Hoppa till innehåll

Etikett: taket

Undrens tid är inte förbi

För 24 år sedan när vi var nyinflyttade i vårt gula hus (den gamla affären), plingade det en eftermiddag på dörren. Vi öppnade, och där stod två främmande män.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag med ett litet barn på ena höften och en blöja i handen.
– Japp, tyfonen i källaren, sa den andre.
– Tyfon? I källaren? sa jag.
– T-y-f-o-n! sa den förste tydligt.

Då bestämde jag mig för att ringa polisen och varna för falska brandmän.

– Ni har en stor, gul kompressor till larmanordningen i källaren: den som leder till en tuta på taket.
– På taket? sa jag, som fortfarande funderade på polisen.
– Ja, och den delen som är i källaren måste kollas med jämna mellanrum.
– Vaaa? Jasså! Hesa Fredrik!

Den sedan länge tysta tutan.

Utomhuslarmet som tutar vid fara för krig (tuuuuut tuuuuut) eller flyglarm (tut tut tut tut) hade bara hunnit tuta en gång sedan vi flyttade in, men naturligtvis visste jag att vi hade en stor jädra megagrej i källaren.

The yellow submarine med en gammal skrivmaskin.

Brandmännen gick in i vår röra. Jag sparkade undan en blöja med ena foten, plockade upp några smutsiga strumpor och bad om ursäkt för stöket i köket. De inspekterade kompressorn i källaren och for sedan till skogs och kom aldrig mer tillbaka.

Runt 2006 kom någon och stängde av tutet, och sedan dess är det tyst på vårt tak. Och sedan dess har jag stilla sörjt vår tysta tuta. Jag har ringt de ansvariga och påpekat att även vi behöver veta om ryssen kommer och jag har bloggat om det hur många gånger som helst. Jag har helt enkelt varit väldigt tjatig.

Hejdå kompressorn! (En sommarkväll 2018 släpade vi ut den ur källaren och fick allihop träningsvärk på mystiska ställen.)

I eftermiddags plingade det på dörren. Vi öppnade, och där stod två främmande människor.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag, där jag stod med ett litet barnbarn i famnen och en blöja i handen.
– Förlåt att vi stör, vi ska kolla tyfonen. Var du precis på väg ut?
– Nejdå, jag är bara mormor, skröt jag helt obegripligt. Tyfonen?
– T-y-f-o-n-en. Alltså …
– HESA FREDRIK! sa jag högt.
– Javisst, vi skulle vilja ko…
– Men herrejösses, vi har gett bort kompressorn!
– Vad bra. Annars hade vi flyttat den. Nu blir det digitalt.
– Blir? Ni menar ”blir” som i att tutet kommer tillbaka?
– Javisst.
– Prisa gudarna! skrek jag och var beredd att kasta mig i famnen på de två blåklädda änglarna.

Först klev de upp på taket och kollade på utsikten och tutan.
Sedan trippade de försiktigt ner i källaren och inspekterade platsen där kompressorn stod förut.

Detta med tyfonåterställandet beror blott och enbart på att Putin är tokig och att världssituationen är som den är. Processen sattes igång för blott 14 dagar sedan, och nu skyndar man på för att förekomma ryssen.

– Så till tutet i början av december kanske Hesa Fredrik är tillbaka? sa jag till brandmännen.
– Ja … kanske … sa de och yrade något om prioriteringar.

Pah. Klart de prioriterar vår tuta! Historien upprepar sig, undrens tid är inte förbi och korven den har två!!!

Share
43 kommentarer

När vädret ven in på vinden

För drygt tolv år sedan brann det i huset. Och nu har vi en spännande vattenläcka!

Det började med att den hemmavarande (och arbetssökande, hallå alla som vill ha en speldesigner) Tjugofyraåringen hörde ett plippetiploppande som inte riktigt stämde med de vanliga ljuden i huset. Vinden ven utomhus, det snöade på tvärsen i 11 m/s (nästan som när man kör i 40 km/h) och på nedanvåningen spelade den djefla mannen elgitarr.

Det rum som for mest illa när det brann i november 2009 var ”stora barnrummet”, där vi numera kör Zoomföreläsningar och manglar lakan samt bäddar ner barnfamiljer på besök. Tjugofyraåringen klev in i just detta rum och lyssnade.

Här sitter den dåvarande Nioåringen dagen efter branden 2009.

Plippetiplopp. Plopp. Plipp. Tjugofyraåringen stod stilla … var det en mus som låg och sorterade lego eller … stod upp och kissade? Men så såg han (inte musen) att det droppade från taket och rann längs väggarna. Han gick ner och rapporterade för elgitarristen.

Olle (den djefla mannen får ha sitt dopnamn nu för att förenkla) sprang upp till barnrummet, öppnade vindsluckan, såg dagsljus trots att vi inte har något vindsfönster, sprang ner och ut och tillsammans baxade han och den jättestarka sonen i snöstormen en stege på rätt plats – och så klättrade Olle upp på taket.

Utan cykelhjälm! Katastrof! Man måste ju ha cykelhjälm på taket! Som förresten ser ut så här enligt Googles kartor.

Pilen pekar på en taklucka. Den blåa droppen indikerar bara att luckan sitter på ett hus och är alls inte ett vattenomen.

På taket såg Olle omedelbart vad som hade hänt: den sedan säkert tio år med ett rejält lås jättestängda luckan hade bänts upp av snöstormen! Vidöppen välkomnade den vädret rakt in på vinden!

Tur i oturen var att plippetiploppandet väckte Tjugofyraåringens nyfikenhet; luckan hade förmodligen inte stått öppen i mer än några timmar. Efter att luckan raskt hade spikats igen, klättrade den nu rejält frusne Olle ner igen och sedan upp på vinden inifrån stora barnrummet. Vinden har mycket lågt i tak och är välisolerad och mörk samt var, såg han när han kom upp, nu pyntad med en liten snödriva. Han lade sig ner och gjorde snöbollar som han kastade ner i takluckan som vore han basketspelare. Alla snöbollar ramlade ner på en väldigt vacker teakmöbel, som måste ha blivit sådär förvånad som man ju blir när man får snö i nacken.

Kaoset nu. (Bakom teakmöbeln hänger ett bokstavsdraperi som sedan snart två år är bakgrund till vårt Zoomande.)

Nu har vi rivit ut massa isolering och samlat ihop all snö samt satt igång en fläkt på vinden och en fläkt på översta hyllplanet under själva plippetiploppstället. Böcker och pyssellådor, serietidningar och gosedjur ligger överallt. Ja, precis som när barnen var små.

Visst ser det ut som om vi bor i ett ödehus nu? (Men huuu, kolla på ventilationsgrejen i taket: den måste jag rengöra!)
Den blöta isoleringen, handdukar, en bytta med f.d. snöbollar och vatten och smuts. Stök och bröt!

Och jag då? Vad var min roll i sammanhanget? Var jag blott hantlangare och påhejare?

[konstpaus]

Nä! Jag var inget! Jag var ju på MDU och jobbade och hade ingen aning om vad som hände! Jag – som älskar katastrofer och undantagstillstånd, snöstormar och översvämningar samt bensinransoneringen 1974 – tackar min lyckliga stjärna för att jag om en vecka återgår till frilanslivet så att jag kan vara hemma och uppleva katastroferna på riktigt. Puh.

Share
23 kommentarer