Hoppa till innehåll

Etikett: OS 2008

OS: Höjdhoppsfinalen

De knotiga höjdhopparna tar av sig överdragskläderna – som de har på sig i 35-gradig värme. Så koncentrerar de sig i en dryg minut, skuttar högt, landar mjukt … och tassar iväg för att ta på sig överdragskläderna igen. Sade jag att det är 35 °C? Jag sitter här framför tv:n och väntar på att få se åkarbrasor.

Dagens hittills största bedrift stod britten Martyn Bernard för. När han på 2,20 m hoppade upp, skrapade han rumpan så tajt mot ribban (ja, höjdhoppsspråket är av naturen ekivokt) att den böjde sig som en banan, sprättade till och lade sig ovanpå höjdhoppsställningen. Ribban ligger bevisligen inte kvar på 2,20 m, men hoppet blev godkänt ändå.
– Va? Va? Va? NEJ! Nej, jag vill inte vara höjdhoppsdomare längre! (Ribban ligger alltså på toppen av den lodräta pinne som har små konsoler som man lägger ribban på. Kan jag kanske uttrycka mig ännu krångligare?)

Stefan Holm? Ja, än så länge kan jag sitta ner och låta bli att skrika. Han har klarat 2,20 2,25 2,29 2,32 m. Men kommentatorerna säger hela tiden att alla andra ser ut att vara i storform.

Uppdatering
Nu går det inte bra. Han har rivit på 2,34 en gång, sparat sina två sistahopp där till 2,36, där han har missat första. Bara en chans kvar att ta medalj.

Uppdatering, tyvärr.
Stefan Holm blev fyra. Hans pappa på läktaren gråter. Men spik i foten och putäll, då kan Stefan ju inte avsluta sin karriär här och nu, trallala. (Mycket återhållen glädje.)

Share
13 kommentarer

OS: En cool fjärdeplats, brottning och fula jeans (uppdat. x 2)

– Men vilken hemsk sport! utbrister den djefla mannen.

Så där fokuserad har jag inte varit en enda gång i mitt liv.

Vi sitter framför tv:n och äter andrafrukost, men sväljer tungt eftersom hjärtat verkar sitta i vägen för både mackor och te. Skeet heter sporten på engelska, lerduveskytte på svenska. Och där skjuter med fantastiskt fascinerande koncentration en Natalie Larsson. Ja, när simmarna simmar vilse och kommer sist i finalerna och brottningsdomarna har blivit galna och diskar Sverige, då sitter man plötsligt och kommenterar gevär och rosa moln. Nu är den djefla mannen inte pacifist eller skotträdd, utan bara fruktansvärt nervös för hur det ska gå.

När det visar sig att Natalie kommer fyra (tjoho ändå!), andas vi ut, skålar i ljummet te och koncentrerar oss på väsentligheter som kläder. För när alla andra har shorts med revärer, tröjor med flaggor och gympadojor med specialfunktioner, ser amerikanskan ut så här:

– Well, jag gick bara förbi här och tänkte att jag kunde svänga in och vara med lite.

När det gäller brottningen, är det så att Ara Abrahamian var bäst i sin semifinal (även med osvenska ögon), men domaren var galen och bestämde att Ara skulle diskas. Då blev Ara galen och nu vet man inte riktigt om han tänker dyka upp till bronsmatchen.

Tro’t eller ej, men trots att brottning i vissa ögonblick ser ut så här, är fysiken och tekniken mycket imponerande.

Uppdatering vid lunchtid
Ara Abrahamian brottade till sig ett brons. Men slet av sig medaljen mitt under prisutdelningen, slängde den på golvet och gick därifrån. Alla talar om domarskandal och är rent ut sagt urförbannade. Me like.

Uppdatering i kvällningen
Jag anser alltså att Aras protest under prisutdelningen var befogad, tuff, riktig och med pondus utförd. Av det lilla jag vet om brottning är dagens match en absurd historia där domaren inte var listig nog att fuska diskret. Dessutom ”slängde” Ara inte ifrån sig medaljen. Han snarare lade ner den … med värdighet. Gamle advokatbrottaren Pelle Svensson berättar i Aftonbladet vad som kan ligga bakom. (Maffiametoder och mutor.) Nu blir folk lite sura på Pelle och säger att han är en fegis som inte har sagt detta tidigare. Ah well, men det är ju bra om det kommer fram nu och inte om fyra, åtta eller tolv år.

I min fantasi har Aras handlande nu satt igång en jätteapparat – som inom gymnastiken och konståkningen för några år sedan – som kommer att revolutionera den idrott som heter brottning. Och som jag har gillat sedan en viss halvnelson 1977.

Share
18 kommentarer

Att skälla på okända

Egentligen vill jag bara berätta om OS i dessa dagar. (Sverige har misslyckats i lerduveskytte, vunnit en fotbollsmatch och gått till kvartsfinal mot hopplösa Tyskland, vi har gått vidare i simning och en brasilianska har gjort mål med en bicykleta!)

När simmarna har gått ända in i kaklet, slänger arrangörerna ut stora handdukar i vattnet.

 

Bicykleta (alltså cykelspark) är som att dunka uppåner.

Men ok, här kommer något annat.

Vi har ju en skrytövning runt middagsbordet nästan varje kväll. Jag har beskrivit det tidigare, och så här lät det idag:

– Jag är den enda som har sprungit en orienteringsbana helt ensam, sa Åttaåringen.
– Jag är den enda som sov till efter klockan tolv, erkände Sextonåringen med (enligt sin mor) klädsam rodnad.
– Jag är den enda som ska delta i en live-chatt med Jonas Brothers idag, sa Fjortonåringen.
– Jag är den enda som vet hur en lök fortplantar sig, sa Elvaåringen (och fick till den samlade församlingen förvånansvärt nog rätt).
– Jag är den enda som visk visk visk, viskade Femåringen ohörbart och alla nickade medkännande eftersom det handlade om en toalettolycka.
– Jag är den enda som har sprungit upp för Vilstabacken, sa Den Djefla Mannen och var så nöjd så.
– Jag är den enda som har skällt ut en rysk man, sa jag och inväntade allas ”vaaaaaadåååååå?”.

För först hade jag ett kort och effektivt möte på Språktidningens redaktion. Visserligen gjorde jag först bort mig fullständigt genom att komplett ignorera en av medarbetarna och sedan rabbla strunt och trams med en kille som inte kunde svara eftersom han samtidigt var synnerligen upptagen med att tala i sin iPhone och sedan lämnade jag min kaffemugg odiskad i ett hörn och sa dessutom till chefredaktörn att han minsann var lite trög eftersom han inte förstod min finurliga fotbollsmetafor. Jag kanske håller på att förvandlas till en Karlsson på taket.

Sedan gick jag i en förvirrad malström av guidade grupper genom Gamla Stan. Trafikstockningen i Mårten Trotzigs Gränd var fenomenalt fascinerande, varför jag stannade till och skådade shortsklädda tyskar med ordningssinne kräva räta led av italienskor i minimala kjolar och höga klackar. Från Västerlånggatans bortre ände hördes samtidigt ett barns illvrål. Hu och hej, tänkte jag och vandrade mot skriket.

Det visade sig att det var en familj med två vuxna och två barn. De pratade ryska och var irriterade. Dottern skrek medan sonen tittade under lugg. Plötsligt gav pappan sonen en sjujädra hurring.

Jag vet inte om de förstod vad jag skrek till dem eftersom min ryska är värre än mitt pianospel.

– You don’t hit kids!
– Чего вы значите?
– You can’t hit children!
– Я не понимаю.
– Listen. You’re not supposed to hit kids. They don’t understand.
– Он тупоумн.
– Shit. Don’t hit your kids!
– Вы тупоумны.

Via mina flaxande armar och arga ögonbryn hoppas jag att budskapet gick fram. Om jag tror att det gjorde någon skillnad? Nej. Men Karlsson på taket mår bra.

Share
17 kommentarer