Etikett: spilkum

Inte nog med att tåget mot Arlanda kommer att krocka och jag kommer att fastna i alla tullar och vapenkontroller och att planet mot USA i morgon förmiddag kommer att krascha. Jag kommer dessutom ju att drabbas av djup ventrombos som vandrar till lungorna och kväver mig eftersom jag inte har vett att motionera i flygplansstolen.

Den här oron hanterar jag med ett stoiskt lugn på utsidan. Bästisgrannen är tvärtom som en liten iff-iffande trasselsudd till chihuahua på både in- och utsidan. Och apropå det:

En spilkum, spilkumen, flera spilkumar. (Sedan 1733; av det lågtyska spölkumme med samma av spulen ’spola’ och kum(me) ’skål; fat’.)

Skålen på bilden kallas spilkum och är från runt 1898. Man hällde mjölk i den, och satte ner den i källaren över natten. På morgonen hade grädden stigit upp tll ytan, så den slevade man av och gjorde gräddtårtor och semlor av. (Förlåt, I got carried away. Man gjorde kanske bara smör av grädden?) Sedan ställde man ner spilkumen i källaren igen, för att dagen efter hade mjölken surnat och förvandlats till en filbunke.

Den åt man till kvällsmat, för på morgonen åt man inlagd fisk och andra, mer matiga rätter. På kvällen vispades filbunken så att den inte klumpklatjofsade ut ut spilkumen utan var mer som vanlig fil. Knäckebröd kunde man smula över. Kalaspuffar var sällsynta.

Jag är lugn som en filbunke i en spilkum. Jag är blek som en filbunke i en spilkum. Hellre en filbunke i en spilkum än ett slagsmål i omklädningsrummet. (Nya ordstäv funderade vi på här och här.)

——
Allmänbildningsakuten
Gräs som kor äter, innehåller gula färgämnen som heter betakarotenoider. Detta färgämne syns tydligt ju mindre utspädd (alltså ju fetare) produkten är. Sommarsmör är gulare än vintersmör för att kossorna ju på vintern äter hö, och sådant gammelgräs har inte lika mycket betakarotenoider. Coolt va?

Uppdatering i en kö
Vi står i vår sjunde kö på Arlanda.

Så här står jag i detta nu.

Vi har fått berätta för snokande personal om att jag packade vår resväska (som är stor som en ponny) på vardagsrumsgolvet och att tandkrämstuben inte rymmer 100 ml vätska. Vi är fruktansvärt fnittriga. Alla är förtjusande trevliga och verserade. En mindre trevlig, svettig, högljudd man reser med sin mikrofru och mikromamma (i 100-årsåldern) och skäller på dem som vore de hundar på agilitydressyr.

– Nej! Gå dit! Sitt där! Tyst mamma! Stora väskan sa jag! Tyst! Nej! Hör du inte?

I röntgenapparaturen fastnade jag för första gången inte – kan ha att göra med att nitbältet glömdes hemma. Tur var väl det, för en liten stund senare kom ett hårdrocksband/hippiekollektiv/MC-gäng med fler än ett nitbälte. (Det där handlar inte om fördomar, jag vet verkligen inte vad de var – men de hade långt hår, svarta skinnstövlar och kläder lager på lager.)

Boarding!