar av hemliga, mystiska ställen. Gruff, jag gillar ju stadsvandringar.
Det finns också en loppis på Täby Galopp. Men där hade jag väl bara drabbats av allergichock av alla hästmjäll.
Utanför riksidrottsmuseet hade jag till och med kunnat prova på casting – en sport som jag inte kan tala illa om innan jag har testat den.

Men inte ska jag till Stockholm för att göra något som jag gillar, inte. Jag ska dit som förkläde.

Ur Rowellskatalogen 1967. (Reprisbild.)

Avril Lavigne spelar i Globen. Fjortonåringen ska dit med en kompis. Men som de små lantisar de ju är, får de inte åka ensamma eftersom stockholmare av naturen slår ihjäl och äter upp små barn.

Men nu till det riktigt absurda: jag har inte biljett utan ska sitta utanför och vänta! Hur blev jag curlingdrottningen över alla curlingdrottningar? (Jag ville jag vore castingförälder.)

Uppdatering
Kan ni tänka er, konsertarrangören hade bara en enda ingång öppen så att kön gick som en mamba runt ekvatorn på Globen. (Ojoj, jag hamnade via vit kidnappartaxi på en balkong i solnedgången på Söder. De två små ungdomarna får klara sig själva en stund, iförda öronproppar à la Shrek.)

Ding dong sa kyrkan, skräää skräää sa måsarna och skräää skräää sa underligt nog även grannens skrikande lilla bebis.

Uppdatering 2

Te, levande (och förvånansvärt svårtända) ljus, en intressant artikel i DN (som jag övertalades att läsa högt för den samlade lilla gruppen) och så lite mer te.

Sedan diskuterade vi: är det ok skriva sådär? Hrrm. Fotnot 1. Fotnot 2.

30 kommentarer

Lotten Inlägg