På basketträningen igår var jag arg. Två gånger vred jag till armbågen olämpligt och smärtan satte sig på något sätt på balans- och siktsinnet så att jag spelade som en påse videoband. Kantigt, omständligt och kostsamt för laget.
Plötsligt skulle jag in och bröta under korgen, slafs, klatjofs, hit med bolluschlingen, flytta på er, jag ska, nej, du ska inte, nu jädr…
– AAAAAAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAAAAAJ.
Jag hade då hoppat upp mot bollen (och missat den förstås), gjort en piruettvändning och landat på någons fot. Antagligen för att skona denna någons fot, vek sig min fot dubbel så att fotknölen vilade mot golvet. Piruetten var snygg, lite Michael Jordan-lik när han imponerar med sina piruettdunkar.
Michael Jordan i mitt baskethjärta.
Jag föll som Tonya Harding, som inte på några villkor någonsin aldrig ever är Michael Jordan-lik.
Tonya Harding under OS i Lillehammer.
– Muääääääääääääääh hääääääääääää! vrålade jag av mina lungors fulla kraft.
– Ska jag klämma här? sa Bästisgrannen, som höll upp foten.
– Ta av henne skon! Klämmer du? sa någon.
– Jag lindar. Lotten, ska jag linda nu? sa någon.
– Uäääääääääääääh hääääääääääääääääärrk huäääääääää! vrålade jag.
– Det här påminner mig om när min dotter föddes, sa någon.
– Hon har ju inte rakat benen, sa någon.
– Släpp mig, Lotten. Vad har du i armhålan? sa någon.
– Haaaaaaaaaaarm huääääääääääää ååååååååååååå heeelveeee saaaaaaaataaaaaaaan!
Nu är jag ju rent allmänt vrickad; fötterna är vana vid att stukas och jag med dem. Men den överjordiska smärta jag kände var inte av denna värld. Och ingen lustgas fick jag.
Efter en stunds huhuuuande och stönande, var krystvärkarna över. Jag var ohyggligt snyggt lindad och alla sprang och gav mig överdragskläder, vatten, en mjuk handduk att vila huvudet på och kom dessutom med goda råd. En tillfällighetscoach på besök gav elitråd (eftersom vi är elitspelare) och sade att jag nog till och med skulle kunna spela matchen på lördag. Well.
– Så fort du kommer hem ska du göra så här:
- kyl foten med isvatten i sju minuter
- värm foten med hett vatten i sju minuter (växlingen gör helvetiskt ont)
- kyl foten med isvatten i sju minuter
- värm foten med hett vatten i sju minuter (gör inte lika ont, du är liksom omtöcknad)
- kyl foten med isvatten i sju minuter.
– Är du helt säker? sade jag.
– Japp, sa han.
– Lotten. Vad … vad … har du i armhålan? sa Bästisgrannen.
– Verkligen – 28 minuter under vatten? svarade jag tvekande.
Den ytterst sociala VBK stöttade mig mentalt genom att gå bredvid mig väldigt långsamt när jag kröp mot omklädningsrummet … på rumpan … med foten i vädret … som en seg krabba. Medicinkvinnan som hade lindat foten, hivade upp två Citodon ur sitt apotek, så nu är jag lullig. Lulligheten tilltog när jag hemma lydde elitcoachen och utsatte foten för vattentortyr.
Jag förbannar mitt öde i diskhon.
Fjortonåringen och Tolvåringen gjorde te, som jag drack när jag spolade kallvatten. När jag spolade varmvatten passade jag på att torka av diskbänken.
Sådana här stukningar sker för övrigt bara under dessa premisser:
- det är match om ett par dagar
- jag har glömt att raka benen (det blir kanske kardborreeffekt mot de andras ben?)
- jag är gräsänka
- jag ska resa bort och föreläsa
- jag har under dagen haft på mig en helt ny, blå, otvättad, ullig tröja som har släppt ifrån sig ludd som fastnat i svetten i armhålan.
Läckert.
41 kommentarer