Hoppa till innehåll

Etikett: tak

Tutiluren! Hesa Fredrik! Larmkontroll! Krisinformation!

Viktigt meddelande!

(Liten rekapitulering först … i januari skrev jag om vårt tokiga, gamla hus och kommentatören LL99 lade då märke till att vi har en larmtuta som kallas tyfon på taket – och då kom jag på att jag när vi precis hade flyttat in skrev ett kåseri för Sydsvenskan om detta.)

Typisk tut-tyfon.
Typisk tut-tyfon.

Förr testades tyfonerna och Hesa Fredrik-tutorna i Sverige kl. 15 första helgfria måndagen i månaden. (Att tutandet kallas Hesa Fredrik sägs förresten bero på att krönikören Fredrik Rydqvist när larmet testades för första gången 1931 var lika hes som larmet. Att han just vid detta tillfälle var hesare än till exempel hesa Hildur, hesa Tord eller hesa Dagmar – eller alla andra hesa i Sverige – kan vi förstås ifrågasätta. Förmodligen skrev Fredrik en krönika om tillfälligheten.) Numera sker kontrollen bara en gång i kvartalet och igår var det minsann dags igen.

Det skulle alltså tutas i hela Sverige klockan 15:00. På Facebook ber Krisinformation.se alla att rapportera om de hör tutet, som under minst 2 minuter består av en 7-sekunderssignal som återkommer mellan perioder av 14 sekunders tystnad. När faran är över, långtutar det i 30-40 sekunder. Jag hade skrivit in det i almanackan och satt på alla möjliga olika larm för att inte glömma bort det hela och hade tänkt sätta mig på vakt uppe på taket och dessutom filma spektaklet.

Men. Ack. Klockan 13:15 uppsökte jag en läkare som tittade på mina sargade knän, skakade på huvudet, ropade på en sjuksköterska och satte igång att tömma ena knät på inflammerad vätska för att istället fylla det med kortison.

[Saknad bild på äckligt knä.]

Och när man har fått kortison i knät säger doktorn att man på inga villkor ska upp och klättra på tak. Så man beordrar förstås upp sin djefla man istället.

Han som tycker att det är bättre att filma på högkant, ja. Vårt område heter Mesta [meeeesta], det är det han nämner strax innan han blir filosofisk och börjar tala om fred i vår tid. När det inte började tuta klockan 15, skickade jag ut Sjuttonåringen på gatan för att fotografera det som inte hände.

1. Vår jätteek som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.
1. Vår jätte-ek, som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.

Jahaja. Nähe. Inget tyfontut. Sicket antiklimax. Och här sitter jag med silikon kortison i knät och kan inte … fast … jo. Jag kan väl hasa mig ner i källaren och titta till apparaturen? Vi kanske har belamrat den så att den har kvävts? Den kanske har dammat ihop!

Säg inget till min läkare, men jag gav mig stelbent ner i husets hjärta.

Det är den gula ni ska fokusera på.
Det är den gula ni ska fokusera på.

Där är den. Ja. Precis som på Louvren. Den ser ju inte ens smutsig ut, trots allt. Men vad står det på väggen där bakom?

"Alarmeringsanläggning för civilförsvaret." Coolt. Och den "får ej obehörligen sättas ur funktion". Nähe.
“Alarmeringsanläggning för civilförsvaret.” Coolt. Och den “får ej obehörligen sättas ur funktion”. Nähe.

Men vänta nu, vad ser jag till höger? Säkerhetsbrytare! Vad kul, den kan man ju … vaff… Oj. Hoppsan. Här har det visst hänt något.

Nolla. Hörbarhet nolla?
Nolla. Hörbarhet nolla.
Share
59 kommentarer

Att lägga locket på

Förord

Jag och min djefla man har en ongoing beef (ung. ”sedan länge hetsig diskussion”) om lock. Jag anser att livet blir lättare om locken skruvas på mellan varven, medan han anser att livet förenklas om man eliminerar lockhandhavandet. Eller i alla fall nästan. Bara låtsasstänger lite sådär halvt om halvt.

Det gör att det ibland hamnar havregryn på golvet. Ibland socker. Ibland O’boy. Ibland går saker sönder. Man lyfter ju många gånger just lockförsedda burkar i locket. Men nästan allt uppvägs ju av att det låter så kul när skröfset sugs upp i dammsugaren.

Bakgrund

För en vecka sedan fylldes mina livsandar av rivningsraseri. Eller snarare rivningsglädje med tjoho eftersom jag råkade vända upp blicken och se ett bedrövligt fult tak från 1984, som vi redan vid inflyttningen för elva år sedan råkade skrapa hål på med en väldigt hög garderob.

Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.
Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.

Ritsch, ratsch, fillibombombom, så låg innertaket på golvet:

Det var i det här läget som jag började ångra mig.
Det var i det här läget som jag började ångra mig.

Uppföljning

Nu är jag inte längre så himla ivrig. För nu börjar ju pillerillet med att dra bort gamla spikar, såga panelbrädor (som jag hittade i källaren!), måla dem och inse att läkten som jag ska spika fast dem i är bedrövligt uppsatt. Men har man rivit A måste man bygga B.

Klimax

Igår stod jag och bände bort spikar från läkten medan Åttaåringen stod nedanför mig och berättade om hur han skulle samla kompisbilder i en liten mapp som klassfotograferingsföretaget hade delat ut. Jag sa mest hm och aj och oj samt jaså eftersom hammaren och tången fick all min uppmärksamhet. Då dundrade det till i trappan: make på uppgång!

– Kolla kolla, jag hittade en burk med vit bets! ropade min djefla man och räckte mig en av alla triljoner gamla burkar med färg som vi har i vår skattkammare till källare.
–Vad bra! sa jag. Men det är inte så mycket kvar va? sa jag – och skakade burken.

Ni ser hur locket – det väldigt lösa locket – ligger under stolen:

Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
För han var lite överraskad av den källarkylda färgen.
För han var ju lite överraskad av den källarkylda färgen.

Efterord

När vi i en dryg timme hade torkat och torkat och torkat och dumpat alla vitfläckiga kläder i tvätten, gick jag in till badrummet för att tvätta av mig. Där, på handfatskanten stod färgburken – ovanpå ett vanligt dricksglas. En av den djefla mannen skapad, liten lekfull pyramid liksom. Jag behövde bara sträcka fram handen för att som när man leker plockepinn lyfta bort burken. Men det gjorde jag ju inte.

Jag råkade istället välta omkull både glas och färgburk – vars lock inte satt fast, nej – och spillde ner fyra röda handdukar med massor av vit bets. (Bildbevis saknas. Jag var liksom inte på fotohumör. Om doktor House hade sett mig hade han skrivit upp ”anger” och ”clumsiness” på sin tavla.) Men glasbitarna lät faktiskt jätteroligt på väg ner i dammsugaren! (”Obsessed with funny noices noises.”)

Share
57 kommentarer