Hoppa till innehåll

Etikett: terränglöpning

Basket kontra terränglöpning (och ännu en flåsfilm)

Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och “behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.

Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.

– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!

*klick*

Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.

– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…

*klick*

Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.

Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:

Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.

Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!

Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.

Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.

Typisk basketglädje.
Typisk basketglädje.
Typisk löpartävlingssorg
Typisk löpartävlingssorg

Allmänbildningsfotnot:

Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.

Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.

Share
33 kommentarer