Lotten Inlägg

Lucka 21
Idag frångick jag min vana och lämnade ”tips och vinkar utanför det blåfärgade” för att ni skulle börja tänka som sångfåglar. Men det behövdes knappast; redan en dryg halvtimme efter midnatt kom Görel på att ”Det här handlar om en släkting till vår vanliga canis canis”. Förlåt mig nu när jag inte rabblar alla som förstod – men när Eva-L triggade er till att börja tänka på sånger, rasslade det till och Vovamomo och Fredrik I sjöng ikapp. Emi hade klurat färdig på kvällen och meddelade att det skulle kunna handla om ”en förälders overksamma canis domesticus som sätter tonsätter sina intentioner att utföra arbete vid en senare tidpunkt”.

Fast hur var det med texten? Den var inte stiltrogen ett endaste dugg – men handlingen i ”Mors lilla lathund” fanns där. Varför yrade jag om ingenjörstänkande och läsande med lupp och ABC-bok? Och varför står det (TT.) med punkt allra sist? Jo, för att ni skulle bli misstänksamma och kolla på versalerna som inledde meningarna. De var ESIANDDNRILGT. Och vilket namn kan man skapa av dem?

Just det.

Det här har jag längtat efter i sedan 22 december 2006. Att hemlisblogga Astrid Lindgren igen, alltså. Och att använda versalerna. Men inte förrän igår kom jag på att det ju faktiskt inte funkar att härma stilen eftersom den är så vansinnigt speciell och välkänd. Med ögonen förbundna och efter femton nubbar samt med en slips knuten om höger lilltå kan jag ändå låtsas:

Det där hade ni knäckt på tre röda öron, eller hur? Eller blev det lite för Alfredsonskt?

Astrid Lindgren i kringlor och sidenrosetter 1923. Precis sådana hade jag för att dölja dumboöronen.

Vad finns väl att tillägga om Astrid Lindgren (1907–2002) förutom att vi när vi blir gamla kommer att knarra ”Jaja, jag minns när hon levde, den goda Astrid”?

I min dagbok från 1973 står det ”Det har kommit en ny bok av Astrid Lindgren och fröken ska läsa den för oss i skolan”. (Inte exakt citat, jag har slarvat bort lådan med dagböckerna nere i källaren.) Men vi låter väl Astrid själv sammanfatta livet?

Ett av de där barnbarnen heter Anders och han var minsann på språkresa i Eastbourne 1979, men jag kysste en helt annan kille som inte hade en världskänd farmor. Närmare än så kom jag henne aldrig – är jag månne den enda i min generation som aldrig skrev brev till Astrid Lindgren? När jag fick order om att göra det, tänkte jag:

På samma sätt som jag har blivit ombedd att blogga om annat än det jag bloggar om, fick Astrid ibland propåer om att berätta om andra hjältar än starka flickor, propellerfigurer och pojken som gav björntjänsten ett ansikte.

I min iver att hitta nya vinklar, finner jag nu att Pippi Långstrump-manuset var kraftigt reviderat om man jämför med originalmanus. (Klåpare till redaktörer, eller hur Ingrid?) Se så upprörande –

• fluglort blev flugprick
• kul ändrades till skojigt
• ta mig dalern mildrades till minsann.

Hur kommer det sig då att förstaupplagan var full av korrfel? (Klåpare till redaktö…) Jag bläddrar lite i Saltkråkan nu. Den låter faktiskt lite annorlunda:

Kanske berodde det på att Saltkråkan skrevs som tv-manus och kom ut som böcker först efter filmatiseringen (1964)?

Utflykt med kompisarna 1925. Astrid är den tredje från vänster.

Tillsammans med några kompisar hamnade Astrid 1925 i Ellen Keys trädgård. Astrid rapporterade:

Ovanför en dörr i Ellen Keys entréhall stod förresten:

Känns det – och hunden – igen? Källa: Jens Fellke.

Astrid och lille Lasse i Vasaparken den 7 april 1930. (Bilden hittad hos Annika Bryn.)

Slutligen har jag hittat en liten guldgruva. I Svenska Dagbladet 1/2 1995 (ett på det hela taget ganska oviktigt årtal, men Astrid dog på sitt 95:e år i alla fall) berättade Peter Malmqvist vad Pippi Långstrump var värd enligt lakritsbåtsindex.

Han utgick från när Pippi handlade för en gullpeng och inte fick någon växel tillbaka.
Det hon handlade skulle 1995 ha kostat:

• 18 kilo karameller à 9:80/hg: 1 764:-
• 3 kilo geléhallon à 9:80/hg: 294:-
• 3 kilo lakritsbåtar à 9:80/hg: 294:-
• 60 klubbor à 1:50: 90:-
• 72 paket kola à 250 g: 1 764:-
• 103 (paket)chokladcigarretter: 2 450:-

Det blir 6 656 kronor och jag har bestämt mig för att inte kontrollräkna utan bara stilla reflektera över att det var väldigt vilket dyrt lösgodis vi åt 1995. Men 6 656 kronor motsvarar i alla fall 7 870 kr idag även om det guld man 1995 fick för pengarna vägde 75,27 g och att 75,27 g guld idag kostar 12 548 kronor. (Ja, jag gick nästan helt vilse i den jättejättestora havslabyrinten som vi kallar nätet.)

Pippi har en kappsäck, som skulle kunna vara 50 x 80 x 30 cm. Om man staplar gullpengar av en enkronas storlek i den så rymmer den 19 108 gullpengar, bestämde Peter Malmqvist. Och nu kan ni räkna ut hur mycket pengar hon är värd idag. Men vill ni inte det, kan ni istället lyssna på Mors lilla lathund här och gråta en skvätt över svunna tider som nästan känns som paradiset med ständigt soliga somrar och barn som får åka på tågtaken.

Vinnartajm! Jag har på min lista 211 olika gissare sedan 1 december. Blott en skärfva får t-shirtar – och idag är ni runt 50 i hatten. Jag drar en idag, och det bliiiiiiiir … aha, en frekvensgissare – Babbsan! Jessika får samtidigt för lång och trogen men alls icke avslutad tjänst förra årets t-shirt som tröstpris och hupp och hej, hur gick det här till, vi har ju bara tre luckor kvar! Och jag har fem t-shirtar! Nämen då tar vi ju en till vinnare, eller hur? Åååå heeej. Jamen det var ju på tiden. Fast enligt egen utsago använder hon inte t-shirtar. Översättarhelena!

Plats för tankepaus över december månads snabba flykt.

Men ohoj och förlåt. Jag lovade ju att redovisa hur plommonstopet agerar vid dragningen! Sorry! Det får bli efter julafton!

Lucka 22 kommer vid åttasnåret när ni har sovit ut.

Lucka 20
Idag var det lite jobbigt. Det fanns flera fullständigt övertygade gissare som bara lämnade små skärvor av ledtrådar efter sig. För att inte missa några, satt jag som en slav vid burken och letade och letade. AS? Hästen med namn? Warnerbring? Fiskar? Jag ber att få citera Tillerosa:

Idag var gissningarna spretiga som nånsin en gammal tv-antenn: Ozzy Osbourne, Ola Salos turnéanteckningar, John Pohlman, Dario Fo,  Mario Puzo (dagens längsta gissning, som kom från Ica) och Swedenborg.

Kanske var Malinka först med det rätta svaret. Men riktigt säker kan man inte vara när gissningen ser ut så här:

Ja, det var hemlisbloggaren som tydligt var inspirerad av dessa två mäns verk The Marriage of Heaven and Hell och Mästaren och Margarita. Sedan kom Niklas på att telefonnumret var ett datum och hakke letade sig fram till svaret. Men många var det som hade helt andra lösningar som de var bombsäkra på och som de inte alls tänkte släppa.

En yngre Salman Rushdie.

Salman Rushdie (f. 1947) fick en vacker dag på 1980-talet en idé till sin fjärde roman. Två män faller ur ett exploderande flygplan och tjoff, förvandlas en till en ängel medan den andre, som – tjoff – förvandlas till en djävul inte alls funderar över hur hans plommonstop kan sitta fast på huvudet medan han faller. (Han har bevisligen inte drivit en Julkalender, som ju överlever p.g.a. funderingar runt ett Plommonstop.) De två männen heter Gibreel Farishta och Saladin Chamcha, och de är båda två skådespelare. Så långt är väl historien som de flesta andra historier grundade på fantasi, bibeln, "ska-dom-dö-nu-oron" samt paralleller till Karlsson på taket och Livet. Samt döden. Första meningen:

På svenska står det ”För att födas på nytt måste man först dö, sjöng Gibril Farishta medan han tumlade ner från himlen”, men det lät så simpelt så jag bestämde mig för att citera på engelska istället.

Men sedan drog Salman Rushdie in Muhammed i handlingen – Muhammed som man ibland inte får nämna med just den bokstavskombinationen eller rita av. (Nej, jag raljerar inte. Och överdrivsförvillelser är jag alls inte känd för.) I mina ögon är inget i boken blasfemiskt, men så är jag ju heller inte särskilt insatt i teologi.

Snabbt som ögat förbjöds boken – som jag nu nämner vid namn, må himlen falla ner över mig – Satansverserna i Sydafrika. (Varför var Sydafrika först? Någon av mina läsare som vet?) Pakistan, Saudiarabien, Egypten, Somalien, Bangladesh, Sudan, Malaysia, Indonesien och Qatar var inte dom som var dom utan följde strax efter. Vad man protesterade så våldsamt mot var att Rushdie i sin roman inte gav ”en sann bild av Muhammed”. En roman som inte är sanningssägare ska man alltså förbjuda, ja, det är precis som när Jan Guillou fick skäll av sin mamma för att han i sin roman ”Ondskan” hade farit med osanning. (Ok, den var självbiografisk, men för den skull behöver ju inte allt vara sant. Är det inte det som är poängen med romaner?)

Den 14 februari (02/14/89) utfärdade Ayatolla (Rhuholla) Khomeini en s.k. fatwa mot Salman Rushdie: han skulle förföljas och infångas samt avrättas. (Fatwa är dock inte synonymt med dödsdom.) Salman, han gömde sig i Storbritannien och Storbritannien bröt alla förbindelser med Iran. Jag citerar Wikipedia:

”Muslimska grupper höll tävlingar i vilka som kunde bränna flest exemplar av Satansverserna. Många personer som varit inblandade i översättning och publikation av boken blev föremål för dödshot och trakasserier, och vissa mördades, andra blev allvarligt skadade.”

Pennan är starkare än … nej. Salman Rushie bad 1990 om förlåtelse för sitt tilltag, varpå Iran tänkte i åtta år och kom på att jodå, de godkände ursäkten. Men så kom de strax på att det gjorde de ju inte alls, och så sent som för tre år sedan meddelade Iran att Rushdies dödsdom fortfarande låg fast eftersom det bara är den som har utfärdat en fatwa kan ta den ur spel. Rhuholla Khomeini har dock svårt att återkalla sin dom eftersom han själv dog redan 1989. (Det är hans begravning som man minns som ett totalt kaos där horder av människor slet och drog i den ynkliga träkistan, som gick sönder så att den döda kroppen höll på att falla i gatan.)

En äldre Salman Rushdie.

Roberto Saviano är en annan mordhotad författare som skrev om den napolitanska/neapolitanska maffian. Nu gömmer han sig som Rushdie. Nu har vi i Julkalendern snuddat vid författare som lider alla helvetes kval med ångest, författare som lever med dödshot och författare som inte hade så roligt och författare som inte hann bli riktigt erkända innan de dog. Det verkar ju kul, det där yrket.

Kerstin Ekman var en av dem som 1989 blev så förbannad på Svenska Akademiens flathet och underlåtenhet att med namns nämnande protestera mot Irans agerande att hon sedan den dagen inte har deltagit i Akademiens arbete. Well, that’s a shame och slöseri på kompetens, väl? (De andra var Lars Gyllensten och Werner Aspenström, men de har dött och ersatts med ickeprotesterande medlemmar nu.)

Ett par förklaringar: Den Martin som Rushdie planerade att ringa, var Scorsese med The Last Temptation of Christ – som ju också fick våldsam kritik för det religiösa/blasfemiska innehållet.  Minns ni förresten att Le Carré och Rushdie har varit i luven på varandra? Läs här. Men oavsett om nu Rushdie har bråkat med en halv värld eller om man anser att Satansverserna faktiskt är en riktigt tråkig bok, så är det så att denne författare numera trots alla hot faktiskt åker runt i världen och är gäst i pratsoffor i tv. Han är ytterst vältalig och spirituell och riktigt, riktigt rolig. Han är relativt nyskild från sin fjärde fru, som hade ett urläckert (ja, jag är pervers) ärr på höger arm.

Nu drar vi två vinnare! (Två? Ja! Go figure.) Hej och hå … Huuuusse
oooooch Citronen! (Om inte Vovamomo redan hade suttit i en vacker t-shirt hade jag kunnat skicka en till henne bara för envisheten.)

Gå mot nästa lucka: 21.

 Lucka 19
Under tiden på NE hände det nio gånger av tio att skribenterna skickade in artiklar som var för långa. För det är så himla svårt att skriva kort.

– Hejsan hejsan, det är redaktör Bergman här. Ja, din senaste artikel skulle ju vara på 15 rader, men du har skrivit 375. Trehundrasjuttiofem. Rader.
– Men ni på redaktionen förstår inte hur viktig denna person var! Och ääär! Hans livsv…
– Jag kommer att stryka 360 rader, inklusive uppgifterna om att han var en mycket omtänksam morfar och hade 37 kusiner.
– Neeeeej!

Detta skriver jag bara för att ni ska förstå att hur långt detta facit än är, hade det kunnat vara så himla mycket längre.

Lotta löste gåtan på ett tidigt stadium, men var så diskret att flera av efterföljarna trodde att de var först. Hans Persson, Pribus och Bengt var två av de mer lyckliga gissarna med många utropstecken och Fru Decibel konstaterade med en ledtråd insmugen helt lugnt: ”Basker mig, den bloggaren skulle det kunna vara!” Loppran gjorde detsamma med ett citat ur hemlisbloggarns mun:

Hon fortsatte senare med:

Och föräras därför dagens heders-t-shirt.

Flera stackare bekände dock att de kände sig deppade och utanför pga:

1. tröjbrist
2. slutledningsbrist
3. hemska minnen från skolgården.

Och det är ju alls inte min mening. Om jag har tröjor kvar efter julafton och de tröjlösa fortfarande är just det, tar jag emot mutor på vardagar mellan 07:03 och 07:15. Särskilt ömmande fall får dispens även under helgerna.

Den coolaste kommentaren med total insikt kom Ökenråttan med:

Barbro ”Bang” Alving (1909–87) kom ur två skrivande föräldrar och visste redan som liten att hon skulle bli journalist. (Ptja, jaha, jag visste redan som liten att jag skulle bli skådespelerska, men inte blev jag det, inte.) Hon växte upp i ett s.k. ”roligt” hem, men var inte nöjd med vem hon var, och sökte själv orsaken på detta vis: ”Av någon anledning vägde jag 80 kilo när jag var 18 år."

Precis som andra skrivande storheter från denna tid, var det tidningsjobb i Klarakvarteren som gällde. Bang skrev även utförliga dagböcker, och hade säkerligen varit en flitig bloggare idag. Månne är bloggen vår tids litterära plantskola i sin linda?

Det Bang är mest känd för idag är de många kåserierna, utlandsrapporterna, skildringen av Belin-OS 1936 (jag är grön av avund), radioreportagen, att hon som ogift fick ett barn som hon inte gömde och att hon strax därefter bildade familj med med en kvinna, att hon var feminist, pacifist och katolik och sa upp sig från DN när DN inte höll med henne om kärnvapnens vara och inte vara. (Tänka sig, Herbert Tingsten propagerade för svenska kärnvapen.) Eftersom hon vägrade att delta i civilförsvaret fick hon sitta i en månad på Långholmen. (Sedan 1986 heter civilförsvaret något annat. Håll i er. ”Civilt försvar” Wow, liksom.) Bang for världen runt, var rolig och bestämd samt vansinnigt kompetent. Här har vi alltså en viljestark och självsäker pennfäktare?

Nej.

Hon avslutade inte sina studier och hade dåligt samvete för det. Hon var inte hemma med sin dotter Ruffa och hade dåligt samvete för att Ruffa kände barnflickan bättre än Bang själv. Hon skrev i 18 år på en bok om Elin Wägner och hade dåligt samvete för att det tog så lång tid och precis som alla andra med krav på en veckokrönika led hon av deadlineångest med tillhörande dåligt samvete. Hon fick barn med DN:s tecknare – Birger Lundquist – som råkade vara gift på annat håll och det kan man ju ha lite dåligt samvete för också. Dessutom hade hon i perioder väldigt dålig ekonomi. Jag fortsätter listan: skrivångest, livsångest, käkkramp, ansiktssmärta, magkatarr, prestationsvånda, skrivkramp, depressiva perioder och dessutom ett synnerligen besvärande alkoholberoende. Exempel kommer här.

När hon hade fått hinkvis med beröm för OS-rapporterna 1936: ”Så nu är man Sveriges styvaste journalist, piddelipej, komiskt det är vad det är. Men du fattar ju att jag är glad, det här klarar hela karriären.”

År 1939 skrev hon i sin dagbok: ”Man ska bara orka och orka och orka hela livet. Just nu orkar jag inte orka någonting.”

(Läs mer.)

Bang umgick med Cilla Frankenhaeuser, Eyvind Johnson, Karin Boye och Elin Wägner och de andra. Om jag riktigt koncentrerar mig, kan jag komma på att jag en gång drack öl med Johan Wester (Hipp, hipp) och att Den djefla mannen har en lumparkompis som är regissör i Hollywood. Fast vad ska jag med sånt kändisskräp, jag har ju ett helt kommentatorsbås till mitt förfogande.

Det var 1936 som hon började ha på sig basker inte bara i ur och skur utan även i solsken. Underligt då att jag inte kan hitta en enda vettig bild på baskern. (Här sitter hon i en hatt i Madrid och ringer in en rapport om spanska inbördeskriget. Nynna nu Uuunder en fiiilt …)

När vi frilansskribenter stånkar över konstiga uppdragsgivare som hittar på dumheter kan vi tänka på dessa Bang-rader:

Annika skrev i en kommentar ”Lite klyscherizer idag?” och Husse kom med en välbefogad fråga:
”Kan inte hennes stil, bara att hon var en god rapportör, men skrev hon verkligen så?”

Nej, verkligen inte. Bang var nämligen rolig. Det jag gjorde var att ta titlarna på hennes böcker och bland dem stoppa in allt, är, då, det, faktiskt, få, förstås, gör, jag, lite, man, med, men, min, när, och, om, oss, ser, ska, som, till, ut, vad, vara, väl, vi, vill så att det blev en läslig text. Att "trots att min man numera är omgift" var från ett filmmanus  och sista slängen om Svenne & Lotta var för att ni skulle börja nynna på ”Bang, en boomerang” som de deltog med i Melodifestivalen 1975 (ett ypperligt år, när coola Michelangelo var med men trista Jennie, Jennie vann och alla ändå bara minns Ska vi plocka körsbär i min trädgård).

Uppdatering: Ö-helena hittade en basketbi…, nej baskerbild.

Våren 1983 drabbades Bang (liksom Tomas Tranströmer 1990) av bland det mest helvetiska en språkmänniska kan drabbas av – afasi.  Dottern Ruffa har sorterat bland allt det som Bang sympatiskt nog hade sparat (ser ni, min välfyllda källare kanske kommer till nytta?) – skoluppsatser, taxikvitton, andras brev, egna brev, kassaböcker, tidningsklipp, reportageblock och en farlig massa små lappar med anteckningar från sömnlösa nätter. (Än en gång: Blogg-Bang!) Allt detta finns sparat på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg, dit ju Flinn irrade häromdagen.
 
Nu mot Plommonstopet! Jag spottar tvi-tvi-tvi och påminner om Lopprans hederspris (se ovan) och draaaaaaar (nu censurerar jag att jag först drog tre lappar på redanvinnare) … Leopardia! (Förtvivla icke, Malinka, Babbsan, Kronfrun, Dieva och alla andra som fryser om överkroppen.)

Lucka 20! (Hopplöst svår förstås.)

Lucka 17
Elva minuter efter publiceringen klev jag in i kommentatorsbåset för att på goda grunder ta Aequinoxia i nackskinnet och placera henne i skamvrån. Här drar man henne som vinnare ena kvällen för att några timmar senare se henne kliva in med jordiga spikskor på mitt blommiga plastgolv!

(Jag vet – bilden är lite otydlig. Men andemeningen är: äsch, plastgolvet klarar av både jord och spikar. Jag klev ju alls inte in någonstans och tog ingen någonstans. Nu kommer nästa bild, koncentrera er.)

Men vad är väl hål i och jordkokor på golvet när nästan alla andra dansade in på lätta fjät och putsade fönster, satte upp fantasifulla väggprydnader och lade ut snygga soffbordsböcker?

(Beröm, beröm! Och det där med jordiga spikskor är jag van vid, Aequinoxia. Den djefla mannen springer orientering.) Dagens lucka var alldeles för enkel, för embryo skrev: ”nej den här var knepig men jag gisslar: orden runt på åttio dagar av jul verne”. (Min kursivering.)

Andra röster:

Eva-L:

Fredrik I höll inte med:

Medan Görel hade problem med geografin:

Jamen betänk nu att jag fick jobbet som geografiredaktör på Nationalencyklopedin just för att jag är så kass på geografi. Jag tror att några kullar bara är kullar medan andra är Kullaberg och att havsviken bara är Viken, där Rune ju bodde. Citattecknen stoppade jag förresten bara in i texten för att förvirra er. Simpelt. (Men rätt dumt när luckan var så lättlöst.)

Hur funkar den där kanttätningen vid öronen egentligen?

Det finns så fantastiskt mycket information om tidningen Bamse – han som var hemlisbloggare – på nätet. Det verkar som om det skrivs runt hundra uppsatser per år om Andréasson och den lille björnen som inte vill någon något ont, men som är beskäftigare än till och med jag. På Wikipedia kan man frossa i noggranna analyser av huvudkaraktärerna, kolla alla tidningarnas teman och spekulera i medvetet politiska, heta potatisar – förvånansvärt långt efter det politiserade 1970-talet. (Jag bodde i Luleå 1973–81. Say no more. Jag har spelat både ”Så tuktas en argbigga” och ”Trettondagsafton” i versioner som handlade om konflikten mellan de arbetslösa som ville ha jobb på NJA och den elake chefen som inte fattade att han behövde anställa fler.) Bamsefiguren är människovän, antirasist, feminist och alltid på de
svagas sida. Krösus Sork och handlare Grymtlund är däremot elaka – för
att kapitalismen (som bör bekämpas) tvingar dem att vara elaka. Jahaja. Har tiden sprungit ifrån Bamse?

I Bamse nr 7/1990:

I Bamse nr 4/1983:

På samma sätt som att jag igår inte skulle snöa in på 1300-talets klädmode, ska detta inte bli ett politiskt facit. Istället vet jag att berätta att Rune Andréasson bodde vid samma gata som Den djefla mannens barndomshem fortfarande är beläget och att han var synnerligen givmild med Bamse-merchandise som handdukar och dito tröjor. Det enda konstverket i vårt hem som inte är en filmaffisch, ett barnfoto, en barnteckning eller en loppistavla är en svartvit Bamsetuschteckning med Andréassons dedikation. Den är säkert värd flera kronor idag. Jag låter Den djefla mannen berätta själv:

Nä. Hit med datorn igen. Det är mitt facit!

Det är med att placera ett antal figurer med någon slags diagnos tillsammans och göra en gullig story är inte helt ovanligt. Nalle Puh, I-or, Nasse, Tigger … ni ser mönstret? Prova nu med hela persongalleriet i Seinfeld. Eller så tar vi narcissisterna en och en: Karlsson på taket … Kalle Anka … Pellefant … Socker-Conny.

Förresten. Orangeluvan mejlar att det är hysteriskt roligt när inte bara hemlisbloggaren är mystisk, nu är ju även kommentatorerna mystiska i sina svar och tävlar om att vara så luddiga som möjligt. Vatten-Sanna påpekar i en kommentar helt sant att kommentarerna är ett livselixir. Ta åt er.

Nu drar vi snabbt två vinnare – jag måste cykla iväg till radiostudion i denna arla timma! (Helt utan vittnen görs detta nu, ska du veta, nudge, nudge, Pysselitens karlslok.)  Jag sorterade så många lappar som möjligt igår, nu ska vi se, pluttiplutt. Såja. Jag drar två: den ena står det Glöre på. Hm? Det måste vara Görel! Och den andra står det Goblincharlott på! Grattis! (Mejla!)

Lucka 18!

Bonusfilm som mina barn skrattar åt.

Lucka 16
Denna dag var fantastisk ur hemlisbloggarperspektiv. Ni samarbetade och gav ledtrådar och lät alla leta på egen hand för att … det helt enkelt blir roligare så. Flinn berättade att hon till och med hade letts in i  kvinnohistoriska samlingarna på universitetsbiblioteket i Göteborg.

Ingela var nog först med rätt spår – men hon mumlade snyggt nog bara lite i skägget. Wickmanskan gjorde likadant, men nämnde (liksom Agneta) bl.a. hur hon tuggade på pennskaftet. Görel hoppade in och gav mig dagens första (men inte sista) skratt:

Allas vår coach BéatriceBeaBeata hoppar med jämna mellanrum in och ger fakta eller ledtrådar så att ingen ska tappa tempo. ”Nordanvinden har ju ett namn, som även förknippas med en nobelpristagerska som var en kvinnokämpe. Kanske diskuterade de henne?” Mhm.

Översättarhelena utbrast: ”Men skrev hon så förfärligt pekoralistiskt, hon från Lund med tv-brorsdottern som passar in i Östen Warnebring-spåret?”

Och jag kan bara tänka: kommer vi någon annanstans än här få läsa ”Östen Warnebring-spåret” och dessutom begripa det? Lovely.

Dagens hemlisbloggartext är skapad med hjälp av stilen i Kvarteret
Korpen från 1919. Måhända skiljer den sig från de andra böckerna, men
si sådant bryr jag mig inte om i dessa bråda tider. Några saker som ni faktiskt
ställde er frågande till är taget ordagrant eller bara förvrängt lite,
lite. Från originalet:

• erfarenheter gemensamma med hustrur till busar
• förvånade mig inte alls att bli serverad fisksufflé, lammkotletter, [tiotalet] ostar, käx och bourgogne
• bara för att en är fattig och kvinna
• Jag ser vilka medel ni använder för att påverka mig. Det har ni ingenting för.
• Jag föll i gråt. Barmhärtiga öde, jag hade av alla män i världen försökt lura Mannen Som Inte Går Att Lura.

Fast den där mannen hette i originalet ”Mannen Som Inte Går Att Muta” på just det där sättet med versaler som gör att man läser med ett leende på läpparna. En kvinna beskrevs verkligen som ”liten som ett stenogram”, vilket är förtjusande roligt. Ordet tiotalet hade jag däremot stoppat in som en ledtråd (tiotalsförfattarna).

Till vänster 351 454 underskrifter för krävde kvinnlig rösträtt, till höger Elin Wägner i ett mode som jag verkligen gillar.

Elin Wägner (1882–1949) föddes på ovanvåningen till det som idag är gymnasieskolan Spyken i Lund. (Läs Agnertas kommentar nedan så ser ni hur jag glatt förvränger fakta.) Tre år senare dog hennes mamma i barnsäng och den som då föddes var lillebrorsan som jag nämnde i hemlisbloggartexten. Hans dilemma var att han 1920 fick ett barn med en kvinna som (här är det lite luddigt i källorna) sedermera lämnade barnet i Elins vård. Det barnet hette Giovanni och var halvbror till Ria Wägner.

Elin var en kvinnosaks-, miljö-, jämställdhets- och fredskämpe som var såpass före sin tid att ledamöterna innan hon väl valdes in i Svenska Akademien 1940 grälade om saken i flera år. Hör nu här vad rolig Elin Wägner är – den allra första meningen i Kvarteret Korpen lyder:

Husse mejlade (under sitt riktiga namn, varför jag inte förstod vem det var – Husse är ju bara Husse på samma sätt som att jag har svårt att kalla Översättarhelena för något så fjuttigt som Helena IRL) och berättade:

Elin Wägners arbetsrum. Titta, precis som mitt skrivbord.

Gamle språkröret Birger Schlaug har två stora idoler: Elvis och Elin. Elvis turnerar han med på pubar och caféer (Elvis’ musik, that is), Elin Wägner hyllar han på en blogg. Där hittade jag följande lilla text som Elin skrev till Karin Larsson:

Se där, Elin och Dante i en smäll. Julkalendern is everywhere! (Nej, jag vet inte varför jag gödslar facit med engelska idag. Men jag tror att jag måste bejaka impulsen.)

Jag skulle kunna rabbla en massa år, anställningar, noveller, böcker och pris samt hur Elin Wägner var med och grundade Röda Korset här – men sådant har ni ju hittat fram till själva under dagen. Såg ni också att hon 1908 anställde en hushållerska –Linnéa – som stannade livet ut hos henne? Fly mig genast en hushållerska så att jag blir invald i Akademien *räkna-räkna* år 2022 eller så!

Nu ska vi ha en vinnare! Eftersom alla skötte sig exemplariskt med ledtrådar, rim och finurligheter och jag ju inte kan nämna alla här, blir det två pris. Håll i hatten! Jag drar … Aequinoxia och … Den obildade skåningen! Grattis! Mejla!

Lucka 17 kommer kl. 07 i morgon!

Ja just det. Mistral är en hård, nordlig vind från alperna. Gabriela Mistral är en kvinna som fick Nobelpriset i litteratur 1945 – på förslag av Elin Wägner. (Vilket BéatriceBeaBeata, hakke och Ardy listade ut.)

Lucka 15
Nu är det så att det finns de som är farligt nära att lösa DRT – men jag ignorerar er helt fräckt för spänningens skull.

Gissningarna var fruktansvärt roliga idag. Jag drar upp några här och ger samtidigt alla onämnda en applåd från den fåtölj som jag nästan sitter fast i under ett berg av böcker. (Det är en väldigt trevlig fåtölj – min morfars, han som föddes 1878 – så jag lider alls inte.)

Aequinoxia:

Ö-helena:

Niklas envisades med att gissa på herr Andersson– i tur och ordning Fritjof, Benny, Lars och slutligen:

Av vad jag kan se var Cruella först ut med det rätta svaret:

Fredrik I hängde på med:

Sedan hurrade hakke nio gånger så att vi skulle förstå att även han hade fattat. Mycket berömvärt diskret.

Suvi, däremot, raljerade glatt och helt korrekt över hur vi andra beter oss:

Men rättning i ledet nu!

Dante och Tvärsan var två figurer i Bengt Linders böcker från 1960- och 70-talen. Dante hade en syrra som hette Ginger, vilket naturligtvis blev ”Orangeluvan” och ”ingefära” på vykortet. (Fredrik, Niklas och några andra satsade på att det var den rödhårige Tage Danielsson som var Orangeluvan, vilket skapade en helt korrekt och förnuftig koppling till Mannen som slutade röka. Häftigt.)

När man talar om de största svenska författarna i världen, brukar man
ju förutom Ranelid nämna Shakespeare, Cervantes och Goethe – samt Dante.

Men det var ju inte Tvärsans kompis som hemlisbloggade, utan Dante Alighieri (1265–1321).
 

Swooosch, drrrrrrrr, åhhhuuuughh, där satt Amors pil rätt i hjärtat på Dante. Den sextonåriga Beatrice är så angeliskt vacker att han blir alldeles till sig i togan och nattmössan.  Strax ska han springa hem och skriva första sonetten i La Vita Nuova.

Yavlan ovan är målad av Henry Holiday. Han var pre-rafaelit, vilket inte är en Kapten Haddocksk svordom, utan ett slags målare som antingen tyckte att kvinnor var kyska änglar i vitt (se Beatrice) eller farliga förförerskor i rött (Madonna/Mae West som går bredvid).

Henry Holiday lade ner mycket jobb på tavlan, bland annat gjorde han en resa till Florens enkom för att rekognoscera (jag vill nu skämta om Holiday Inn). Trots det svänger balustraden mysko och kvinnan i blått är ju pytteliten. (Dan Brown kommer att förklara allt i romanen ”The Dante Enigma”.)

Tillbaka till Dante. Bara så att vi får ett grepp om hur vansinnigt länge sedan detta är (och en inblick i min stökiga historiehjärna):
När Dante var i 20-årsåldern grundades i England en lag som förbjud köpmän att sälja sina varor på kyrkogårdarna.  Å andra sidan uppfanns både sandpapper, knapphål och kondomer, som sällan listas i en och samma mening. Ungefär samtidigt kom Marco Polo till Kina och  i Europa använde man kanoner för första gången – innan digerdöden kom och tog över jobbet. Dante delar förresten dödsår med gamle svenske kungen Birger Magnusson (son till Magnus Ladulås). Man hade hosor, men inte snabelskor. Både män och kvinnor hade klänningsliknande dräkter – men männens var kortare. I och med knappen och knapphålets revolutionerande egenskaper, började man ha tajtare eller till och med figursydda kläder och … men nej. En modeblogg från år 1300 är detta inte.

Divina Commedia skrev Dante när han var runt 50 år, men den handlar om när han var vid livets höjdpunkt – alltså i 35-årsåldern. (Fast det var ju på den tiden så jag tror att höjdpunkten har förskjutits runt tio år, right?) Han beskriver sin vandring genom helvetet, skärselden och paradiset – där Vergilius (romesk poet som gillade biodling) leder honom på rätt väg. Dante själv kallade det gudomliga verket bara "Commedia", vilket ju låter kul. Boken skrevs helt crazy på italienska genom att Dante gjorde skriftspråk av toscanskan när alla andra lärde män ju fortfarande bara skrev på latin. Ledtrådarna i luckan var:

1. Vykortet skickade Dante till Julkalendern när han var i helvetet, som är uppdelat i nio kretsar där nästan alla syndare straffas nakna.
2. Kändisarna var Judas, Brutus och Cassius, som tuggas levande av Satan. Svälj.
3. Det var i den tredje kretsen som de omättliga tvingades ligga ner i gyttja medan det både regnade och haglade. Helt enkelt som vanlig skånsk vinter.

Stackars Dante är idag begravd på två ställen – både i Ravenna och i Florens. Undrar om jag kan begravas med ena foten i Lund och den andra i Luleå.

Slut i rutan! Kolla vad Heléne skickade till mig idag!

Uppdatering:

Jag glömde ju i nattyran helt bort Översättarhelenas listiga ledtrådar. Jag låter henne själv förklara (genom att kopiera det hon har skrivit i lucka 16, ibland gör man det lätt för sig):

”Nej, nu är nog hoppet ute.” Vid porten till Inferno hänger en skylt om att de som inträder där ska överge allt hopp. (Även Loppran kom på det.)
”Ribban blir lägre och lägre.” (Limbodans.)

En vinnare ska vi dra. Plommonstopet, stackars slitna plommonstopet (som även det ägdes av min morfar) sprätter ut … nehejdå, inte en Ulrika idag igen. Vi draaaaar … hupp, hakke har också vunnit redan. Ska jag kanske ta bort de som redan har vu… men det blir ju fel, de måste få vara med … hm. Ni kan få min kåseribok om ni vill ha den! (Gääääsp, gäspar hela världen så fort man säger kåseri.) Nämen nu tar vi … aaah, två som har fastnat i varandra … då tar vi båda: Saom & Pysseliten! Grattis! (Mejla mig – det gäller alla som vinner.)

Nästa kommer vid åttasnåret i morgon!

Lucka 13

God Lucia på er! (Säger man väl aldrig?)

I kommentatorsbåset var det till en början tomt på fakta som vore det ett ökenbås utan vatten men med en farlig massa hallucinationer. För ojojoj så fel allt var tills förstagångsgissaren A.G dök upp med: ”Det är ett grannland men jag är inte säker på vilket.”

När sådant händer, tror jag ju att ni alla ska haka på eftersom det är ”så uppenbart”. Men Husse tyckte bara att det var ett ypperligt tillfälle att berätta att Sverige idag vann 15 km klassiskt skidskytte (skidskytte klassiskt?) i Davos. (Vilket jag som satt i baskethallar hela dagen helt missade, så tack.) Niklas hängde däremot på med ”Han var född i ett land men verksam i ett annat så det är lite svårt att hålla reda på varifrån han kom”. Görel höll med, medan Aequinoxia krasst konstaterade att det ju var hon själv som hemlisbloggade. Andra gissningar, som är så spretiga att jag undrar hur jag egentligen är funtad vid tangentbordet:

Dagens viktigaste lärdom meddelas endast på detta sätt. Det finns ett synnerligen coolt namn som jag inte kunde: Blackie Lawless!

Så vad var det hemlisbloggaren försökte förmedla? Jo, Jantelagen. (Wickmanskan och Gunilla tipsade om Jäntelagen som funkar tvärtom, medan BéatriceBeaBeata och andra hittade fram till Jäntalagen.)

Aksel Sandemose (1899–1965) var en dansk skitstövel till karl som hette Axel Nielsen, som sedermera blev en norsk skitstövel till författare under mammans flicknamn. Under andra världskriget arbetade han med motståndsrörelsen och fick fly till Sverige. Hade han stannat här, hade vi väl kallat honom svensk såsom norrmännen och danskarna kallar honom norrman. När man läser de citat som har tillskrivits honom verkar han vara en snäll och rar tomte som läser självhjälpsböcker, tänder doftljus och ler:

• Det värsta brott föräldrar kan göra mot sina barn är att glömma bort sin egen barndom.
• Lyckokänsla och självaktning växer med vetande.
• Vetandet är inte det minsta farligt, det är en frigörelse och kan upplysa var och en, som törs, om att han inte är världens enda svin.

I En flykting korsar sitt spår, ställer han upp tio grundregler
som handlar om att man inte ska tro att man är något – den nyss nämnda
Jantelagen.  Ur den sprang gårdagens omvända dialog som lät som ett
gräl med försoningskaffe.

Reglerna om att man inte ska tro att man är något leder oss i Wikipedia blott bort – till i tur och ordning uppslagsorden

1. bruksmentalitet
2. bruksanda
3. inlärd hjälplöshet
4. depression
5. hypokondri
6. vanföreställningssyndrom.

Så upplyftande.

Att man nu vet hur det stod till med den ypperlige Sandemose, beror på att hans son Jørgen har tagit bladen från munnen och samlat dem i en bok: Flyktingen. Aksel Sandemose var enligt sonen en periodare som skrev bäst på nätterna. Han var en tautologiskt självupptagen narcissist. Och sadist. Orsaken att han blev så elak och besvärlig sägs vara de mobbande storebröderna och de hemska upplevelserna från tiden som sjöman i 17-årsåldern. Jaja, vilka av de stora giganterna inom konsten är helt normala, snälla och glada?

Men, förlåt, vem var det som hemlisbloggade idag egentligen? Jo, det var Aksel i nutiden. (Ser ni vad tydlig jag är när jag vill?)

Nu tar jag upp plommonstopet och leker med lapparna samt avvaktar tolvslaget. Notarius publicus är i Skåne, så jag har hållit Sextonåringen uppe så att någon ska kolla att jag inte fuskar. Han har massa effektiviseringsidéer som inbegriper datorer och automatik, men så kan vi ju inte ha det. Jag draaaaaar …  aha, en sällangissare: Pontus!

Nu kan ni öppna 14! (Ta’t lugnt bara.)