Hoppa till innehåll

Etikett: sociala medier

Det här med “sociala medier”

Jomenvisst, ni tittar in i ett sådant just nu. Jag föredrar att kalla dem annat, som “olika kommunikationsverktyg” (för långt, ju) eller precis vad man gör (blogga, twittra, fejsboka). Jag håller småföreläsningar i ämnet som ligger på sandlådenivå inför människor som bara behöver förstå vad det handlar om. Själv sällantwittrar jag, facebookar med vänsterhanden och bloggar … ja, det vet ni ju.

Igår var det braskande rubriker i tidningarna om att man inte kunde betala med sitt Visa-kort på Coop. Jag såg framför mig hur ilskna påskshoppare rusade ut med obetalda varor och hur personalen slet sitt hår.

Bidrag till er som inte står ut med att att läsa sådana här rubriker: att.
Bidrag till er som inte står ut med att att läsa sådana här rubriker: att.

Eftersom jag idag skulle handla i just denna affär och dessutom har svårt att bära med mig stora sedelbuntar, kollade jag runt lite för att ta reda på om det var någon idé att åka iväg, eftersom det ju skulle bli “tråkigt” för mig som kund:

Lovely, de "sätter in alla resurser". Nu ska här fås besked!
Lovely, de “sätter in alla resurser”. Nu ska här fås besked!

Coops sajt:

Nähe, inga besked där. Bara tårta. Och recept. Men lite längre ner finns en herrans massa vägar till information!

Bloggen är en renodlad receptblogg, så den struntade jag i. Twitter har inte använts sedan 26 januari:

Facebooks Coopkonto är en ren receptbank:

Men man kan ju mejla via webbformulär från sajten! Då gjorde jag det, för de skulle svara så snart de kan:

Tyvärr var jag lite kort i tonen när jag mejlade, men jag var irriterad.
Tyvärr var jag lite kort i tonen när jag mejlade, men jag var irriterad.

Klockan 10:06 fick jag svar:

“Hej och tack för ditt brev.
Vi kommer att ta hand om ditt ärende så snart vi kan.”

Inget mer.

Nu ordnade det sig – jag fick handla för över 2 000 kronor och kan frossa i ägg i dagarna fyra. Men frågan kvarstår: varför använder sig inte Coop (och många andra) av de kanaler som de faktiskt har? Alla måste förvisso inte twittra och alla måste inte fejsbooka på samma sätt som att alla faktiskt inte måste prata i telefon eller titta på tv – men vissa borde faktiskt försöka. Kundkontakt, Coop, is a good thing.

Ooooooooooh, nu ser jag att DN har besked:

Jamen det visste jag ju redan.

___________

Uppdatering 13/4
Nu fick jag svar på mitt mejl – men det tog alltså åtta dagar. Den som skrev hette JADCON med versaler, och det var ju lite kul. Coop kommer att ta till sig mina ”synpunkter och kommer att se över hur vi på bästa sätt kommunicerar för att nå så många som möjligt, så snabbt som möjligt”. Dessutom beklagar de det skedda med:

“Vi är hemskt ledsna för att onsdagens tekniska problem orsakade dig onödigt krångel. Våra tekniker arbetade så snabbt som möjligt för att lösa problemet, och tekniken var igång igen dagen därpå.”

Fast jag kan inte påstå att jag har fått onödigt krångel. Jag har faktiskt inte klagat på onödigt krångel utan på att de inte använder sig av sina kanaler, bara.

Ah well.

Share
31 kommentarer

I våra små bubblor: ohöljd Facebook-reklam på nybörjarnivå

En proffsig rubriksättare hade satt kaffet i halsen och skällt ut mig om jag hade frågat om råd nu. Rubriken här ovan är varken intressant eller informativ och trycker dessutom på aversionsknappen hos just dem som jag vill nå: alla som inte har Facebookkonto eller som skyr de nya digitala medierna som pesten.

Men det är dags att hoppa på tåget nu, hörni. Facebook är inte en fluga, det är inte något som går över som halsont eller hjärtklappning. FB (nu blev jag plötsligt trött på att skriva ut hela namnet) är inte en underhåll(ning)skrävande blogg eller en larvig Rotaryklubb (förlåt min värdering där, men jag har traumatiska upplevelser att luta mig mot).

Men om mitt budskap ska gå fram, måste jag nog sluta skriva parentetiska och gå pang på rödbetan med konkreta exempel.

(Bara en till parentes. Jag sitter hemma och skriver och någonstans inne i huset eller utanför på gatan gnisslar något som en rostig, i vinden svajande vägskylt i en svartvit film från 1950-talet. Jag kan inte hitta gnisselkällan och kan inte sätta på distraherande musik eftersom jag inte kan se tangenterna när jag headbangar. Skriiik, gniiiiiiissel, gnäääääll låter det. Påminner om någons morgonhumör. Men nu vidare.)

I min basketbubbla till fritidsliv kan jag säga ”nej, inga straffar, det var en offensiv” och alla fattar. Om någon kommer med en ny hälta tänker man bara ”jaha”. Efter en hel helg med bollar överallt kan man förledas att tänka att det nog inte har hänt något i världen eftersom alla har varit upptagna med basket.

I min språknördiga yrkesgärning vet jag att vi är en liten bubbla med kunskapsfascister. Vi kan säga ”dubbelt supinum” till den dumma nyhetsuppläsaren på tv och fnittra tillsammans för att sedan skratta åt skämtet som går ut på att SAOL och SAOB är samma sak.

Och i bubblan med människor som lever och andas och försörjer sig på sociala medier tror man lätt att alla är på Facebook. Att alla har sagt upp prenumerationen på morgontidningen. Samt att alla egentligen vill twittra.

Och jag vet att så inte är fallet. Om jag föreläser inför 100 läkarsekreterare, finns knappt en tredjedel på Facebook. Ingen twittrar. Statistiker kan naturligtvis klaga på urvalet och hur jag har ställt frågorna, men tendensen är klar: många står helt utanför. Och det frivilligt. Eller så tvekar de bara för att det verkar så krångligt och läskigt och kontaktsökande när de faktiskt står på helt egna ben och klarar sig bra utan hjälp av idioter till gamla klasskompisar och på inga villkor vill bli kompis med sin svärfar.

Men hör här. Att jag nu gör reklam för och försöker få er att förstå att Facebook är något nödvändigt (ok, luuugn, kanske inte i samma utsträckning som vatten), beror inte på att jag själv är en särskilt aktiv Facebookare utan på att alla signaler säger att mycket på internet kommer att utgå från, imitera eller finnas på Facebook:

  • ett filmbolag har visat film PÅ FB
  • en tidning skippade pappersversionen för att finnas PÅ FB
  • företag som Gröna Lund lägger bara ut sina platsannonser PÅ FB.

Så kliv ur jagvillinte-bubblan och ta hjälp av mig. Följ antingen instruktionen här nedan eller mejla mig så får du privatlektioner.

1.
Gå in på facebook.com. Förhoppningsvis ser det ut så här:

Bli inte rädd: alltid betyder inte alltid just alltid.
Bli inte rädd: alltid betyder inte alltid just alltid. Bara för att det ALLTID är gratis måste du inte vara med för ALLTID.

2.
Välj namn. Nej, du måste inte heta det du heter. Du kan ljuga om precis allt som man kan ljuga om. Du kan heta Snurre Sprättsson eller Lisa Olsson fastän du egentligen heter Professor Balthazar. Men du kan också heta det du heter. Och du kan skapa en Facebooksida åt någon annan – jag har ju till exempel blivit förärad en alldeles egen kampanj.

3.
Leta efter ”vänner”. Det är inte som på skolgården när man med svansen mellan benen gick fram till coola Jeanette och bad om att få leka med henne och hon tog upp ett veckoschema och sög på underläppen för att snabbt meddela att ”nä, det är fullt hela veckan”. Det där med ”vän” kan vara allt från bästisar till flyktigt bekanta. (Eller en föreläsare som man träffade i 40 minuter för tre år sedan.)

I den där rutan skriver du in namn på folk som du letar efter.
I den där rutan skriver du in namn på folk som du letar efter.

3.
Eller ägna dig åt att lägga upp bilder som ligger på din hårddisk redan. Profilbild och andra bilder. Husbilder! Blombilder! Skobilder! Många bilder! (Men inte nakenbilder, för Facebook har en nitisk antinakenpolicy.)

3.
Eller öva på att skriva statusrader. (Som ingen ser: så länge du inte har Facebook-vänner är grundinställningen på Facebook-kontot att bara Facebook-vännerna ser det som du skriver.) Vad kan man skriva?

”Lagade köttbullar. Det blev gott.”

”Får inte längre plats ens i förstaklassfåtöljerna.”

”Nej, SAOL är inte samma sak som SAOB.”

När du sätter markören i rutan med ”Vad gör du just nu?” försvinner de bokstäverna och du skriver in något själv. Klicka sedan på gröna knappen som det står ”Dela” på. (Syns inte på bilden.)
När du sätter markören i rutan med ”Vad gör du just nu?” försvinner de bokstäverna och du skriver in något själv. Klicka sedan på gröna knappen som det står ”Dela” på. (Syns inte på bilden.)

Kom ihåg: möjligheterna är tusen gånger tusen när det gäller Facebook. Du gör vad du vill av det!

  • Du kan välja att bara vara vän med släktingar.
  • Du kanske vill vara vän med alla utom just släktingar?
  • Du kan bli vän med alla, men sedan ta bort dem som vänner – eller bara gömma (dölja) dem i listan.
  • Du kan om du har ett alias mejla folk och tala om vad du heter på Facebook så att de vet att du finns även om de inte hittar ditt namn.
  • Du kan bli vän med enbart kändisar som ofta blir vän med alla.

Bli inte arg på det som i dina ögon är banala statusuppdateringar eller you-had-to-be-there-skämt som du struntar i. Ignorera bara – eller vänd på det och tänk ”nämen jahaja, det visste jag inte”. Klicka på gilla-knappar och skriv kommentarer till andras statusar.

Om du råkar klicka på gillaknappen fast du ogillar, kan du ångra dig lätt som en plätt. Testa!
Om du råkar klicka på gillaknappen fast du ogillar, kan du ångra dig lätt som en plätt. Testa!

När du har blivit varm i FB-koftan, skaffar du dig en mobil som hjälper dig med statusuppdateringar på toa eller i systemkön. Eller så struntar du i den delen också och använder ditt konto via datorn bara för att som jag säger vänja dig vid gränssnittet.

Jag är alltså inte något vidare Facebook-freak; jag uppdaterar statusen i genomsnitt en gång per dag. Jag har till och med stängt av chatt-funktionen – som visar när man är online – eftersom jag blev så distraherad av alla som tjohooooade ”är du dääääär?” och ville småprata. Man kan trixa jähättemycket med inställningarna.

Fråga mig om ni vill ha hjälp! Skicka de nyfikna men räddhågsna hit! Eller skriv i kommentatorsbåset om era erfarenheter och tipsa om något som ni har hittat på Facebook.

Fotnot lite inom parentes
(Jag hör inte det ovan nämnda gnisslet längre. För på trottoaren utanför huset vrålar en sopmaskin som måste vara en av de fånigaste maskinerna i världen. Istället för att sopa med musklerna, blåser fullvuxna och med muskler försedda människor med en motordriven tvärtomdammsugare alla gruskornen framför sig. Men det kan jag ju nämna lite på Facebook.)

Brrrhhhrrrruuuummmm!
Brrrhhhrrrruuuummmm!

Förresten:
Glömde att min djefla man också gjorde Facebook-reklam häromåret. Och idag gör DN:s nye krönikör Emanuel Karlsten detsamma. Eller, nästan i alla fall.

Share
53 kommentarer