Hoppa till innehåll

Etikett: spännande

VM-kval: Sverige–Tjeckien

Jaha. Så var det dags igen. Men lite annorlunda är det eftersom Zlatan (som jo, är uttagen) nu är så gammal att den yngste i laget (Elanga junior) är son till den gamle gubbe som Zlatan spelade med för tusen år sedan i MFF: Elanga senior.

Om vi går vidare ska VM spelas i ett jävla korrumperat skitland som heter nånting på Q. Kvällens match är en måstematch (vi måste vinna) liksom den som äger rum nästa vecka mot Polen (när vi också måste vinna).

De som börjar, den ack så viktiga startelvan, är:

  • Målisen Robin Olsen (som är lång och bra, men brukar göra sig illa).
  • Backarna Marcus Danielson (i brist på andra eskilstunabor har vi nu denne man att luta oss mot, och betänk väl att hans bror ju jobbar på min radiostation), Victor Nilsson Lindelöf, Joakim Nilsson, Martin Olsson.
  • Mittfältet som alltid kommer i kläm är Viktor Claesson, Albin Ekdal (Lennarts pojk), Kristoffer Olsson, Emil Forsberg (den numera äldste i dagisligan).
  • De två som ska göra målen är kylskåpet Dejan Kulusevski & flaggstången Alexander Isak.

Men … tänker ni. Var är Zlatan och Emil Krafth? Jo, avstängda pga. massa (två) gula kort.

NU ÄRE NATIONALSÅNGER! ALLA SJUNGER FALSKT OCH TÄNKER NU PÅ UKRAINA OCH INTE PÅ KÄNNINGAR I LJUMSKARNA!

Tydligen är Tjeckiens lag tomt på gamla storstjärnor och fullt av reserver och nybörjare. Jag har då aldrig hört på maken. Då kanske vi vinner detta? [insert lämplig ironisk emoji]

PFUIIIIITT!

’1
Matchen är igång och eskilstunabon Danielson snubblar på skosnörena det första han gör.

’2
Jag anropar de fem barnen digitalt eftersom tv:n visar konstiga färger och konstigt ljud samt illavarslande knasterstörningar som vore det 1977. Alla barnen ba ”vaddå tv”?

’6
Tjeckiens målvakt är rosaklädd som en tvååring 1984. Så himla fiiint.

’8
Hörna till Sverige. Lille Dagis-Emil i medelåldern lägger bollen så att Alexander Isak nästan når den. (Nästan är ett kul ord eftersom det inte antyder något som helst.)

’9
Målisen Robin Olsen tar bollen på lyra utan att få ont nånstans över huvud taget. Kors i taket.

’11
Jag letar intensivt efter en bra fotovinkel på Tjeckens stilenligt klädda målvakt, när Tjeckiens utespelare gör ett underkänt mål eftersom (duuuh) domarn blåste i sin visselpipa alldeles nyss. Jag såg det, alla tittare såg det, men kommentatorerna i TV4 ba:

– Tjeckien leder med 1–0.

(De hade fel. Jag hade rätt. Det står 0–0 och jag måste fortfarande ta en bild på Tjeckiens målis.)

’19
Ja, här står jag och konstaterar att anledningen till att jag inte kan fotografera Tjeckiens målvakt ju måste bero på att han inte är i bild. Vilket i förlängningen måste betyda att Sverige inte anfaller.

[stilla kontemplation]

Hu. Så är det. Ack. Oh! Nu!

Tjeckiens finklädda målis är inrutad.

’26
Jaaa, hörni. Dutt dutt, tjong, ploff. Spark, trill och nick. Nästan självmål. Jag tycker att det svenska spelet påminner om det här fiskspelet, där de svenska grabbarna alltså är fiskar som kippar efter vatten. Eller betet?

Blubb, blubb.

’33
Martin Olsson har ont som vore han målvakt. Inhopparen Pierre Bengtsson får på sidlinjen instruktioner om hur man springer när man är inne på planen. Alla väntar nervöst på vad som komma skall. Hur ska det gå, hur ska det gå?

’35
Eskilstunabon Danielson är en sann skitjobbare. Han springer, slänger sig, sparkar omkull folk (motståndare that is), faller, gör kullerbyttor och ser komplett nollställd ut hela tiden.

Me like.

’40
Coolt! Vår målvakt Robin (som fortfarande inte verkar ha ont) snodde bollen efter Tjeckiens sjuhundrasjuttielfte anfall och skulle pumpa iväg den långt borti anfall. Men då kom en tjeck och ställde sig rakt framför honom och bara stod. Så då ställde sig Robin Olsen också och bara stirrade. Det såg ut precis så här, fast med en fotboll nånstans:

’45
Ni vet när man trillar, snubblar, faller, halkar eller sätter sig i tomma luften? Och hur man då skrattar och låtsas som om ingenting? Och när nån frågar ”hur gick det?” säger man bara ”pffft, hihi, så tokigt” och sväljer gråten?

Well, tjeckerna gör precis tvärtom nu.

’47
Pfuiiiitt! Första halvlek är slut! Nu har vi spelat 47 minuter, men det lustiga är ju att när andra halvlek börjar, reser vi i tiden och börjar från 45 minuter. Den makten skulle man ju vilja ha i verkliga livet – till exempel när man missar bussen.

’45 (vavarejasa)
Pfuiiiitt! Martin Olsson är inte utbytt! Joakim Nilsson får gult kort!

Va? Joakim Nilsson? Who? Kommentatorerna hade lika gärna kunnat säga att Lasse Persson, Johnny Depp eller Rakel Molin hade fått gult kort – jag vet inget som dessa fotbollsspelare heller.

’50
Om jag ska översätta den kniviga och tilltrasslade matchbilden till begriplighet nu när Victor Claesson får gult kort när en tjeck springer in i hans ena fot …

  • Det är som när man har tappat en maska för 17 varv sedan.
  • Det är som när man har tagit muskot istället för kanel.
  • Det är som när de nya skosnörena går av.
  • Det är som när man stoppar sitt eget chilibesudlade pekfinger i ögat.
  • Det är som när man tar ett steg rakt ut i luften när man tror att trappan är slut men det är ett trappsteg kvar.

Inget funkar nånstans. Kulan – han som är som ett kylskåp – har fått ont i överskåpet med müsli. Han ligger ner på planen med sjukvårdare runt omkring sig och på läktarn står Zlatan och ser mycket, mycket bekymrad ut. I runda slängar 14 svenska reserver värmer upp.

Kulan med bulan – stor som en biljardboll på vänsterkinden under ispåsen där. Men han spelar förstås vidare.

’60
Det är en halvtimme kvar och Albin Ekdal tar en halvnelson på en tjeck och får gult kort. Samtidigt går Martin Olsson strakbent ut och byter med Pierre Bengtsson (som ser ut som Mandrake). Robin Quaison ska också in – Victor Claesson (som spelar i storklubben Värnamo) går ut.

Pierre Bengtsson.

’68
Stoppa pressarna! En tjeck får gult kort! Och inte nog med detta: när domaren tar upp det nyss nämnda gula kortet, tappar han nåt! På gräset! Det är en glasspinne! Nej, ett coronatest! Ett graviditetstest? Ah. En penna.

’72
Lennart Ekdals pojk Albin går ut och sätter sig så att Mattias Svanberg får lira en stund. Han är ung och glad och agerar duracellkanin på ungdomars vis. Tjeckerna har kramp här och där på planen. Om jag vore tjeckisk coach hade jag begärt byte nu.

’74
Tjeckiens coach begär byte.

’76
I basket kan inga matcher sluta oavgjort. I fopoll kan alla matcher sluta oavgjort.

Utom de som måste avgöras pga. VM-orsaker och kval-anledningar – som den här matchen! Så om det står 0-0 även när slutsignalen går, blir det förlängning. Det tycker jag är att dra ut på pinan onödigt länge.

’80
Iiiiiiih! Sverige gör nästan mål!

Ack.

Ooooooh! Tjecken gör nästan mål!

Puh.

Apropå puh, så ser den tjeckiske målvakten ut som Teletubbyn ”Po”.

’87
Om jag hade haft en portvinstå, hade jag pekat på den och sagt nåt i stil med att jag känner på mig att det blir mål strax. (Sicken rappakalja – jag känner aldrig på mig ett enda någe. Jag går omkring och är konstant förvånad.)

’90 
Nu är ju matchen egentligen slut – om det hade varit basket, där vi ju bryr oss om matchklockan. Nu har domarna bestämt att det är exakt fyra extraminuter.

I basket finns det spelare som har till synes magnetiska händer; de kan ta emot och hantera hur dåliga passningar som helst. (Jag är inte en sån. Jag är mer som Hulken.) En sån där spelare är Emil Forsberg; han tar emot och tar vara på bollen hur kass passningen än är.

’94
Sverige får massa frisparkar, vilket inte hjälper ett enda dugg. Tjeckien har öppet mål, men ingen Emil Forsberg – så bollen far som en flipperkula ända bort till Långtbortistan!

Tack! Pjjuuiiiitt! Liten paus före förlängningen!

Kul kuriosa:
Det oslagbara Italien är plötsligt utslagna ur kvalet av Nordmakedonien. Det gillar vi, för italienarna är bara en bunt löjliga primadonnor. (Men deras mat är god.)

’91
Nu kör vi 2 x 15 minuter förlängning! Kulan med bulan får bollen, Quaison får inte ordning på bollen, alla faller som käglor och trasslar in sig i varandras dobbar och nu får vi en hörna och Alexander Isak gestikulerar till publiken att de måste tjoa mera!

’97
Lille Po sparkar bollen helt åt Sävast, till publikens jubel. Skadeglädje, thy name is fopoll.

’100
Sådärja, allt händer på en gång, passningarna går fram, vi trippar i straffområdet och tjong, pang, donk, och nu gjorde vi inte mål igen.

’106
PFUIIIITT! Liten paus igen! Drick te, ät knäckebröd med ost och leta upp en multivitamin! Det krävs krafter för att orka 15 minuter till och sedan straffar på det!

’107
En för mig komplett okänd människa som heter Jesper Karlström byter in för Sverige. Nu blir det åka av.

’110
JAG ÄR FAN SYNSK! Nyss nämnde Karlström lade upp ett helt anfall, styrde alla kors och tvärs och passade korrekt på alla sätt och vis till Quaison fick bollen och satte den i mål!

Här får Quaison bollen och 0,2 sekunder senare sitter den i mål!

Vi leder med 1-0!

’115
Nu kommer Elanga junior in – han som är son till Elanga senior. Helander kommer också in, men det struntar alla i som bara vill se Elangas unga ben lira.

Nu är det alltså fem minuter kvar av ordinarie speltid, och då kommer nog svenskarna att vara lite långsammare med inkast och insparkar och sånt banalt som att faktiskt resa sig upp efter en kapning (=trill). Vi kommer att tjonga iväg bollen som en icing i hockey, vilket är både oerhört trist och jättespännande.

’120
Sist-minuten, som vi säger i Norrbotten. Fast nu är det ju fopoll, så domarn säger att det är exakt två extraminuter kvar.

’122
Äntligen har vår målvakt Robin Olsen ont! Då vet man att det är match!

Pfuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitt! SLUT! Vi vann! Zlatan kommer iklädd täckjacka ut på planen, och han är jätteglad! (Ja, kameramannen fokuserar helt rätt.) Alla är lyckliga, för nu får vi se Zlatan spela på tisdag när vi möter Polen! Ja, okej vi är väl också glada för att VM-drömmen lever kvar.

(Var nu glada att ni slapp se eländet. Än gladare kan ni vara att ni slipper se all reklam i sändningen och allt ältande efteråt, där den ena journalisten efter den andra kommer med analyser som inte säger ett enda någe.)

Vi ses på tisdag!

Share
15 kommentarer

Jag var lite kriminell häromdagen

För en dryg vecka sedan kajkade mitt webbhotell ihop av tyngden som min blogg tydligen lider av. Jag skulle precis berätta om min senaste kriminella handling, men av det blev intet.

Så vi tar det nu istället.

Sedan jag föddes har jag bara brutit mot lagen en gång – när jag som nittonåring var med när en kille i Alassio stal en motorcykel. Till mitt försvar kan jag bara säga att det hela skedde i god tro och att jag vid tidpunkten för brottet var extremt kissnödig.

Nu ska jag citera mig själv från förra veckan:

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset.

Tillbaka till idag. Detta kommer jag att minnas resten av livet – känslan av att resa i tiden. Huset är igenbommat, men många av fönstren är så trasiga att man inte ens riskerar att göra sig illa när man klättrar eller kliver in. När jag gick runt det gargantuastiskt stora huset, hittade jag först två bilar.

Visst kröp jag in i bilarna och luktade på 1970-talet, pillade på växelspaken och öppnade handskfacken.

Jag fortsatte vandringen runt (och tappade då min mobiltelefon), kände på alla dörrar och kikade in i rum med blommiga tapeter och heltäckningsmattor. Längst bort hittade jag ett hål i staketet som omgärdade en tujaträdgård.
Det är så många som har smugit in i huset att det till hålet i staketet leder en stig.

Väl inne i huset pirrade det i magen som när man ska stå på scen. Jag var helt ensam, men såg spår av säkert hundratals människor på jakt efter dåtiden. Det finns inget lösöre kvar – inte ens en lös kakelplatta eller en bortglömd strumpa.

Det finns många kök i huset, men detta var det blommigaste.

Inuti kylarna och frysarna finns förstås ingenting, inte ens en unken lukt – de var förvånansvärt rena … och jag blev besviken. Jag ville hitta gamla Flora-askar, läskflaskor med riv-av-lock och ärtsoppekonserver.

Någon ville ta med sig diskbänken hem som en baguette under armen?

Det vita på golvet är förresten inte snödrivor, utan frigolit. Söndersmulad frigolit. Förmodligen är det isoleringen – alla innertak är borta. Förmodligen är huset bortom all räddning eftersom det är så fuktskadat.

I en plastig garderob anades ett glöggparty.

I alla garderober och köksskåp sitter dymolappar med sorteringsinstruktioner som undertröjor, byxor, långärmade tröjor, soppor, konserver och mjöl.

O’boy från 2000-talet. Fnys. Sådär lagom spännande.
Språkpolisens syster Orangeluvan har en frände i dymotryckarpersonen; båda vill de stava pyamas så här snålt.
I en garderob låg fula gardiner och lite några rullar med sjögrästapeter.

I en tiondels sekund tänkte jag vid åsynen av tyg och tapet att ”jahooo, här hittar jag äntligen något som jag kan ta med mig hem som minne!”. Sedan kom jag på att jag ju i så fall bara inte hade begått hemfridsbrott utan även blivit tjuv. Så jag lät allt vara. (Jag antar att ni är storligen imponerade över min ståndaktighet.)

Sällskapsrummen är stora som balsalar medan de förmodade sovrummen är normalsmå. De många badrummen och toaletterna är förutom att de har fint kakel och klinker samt mosaik helt vanliga – inga excesser som bubbelbadkar eller ens bidé anar man. Och allt, precis allt porslin är sönderslaget. Förmodligen stängdes elen och vattnet av redan för en evighet sedan, vilket irriterade någon.

På en stol – nästan den enda möbeln som finns kvar – ligger en synnerligen lam och inte särskilt effektiv lapp från ägaren. Om den inte är fuskfabricerad, förstås.

”Huset skall renoveras. Sluta skada huset – det har redan kostat 10 000-tals kronor. Jag är förbannad och Ni kommer att tas! och det blir ej roligt för Er!!! eller era föräldrar som får betala. /Husägaren”

Så kom jag äntligen fram till det underligaste, mest imponerande och läskigaste rummet. Poolrummet.

Fylldes poolen en gång på 1980-talet med just detta vatten?

I det oljiga, svarta vattnet ligger skräp och en död katt. Det luktar inte något annat än fukt – ventilationen är ju liksom god. Fönstren och väggarna är fulla med graffiti, de enorma blomlådorna är fyllda med trasigt fönsterglas … och hur man än försöker, är det svårt att förstå hur man umgicks här.

Jag blundade och tänkte efter. Poolrummet låg ju alldeles intill det största köket och en gigantisk eldstad. Eventuella barn måste man ha haft i koppel. Var det som i gamla Bondfilmer att man ständigt gick omkring i bikini och högklackat (Britt Ekland i ”Mannen med den gyllene pistolen”) eller pågick orgier på bassängkanten (”Boogie Nights” med Mark Wahlberg) eller var poolen bara en prydnad som en tavla på en vägg?

I poolrummet finns en illa tilltygad panel med amatörmässigt fastsatta kontakter och knappar. Fly mig ett facit! Vad gjorde man här?

När det gäller husets ägare, är det tydligen en skumraskperson som använder fallfärdiga hus lite här och där i Sverige som penningplacering för vidaretransport till skatteparadis. Han må vara en omoralisk skurk som borde skämmas – men jag tackar ändå för upplevelsen.

Share
25 kommentarer

En sanndröm

Idag skrev lokaltidningen om Buketten-skaparen Bengt Nygren som blev miljonär, kallades samhällsfarlig av den 28-årige SSU-ordföranden Bo Ringholm, byggde lyxvilla och sedan sålde sitt imperium och flydde landet. (Läs Gits text från 1971.)

Och tänka sig – lyxvillan ligger fem minuters bilväg från mitt hus. Istället för att i eftermiddags vila/städa/jobba/handla åkte jag till det numera fallfärdiga, igenvuxna och vandaliserade huset. Så här ser en av entréerna ut.

Genom den där dörren kunde jag inte gå, ty den var låst.

Jag klättrade in genom ett av många sönderslagna fönster och botaniserade på insidan. Jag tog 120 bilder och hann känna på det oljiga, svarta vattnet i poolen, beundra badmintonhallen, klämma på en Saab 99, vada genom nerfallen isolering, skärskåda etiketter i både köksskåp och garderober samt fastna i vildvuxna rosor i trädgården. Jag gick som i en science fictionfilm eller en drömsekvens. Efter ett tag märkte jag att jag log brett och talade med mig själv.

– Nämen vilket kakel. Mosaik menar jag.
– Blommigt kylskåp, kan man tänka sig.
– Någon har försökt stjäla diskbänken!
– En bilmotor? I hallen?
– Koskenkorvagubbar gillar tydligen O’boy.
– Såna här lysknappar hade vi i Luleå.
– Hallå? Är det någon där?

Många bilder tänkte jag visa upp här, men efter att förgäves ha försökt i fem errorfyllda timmar och därmed försummat barn, hem och hushåll, ger jag nu upp och ska leta efter ett annat webbhotell. Tills vidare kan man titta på andras foton här. Eller investera i ”Övergivna platser” (Historiska media) av Jan Jörnmark.

Någonstans bland de 20 rummen och alla glasskärvorna tappade jag förresten min mobiltelefon. Men det är en helt annan historia.

Hejdå. Nu inleder jag en högst motvillig bloggpaus. Morr.

Share
29 kommentarer