Hoppa till innehåll

Etikett: otur

– Men luftburken är ju lös!

Okej, häromdagen köpte jag bil. (Läs och förundras.)

Men jag ville byta plats på radioapparaterna i de två bilarna – den gamla HEJ-bilen hade ju en mycket bättre discoanläggning än den nyköpta Goofy. Med hjälp av tänger, skruvmejslar och en virknål lyckades jag sprätta loss bägge två, men sedan var det ett helsicke att få runda hål att passa med fyrkantiga klossar.

Jag gav upp.

Vackert med alla färger å så, men faktiskt helt obegripligt krångligt.

Tjugotvååringen och jag körde sedan varsin Volvo till en verkstad för att höra om det var läge att byta plats på däcken. Goofys såg liksom sämre ut än HEJ-bilens. Bilmecken (som är fantastisk och egentligen bara gillar gamla bilar) sa om däcken:

– Nope. Fel dimensioner. Du pratar i radio va?

Senare på dagen kom bilmecken Jonte – en gammal klasskompis till Tjugosjuåringen – på spontanbesök. Och som han kan bilar! Han skickade iväg min djefla man till olika grannar för att hämta diverse verktyg och fann sedan att Goofy hade några småproblem:

  • framhjulen var påsatta på fel håll; INSIDE läser man klart och tydligt på utsidan
  • aggregatorremmen var knastertorr och kommer att gå av imorrn
  • insidan av förardörren var felpåsatt
  • luftburken var helt lös
  • saker som vanligtvis sitter ihop med luftburken hade lossnat
  • diverse andra saker satt fast med buntband
  • kylvattenindikatorn var fuskkopplad och visar aldrig om det saknas kylvatten
  • Goofys motor är väldigt liten jämfört med HEJ:s
  • motoroljan var jättejättejätteslut utan att detta indikerades på instrumentpanelen.

– Men, sa jag, var den i alla fall värd 12 500 kronor?
– Pesetas? sa Jonte.
– Hehe. Kan du fatta hur radiosladdarna ska passa in i den här förresten?

Jonte muttrade, drog och slet och ryckte i hålet där sladdarna ormade sig.

– Den här behövs inte! sa han och slet loss en härva.
– MEN! sa jag.
– Den här är helt onödig! sa Jonte och ryckte ut en ännu större sladdmojäng.
– VA? sa jag och höll på att kissa på mig av nervöst skratt.

Här ligger några av de lösryckta sladdarna. Och en obegriplig rattmuff.

Sedan trollade Jonte i flera timmar. HEJ-bilen har fått släppa ifrån sig inte bara radion (som funkar!), utan även kylvattenindikatorn och luftburksfästet. Jonte tog dessutom loss hela insidan på förardörren och virkade fast den jättesnyggt.

”Så här kan man inte ha det” sa Jonte. (Jag tror att det går att jämföra med att lämna kvar ett syftningsfel i en redigerad text.)

Jag gnuggade lite försiktigt på en stänkskärm som såg lite matt ut. Jonte sa:

– Japp, gamle ägarn har gått på med vanlig sprejfärg här och där.
– Men … men … men … kommer den att i alla fall gå i ett år tills den ska besiktigas igen? försökte jag med orolig röst, helt tom på självförtroende.
– Jodå. Och det är svårt att hitta så här billiga bilar som funkar.

Sedan for jag iväg och köpte motorolja (fem-dubbelve-förti sa Jonte) och spillde nästan inte alls när jag fyllde på. Vi konstaterade att Bilägare Lotten Bergman kommer att klara detta stolleprov utmärkt och att det är roligt att pyssla om sin bil. Samt att jag ska tvätta den innan mossan får fäste.

Och så gick det några minuter innan DDM satte sig i HEJ-bilen och backade den rakt in i sidan på Goofy, vars passagerardörr numera inte går att öppna …

Bildörren till vänster, stänkskärmen till höger, mitt finger i en alldeles ny glipa i skarven.

Nä, nån vidare tur i bilrelaterade frågor har jag icke.

Share
22 kommentarer

Dum dag!

Fredagen den 16 mars var en ”sån där dag” när nästan allt blev fel. Förmodligen kortades mitt liv med flera minuter pga. hjärtklappning och bekymran.

Det började i ottan, när jag skulle ta bilen till radion för att prata om dialekter – men blott förardörren gick att öppna. Det berodde inte på is eller kyla eller okunskap om dörrhandtag, utan på något elektriskt mankemang. Att inte kunna öppna alla dörrar kan man ju leva med, men vår bil hade under den förhållandevis kalla natten (– 16 °C) bott under ett framrutetäcke som gnistrar och glimmar som stjärnorna på himlen. Och som kläms fast i de båda framdörrarna för att skydda framrutan från isbildning.

Tidsbristen (och väldigt mycket oskrapad is på alla andra rutor) tvang mig till slut att helt enkelt riva sönder täcket för att sedan köra iväg på två hjul i kurvorna.

Det sönderslitna biltäcket och den jättelåsta bildörren. (Låter som en kioskvältare.)

– Pling-plong, pling-plong, pling-plong sa det i min mobil på väg till Sveriges Radios redaktion.

”Jag såg dig när du var arg på din bil!” skrev en kompis som tydligen hade kört förbi huset när jag kämpade med dörrarna.”

”Tips: Nya vindruteskydd finns billigt på Biltema!” 😉 skrev en annan kompis som nog hade kört förbi mig precis i slitögonblicket.

”Gud vad du såg arg ut nyss” skrev en tredje bekant som hade sett mig slänga biltäcket i buskarna vid huset.

Mina egna tankar gick mer åt det här hållet:

”Hm. Skriver de sms medan de kör bil?”

Radioprat om det där “jo” som man uppåt landet säger på inandning. Det stavas på dessa två sätt.

Efter radiosnacket, var det dags att handla mat. Jag fyllde tre medhavda tygkassar på Lidl, och fick sedan se en av dem spricka med ett ritsch! så att ägg, apelsiner och konservburkar rullade omkring på parkeringsplatsen. (Faktakontroll: äggen rullade verkligen inte. De gick sönder inne i sin fina kartong.)

Och så till dagens stora begivenhet.

Vad kan ha hänt här, eftersom gräsklipparen och fotbollar samt diverse annat plötsligt är ute på snömattan?

– Mamma! Det sprutar ut vatten i förrådet under huset! vrålade plötsligt den annars så kolugne Tjugoåringen när jag precis hade satt mig ner med en het potta te.

Jag sprang ut, såg vattenkaskaden och förstod att han inte skojade, sprang ner i källaren och vred av huvudkranen, sprang till huvudsäkringen och knäppte av all ström, sprang ut igen och konstaterade att mina stövlar funkade bra.

Röret som leder till utomhuskranen hade lossnat från sitt ställe (utan att gå sönder, underligt nog) och sprutade vatten (sedan vem vet hur länge) fullständigt hysteriskt – som när man sätter en brandspruta på full sprutt. Jag ringde försäkringsbolag, letade pumpföretag, satte igång en jakt på uppdragsgivare som ju inte kunde ha möte med mig, berättade allt för Den djefla mannen som jobbar i Berlin, ställde in laxmiddagen (yay, pizza!) och såg till att dokumentera allt.

– Pumpa läns! sa jag till mina pumpare när de äntligen kom.

Pumpföretagets fantastiska pumpbil pumpade loss.

Under tiden som pumpen pumpade och vattennivån sjönk, pratade jag med pumppersonalen, som berättade att det hade varit en hektisk dag för att alla rör överallt hade sprungit läck. Pumpbilen hade åkt som en flipperkula mellan städerna i Sörmland och den enda förklaringen som stod till buds var:

– Det är fredag. Allt händer på fredagar.

En annan fredag hade de blivit hotade med pistol när de kom för att pumpa. En gång hade kunden legat död när de kom fram. En tredje gång hade kunden bara velat bjuda på kaffe; översvämningen var puts väck.

Många översvämningskunder är förresten  fullständigt övertygade om att det är pumpföretagen själva som orsakar alla översvämningar.

Nu har vi städat undan alla prylar, slängt allt som har förstörts (bl.a. 20 tillplattade flyttkartonger som inte har sett solen sedan 1998), lagt tre stycken skidor och sju stycken stavar i en hög ovanpå fem pulkor, flyttat på åtta sommarhjul och elva navkapslar samt placerat tre finfina hammare i den inte lika fuktiga källaren.

Dagen avslutades med att Elake Grannen (vem det nu är) berättade om sin upprördhet i ännu ett anonymt (hot)brev som låg i postlådan.

Ska jag erbjuda någon lite korrläsning?

Jag och barnen gick då ut och hällde tio kilo salt och grus på den 100 meter långa trottoaren som vi betalar kommunen dyra pengar för att röja.

Så himla halt var det faktiskt inte.

Nu till det allra mest spännande i översvämningens kråksång: bakom vedstapeln som syns i filmerna, finns ett tillslutet utrymme som inte går att nå, och som sägs innehålla blott lite luft och damm. Hålrummet (eller vad man ska kalla det) syns på planritningarna och vi har känt till det sedan 1999, men nu finns en stor risk att vi måste bryta upp väggen för att kolla om det har läckt in vatten där.

Jag är helt övertygad om att det rymmer en skattkista. Eller ett mausoleum. Eller champagneflaskor från 1932. Eller …?

Share
76 kommentarer

Tykobrahedagar

I min ungdoms dagböcker finns ett ständigt återkommande tema:

”Min otursdag”

Då handlade det om världskatastrofer som att Peter Lodén sköt en fotboll i ansiktet på mig, när Helena kräktes rakt över bänken under mattelektionen, när Anki än en gång lurades och ljög eller att jag hade glömt skåpnycklarna hemma.

När jag numera är luttrad och gillar att stoltsera med kunskaper kallar jag dem tykobrahedagar, som trots namnet inte alls inte är bra dagar som man tycker om. När motgångarna kommer som ett slagregn under ett helt år, citerar jag den engelska drottningen och påstår att jag har varit med om ett annus horribilis, vilket förvirrar många som då tror att jag yrar om hemorrojder.
Allmänbildningsakuten!

1) Tycho Brahe sägs ha definierat 33 otursdagar som man kunde läsa om i Bondepraktikan – tykobrahedagar. Men råkade han bli av med en bit av näsan i en duell som inföll på en sådan dag?

Och hur var Tycho släkt med Lee Marvin i Cat Ballou?

2) John Dryden skrev en dikt om 1666: Annus Mirabilis (’sällsamt år’ – trots pest och kolera hade Gud ändå skonat England från undergång). Elizabeth II gjorde 1992 tvärtomuttrycket Annus Horribilis poppis när 75 % av hennes barn skilde sig, skandaltidningarna gick i spinn och Windsor Castle brann.

Och varför drar jag nu upp detta? Hände något igår som jag måste berätta om? Mjaeh.

Rapport om gårdagen

a) Silverbilen (Carrus Argentus – Volvo kombi från 1987) utstötte bbbrrrrzzzz-ljud under körning samtidigt som Röda faran (Toyota från 1988) blev så högervriden att Bohman i sin grav måste ha känt sig hotad.

Lösning: akutsamtal till bilmeckarn som gör hembesök. Silverbilens bromssköldar hade smulats sönder så allt skavde mot varandra och åbäket behöver en underredsbehandling av en bilgynekolog. Röda faran får på inga villkor köras förrän de två spruckna framdäcken har bytts ut.

b) Sotaren kom på den årliga kontrollen och berömde vår kakelugn som ju får utstå en hel del under landskamper i fotboll. Däremot saknar vi en vettig stege som räcker upp till brandstegen och väl uppe på taket saknas en takstege som alla tak som lutar med än 14° måste ha. (Nya regler. Vårt tak lutar 15°, så för att använda den takstegen måste man nog krypa på alla fyra.)

Lösning: svindyra stegar sätts upp på inköpslistan.

c) Jag sprang. (”Joggade” är tyvärr inte lika coolt att säga numera.) Fem meter innan jag hade sprungit färdigt, såg jag utanför vårt hus en Chevrolet Caprice 1969 och skulle bara säga ”wow” lite tyst till mig själv eftersom gamla bilar fascinerar mig. Den lilla okoncentrationen gjorde att jag inte såg att trottoaren anföll underifrån så att min vänsterfot lade sig i 45-gradig vinkel, från underbenet sett. Vrål, skrik, svett och grus i pannan, snabbomsnörning jättehårt av skon och sedan enbenshopp in i huset, där jag mötte bilmeckarn. Tillika ägare av en väldigt fin Chevrolet Caprice 1969.

– Så underlig träningsform, sa han och pekade på hoppandet och min nyvrickade, upplyfta fot.

Lösning: Jag tröstar mig genom att med kryckorna hoppa fram till en tv och titta på Cat Ballou.

Uppdatering efter att ropen skallat i kommentatorsbådet: en bättre bild.

Lee Marvin ville dela sin Oscar med hästen.
Share
29 kommentarer