Av rubriken ville jag få er att tro att jag än en gång har drattat på armbågarna i trappan eller jättestukat foten eller knäckt näsbenet på en basketplan. Men nej, jag har bara kollat på Stina Lundberg Dabrowskis nya pratprogram. Show? Intervjuschåvv?
Jag stod framför tv:n och höll andan. Jag satte händerna framför ögonen. Jag stängde av ljudet. Jag led. (Jamen stäng av tv:n, då, dummer!)
Nej, jag stänger inte av, jag tänker ”ah, detta kan jag ju blogga om”. För er som inte såg programmet ska jag bara rekapitulera mötet de måste ha haft på SVT när de planerade:
– Asså hon Stina är ju så himla bra, alla-alla-alla vill komma. För att få plats med alla, måste vi stoppa in uppåt tio personer per program. Och ett husdjur! Hurra!
– Ok, vi tar en författare som pratar hysteriskt och jättesnabbt först, sedan måste vi ha en tonårsidol, sedan någon lite äldre idol och så en vanlig människa, en vanlig människa som är intressant, som knarkar, som kan berä…
– Men hon avbryter ju alla, hur ska vi hinna få något vettigt ur dem på så ko…
– Och så två förinspelade intervjuer! Ja! Och alla måste sitta kvar och lyssna – vi kan ju ha dem sittande i en jättejättelång rad! På en liksom scen! Och så zoomar vi in dem som inte pratar när de minst anar det så får vi jättekonstiga miner som man kan toooooolka!
– Jag gillar Stellan Skarsgård. Kan inte han vara med i varje program?
– Studiopublik! Studiopublik som skriker måste vi ha! Iiiiiiih, liksom.
Nu gillar jag också Stellan, men jag hade verkligen behövt lustgas i lördags. Så här rolig ser jag nämligen ut då:
Förlossningen 2002.Nu är frågan: vad gör ett tv-program värt att se på? Studiopublik? Ett tjog gäster? En hund? Ett stoooort husband? Eller … ehum … kompetens?
27 kommentarer