Igår kände jag mig lite som ett litet barn på zoo. Och som Olof Palme när han skulle svara på hur mycket en liter mjölk skulle kunna kosta – även om han kanske inte sa just ”två och femton för en liter mjölk, det var det jävligaste, det hade jag inte en aaaning om”. Jag kände mig också som mig själv, för så här förvånat uppspelt tycks jag bli mest hela dagarna.
– VA! Det är ju fullt med moraklockor överallt!
– HALLÅ! VAR SKA JAG PRATA? P-R-A-T-A!
– Är det på den här knappen jag ska try…? Jaså inte det.
– Jag kan skåda Globen!
– En pool! En pool! Ni har ju en pool!
– Det visste jag inte!
– Det visste jag inte heller!
– Näe! Hade jag inte en aning om!
– HÖR DU MIG NU?
För jag föreläste hela dagen om skrivknep, redigering och korrtecken för Riksbanksanställda. I entrén står man paff framför en rökfärgad glaslåda utan något som helst hål och pratar med en vakt som glatt säger att man hörs trots allt. Legitimationen ska man lägga i en manuellt framtryckt plåtlåda som plötsligt skjuts ut ur väggen med ett ljud som påminner om när guldtackor släpas mot cementgolv.
Besökare placeras i en sluss där man (obs, Lotten, obs) inte på några villkor får trycka på några knappar för då bryts strömmen och … ja. Vi ska kanske inte gå in närmare på det.
Det är Riksbanken som har bestämt att Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld ska finnas på de nya sedlarna och som har fattat det ytterst turistvänliga beslutet att man utan förstoringsglas ska kunna se valören på de nya mynten, kolla:
Det är också Riksbanken som har en chef, vars namn är bra att kunna i allmänbildningssyfte. Bengt Dennis (minns ni 24-procentsräntan som slog till precis när jag och min djefla man för lånade pengar hade köpt lägenhet?), Urban Bäckström, Lars Heikonen Heikensten och Stefan Ingves heter de fyra senaste.
Uppdatering:
Här fanns tidigare två bilder som inte var OK att publicera – jag har fått bannor och lyder förstås blint! Men det positiva i kråksvängen (som jag i alla fall måste få berätta, tror jag) är att även Riksbanksanställdas arbetsrum kan vara stökiga med utökat skrivbordsutrymme på golvnivå.
Slut på uppdatering
Riksbankshuset är en svart, ful koloss (byggd 1970–76) i kassaskåpsmodell strax bredvid Sergels torg. Man tänker ”men gah och bah, jädra arkitektskräp till att förfula, tacka vet jag 1890-tal!” och så fnyser man lite som den okunniga pöbel man ju är.
För inne i huset insåg jag att det var uttänkt, häftigt, coolt och ett fantastiskt tidsdokument. Det är ljus björk, lejongula mattor samt cirklar och rutor överallt – i möbeldetaljer, soffor, bord och på väggarna.
Överallt hänger fantastisk konst och alla 14 våningsplan har moraklockor – som går rätt eftersom en trotjänare har som specialuppdrag att varje tisdag vrida upp dem. Allt är outhämtade panter från dåtiden och jag är så glad att de inte står och samlar damm i en källare.
Arkitekt var Peter Celsing, och han har fått eftervärldens beröm och lovpris – personalen är särskilt nöjd med gymmet och poolen på taknivå. Man är beredd att hålla med; det är fantastiska lokaler som Celsing kallade ”återskapande av min barndoms vindar”.
Men precis som när jag hittade en kamouflerad, marmorerad Ingvar Carlsson på väggen i Riksdagshuset, fann jag även här ett scoop. Jag misstänker nämligen att alla besökare i Riksbankshuset registreras i hemlighet i ett kartotek med kroppsavtryck (inklusive storlek)! Ni tror kanske att det här till vänster är en helt vanlig stol?
Inte då! Jag kan meddela att jag har avslöjat Riksbanken!
Sitsen har förstås ett tekniskt avancerat mikrochiplager med avtryckskänslig registreringsfunktion inbyggd. Man sätter sig i god tro och lyssnar på den synnerligen intressanta föredragningen och skrattar åt tokiga rubriker och lustiga, språkliga sammanträffanden och så applåderar man och reser sig upp och går hem – intet ont anande. Men kvar på sitsen finns ens rumpavtryck på detta vis:
Vi kanske kan kalla det FRA:s rumpspaning i försvarsunderrättelseverksamhet – FRArfuv?
32 kommentarer
