Hoppa till innehåll

Etikett: scoop

Riksbankens rumpregistrering

Igår kände jag mig lite som ett litet barn på zoo. Och som Olof Palme när han skulle svara på hur mycket en liter mjölk skulle kunna kosta – även om han kanske inte sa just ”två och femton för en liter mjölk, det var det jävligaste, det hade jag inte en aaaning om”. Jag kände mig också som mig själv, för så här förvånat uppspelt tycks jag bli mest hela dagarna.

– VA! Det är ju fullt med moraklockor överallt!
– HALLÅ! VAR SKA JAG PRATA? P-R-A-T-A!
– Är det på den här knappen jag ska try…? Jaså inte det.
– Jag kan skåda Globen!
– En pool! En pool! Ni har ju en pool!
– Det visste jag inte!
– Det visste jag inte heller!
– Näe! Hade jag inte en aning om!
– HÖR DU MIG NU?

För jag föreläste hela dagen om skrivknep, redigering och korrtecken för Riksbanksanställda. I entrén står man paff framför en rökfärgad glaslåda utan något som helst hål och pratar med en vakt som glatt säger att man hörs trots allt. Legitimationen ska man lägga i en manuellt framtryckt plåtlåda som plötsligt skjuts ut ur väggen med ett ljud som påminner om när guldtackor släpas mot cementgolv.

Besökare placeras i en sluss där man (obs, Lotten, obs) inte på några villkor får trycka på några knappar för då bryts strömmen och … ja. Vi ska kanske inte gå in närmare på det.

Det är Riksbanken som har bestämt att Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld ska finnas på de nya sedlarna och som har fattat det ytterst turistvänliga beslutet att man utan förstoringsglas ska kunna se valören på de nya mynten, kolla:

Ok. Det här är bara prototyper – det är inte alls så himla säkert att valören kommer att vara så här supertydlig.
Ok. Det här är bara prototyper – det är inte alls så himla säkert att valören kommer att vara så här supertydlig. Men man kan ju hoppas!

Det är också Riksbanken som har en chef, vars namn är bra att kunna i allmänbildningssyfte. Bengt Dennis (minns ni 24-procentsräntan som slog till precis när jag och min djefla man för lånade pengar hade köpt lägenhet?), Urban Bäckström, Lars Heikonen Heikensten och Stefan Ingves heter de fyra senaste.

Uppdatering:
Här fanns tidigare två bilder som inte var OK att publicera – jag har fått bannor och lyder förstås blint! Men det positiva i kråksvängen (som jag i alla fall måste få berätta, tror jag) är att även Riksbanksanställdas arbetsrum kan vara stökiga med utökat skrivbordsutrymme på golvnivå.
Slut på uppdatering

Riksbankshuset är en svart, ful koloss (byggd 1970–76) i kassaskåpsmodell strax bredvid Sergels torg. Man tänker ”men gah och bah, jädra arkitektskräp till att förfula, tacka vet jag 1890-tal!” och så fnyser man lite som den okunniga pöbel man ju är.

För inne i huset insåg jag att det var uttänkt, häftigt, coolt och ett fantastiskt tidsdokument. Det är ljus björk, lejongula mattor samt cirklar och rutor överallt – i möbeldetaljer, soffor, bord och på väggarna.

”Ett inrutat liv”, vill jag skämta. Så det gör jag.
”Ett inrutat liv”, vill jag skämta. Så det gör jag.
Jättekakel som finns på varje våningsplan. (Kolla pappa! Vilsna pingisbord! Hämta!)
Jättekakel som finns på varje våningsplan. (Kolla pappa! Vilsna pingisbord! Hämta!)

Överallt hänger fantastisk konst och alla 14 våningsplan har moraklockor – som går rätt eftersom en trotjänare har som specialuppdrag att varje tisdag vrida upp dem. Allt är outhämtade panter från dåtiden och jag är så glad att de inte står och samlar damm i en källare.

Arkitekt var Peter Celsing, och han har fått eftervärldens beröm och lovpris – personalen är särskilt nöjd med gymmet och poolen på taknivå. Man är beredd att hålla med; det är fantastiska lokaler som Celsing kallade ”återskapande av min barndoms vindar”.

Har ni ölfester här? sa jag och bad om att på studs få bli anställd.
Har ni ölfester här? sa jag och bad om att på studs få bli anställd.
Avancerad stol.
Avancerad stol.

Men precis som när jag hittade en kamouflerad, marmorerad Ingvar Carlsson på väggen i Riksdagshuset, fann jag även här ett scoop. Jag misstänker nämligen att alla besökare i Riksbankshuset registreras i hemlighet i ett kartotek med kroppsavtryck (inklusive storlek)! Ni tror kanske att det här till vänster är en helt vanlig stol?

Inte då! Jag kan meddela att jag har avslöjat Riksbanken!

Sitsen har förstås ett tekniskt avancerat mikrochiplager med avtryckskänslig registreringsfunktion inbyggd. Man sätter sig i god tro och lyssnar på den synnerligen intressanta föredragningen och skrattar åt tokiga rubriker och lustiga, språkliga sammanträffanden och så applåderar man och reser sig upp och går hem – intet ont anande. Men kvar på sitsen finns ens rumpavtryck på detta vis:

Två åhörarrumpor i jeans, nu registrerade.
Två åhörarrumpor i jeans, numera registrerade.

Vi kanske kan kalla det FRA:s rumpspaning i försvarsunderrättelseverksamhet – FRArfuv?

Share
32 kommentarer

Stenografen, Riksdagshuset och ett scoop!

När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats med antika klädavhängningsställen som jag har inspirerat till!

Se bara! Och tänk att här samlades politikerna förr i tiden när de inte hade tillgång till lika fina arbetsrum som idag. 1. Plats för plommonstop. 2. Plats för käpp eller paraply. 3. Plats för galoscherna. (Det var bättre förr!)

Igår hamnade jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. (Utan kamera. Alla bilder är tagna med mobilen. Suck.) Det lät så här:

– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!

Ja, jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.

Stenografens handstil. Strax efter MS där i mitten står det: ”Jag ber att få hänvisa till det utdelade svaret.”

– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan. Oj vad svårt, vänta, här kanske.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!

Cruella har här tolkat sina kråkor.

Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!

När jag stod här och poserade, ringde min mobil på riktigt. Så jag har nu talat i telefon i en telefonkiosk för första gången på säkert tio år.
Första kammarsalen är röd och brukar hysa Socialdemokraterna. Andra kammarsalen brukar hysa Moderaterna – men är också röd.

Cruella (i bildkanten ovan) är en av 25 riksdagsstenografer som går på ett rullande schema och som skriver ner precis allt som riksdagsmännen säger. I plenisalen (där alla får plats) pallar de bara att stenografera i tio minuter i stöten, medan de i mindre lokaler som Första och Andra kammarsalen kan sitta i uppåt en halvtimme. Allt som sägs spelas även in på digitala bandspelare (se röda ringen).

Riksdagshuset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zettervall (som jag hoppas kunna återvända till en annan gång). När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitektursvängen förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar jugend också – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!

Överallt finns det förstås konst – både modern och inte så värst modern. Men ojojoj, den gamle talmannen hänger snett. (Och inte vågade vi rätta till honom.)

Nu till scoopet!
Den entré som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som om den är marmorklädd – men är bara marmoreringsmålad. Det känns lite som att sitta inne i en pyntad pistagenöt. Men plötsligt, när jag stod där och ooooade och aaaahade, såg jag mitt scoop – en lite smutsigare del av den målade marmorn. Hade någon månne kastat en politisk kombattant i väggen?

Ser ni, visst ser det lite ostädat ut där?

Jag och min fjuttiga mobilkamera klev närmare väggen. Cruella hängde på och sa att nä, det där hade hon inte lagt märke till tidigare. Vi behövde inte kisa, inte ta fram ett förstoringsglas och heller inte fylla i med medhavda pennor. Marmorn talade sitt tydliga språk:

Ingvar Carlsson was here. So was Lotten Bergman, the superscooping woman.

OBS: Han är inte datormanipulerad i efterskott, jag ljuger inte och överdriver aldrig. Alla politiker som läser denna blogg (jättemånga förstås) kommer att intyga äktheten.

Share
32 kommentarer

Att vara stenograf

Jag hade ingen aning om vad ”I Seraillets have” var och The Real Group är … ehrrm. Inte min kopp te. Däremot kan jag fonetiska!

Lektion 1: sätt hakar runtom: [fonetiskan]
Lektion 2: hitta på, kör på med vanliga bokstäver med barnslig stavning!

När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats.

Igår var jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. Det lät så här:

– Det här är första kammarsalen, där soss…
– Ååååååh!
– Och här är andra kammarsalen, där mod…
– Meeeen tittaaaa!
– Till höger har du plenisalen, men vi f…
– Wow! Wow! WOW!
– Och där gick Baylan förbi oss.
– Men kolla vilken häftig stol!

Jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.

– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella.
– Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart!
– Här står det nog … äh, vi tar en annan.
– Och hur skriver du in allt i datorn sedan?
– Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti…
– Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!

Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!

Huset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zetterwall, som jag hoppas kunna återvända till en annan gång. När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitekturmoderniteter förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar också jugend – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!

Den entrén som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som marmor – men är bara målad. Det känns lite som att sitta inne i en pistagenöt.

Share
Lämna en kommentar