Etikett: nycklar

Nitar, fästingar, kåpor, kakelugnar, AI och en jättelåst cykel

Nitar, fästingar, kåpor, kakelugnar, AI och en jättelåst cykel

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2026 12:00

Läs nu rubriken igen och finn ett sammanhang.

”Nitar, fästingar, kåpor, kakelugnar, AI och en jättelåst cykel” … tankepaus.

Japp, så är det. Sambandet är inte ”en olycka kommer sällan ensam” utan blott ”menvaihelvete”. Ungefär.

Men vi tar det inte från början utan lite i hullerombullerordning.

SLÄPET! Det underbara släpet som är så pyttelitet att det är som en lite för liten sko eller en studentmössa som sitter uppe på skulten och anar om tider som flytt. Ett litet släp är dock väldigt mycket större än inget släp alls – så det ska behållas, hur gammalt och trasigt det än är. (Man kan samtidigt säga att en död kakelugn är väldigt mycket mer kakelugn än ingen kakelugn alls. Men till vilken jävla nytta?)

Nä, ja ä int’ bitter! Nej, jag tar det på uppstuds och en klackspark på samma gång. Näpp, nu kavlar vi upp ärmarna och betalat fnuttron miljarder kronor för en jävla brädbit!

Gammal bottenplatta, som inte har fått någon som helst kärlek på 20 år.

Lägg gärna märke till de 40 NITJÄVLARNA som denna bottenplatta satt fast med. De heter pop-nitar och är tydligen fantastiska när man sätter fast dem i släpvagnsfabriken. När de ska sprättas loss, måste man banka, hacka, borra, såga och svära medan man kravlar under släpet, välter det uppåner och ställer det käckt på sidan.

Efter fem dagars kamp, satt tre popnitar fortfarande fast och var stört omöjliga att få loss.

Dessutom hade jag i processen råkat banka sönder en lampkåpa, som – skulle det visa sig – heter lyktglas och kostar närmare 400 kr att ersätta.

Så jag tog en paus och kontaktade vårdcentralen för att fråga om en stor rodnad på höften.

– Oj, det var värst, sa doktor Max.
– Eh, ja. Men det gör inte ont i alla fall.
– Om jag klämmer här då?
– AAAJ!
– Jahadu. Hur länge har du haft det här fästingbettet?
– Fästing …? Eh. Förlåt, i ett halvår?
– Okej, fästingbett får man sällan i februari.
– Jahaja, då har jag nog haft det i närmare ett år, trallala!

Det var ju inte så bra. Men doktor Max skrev ut finfint antibiotikum så nu är rodnaden på väg bort. (Men huga, så svårt det är att tre gånger om dagen ta medicin två timmar efter eller en timme före matintag. Jag fick tacka nej till jättemånga ostkrokar och kanelbullar!)

Kommer ni ihåg kakelugnen som dog hösten 2023?

Bild från 2008, när den både kunde eldas i och sparkas på när Sveriges fotbollslandslag spelade dåligt.

Denna skönhet kostar mer att renovera än en helt ny, så jag letade reda på en kakelugnsman som skulle ge mig några tusenlappar och sedan plocka ner hela alltet; hur vacker en kakelugn än är, måste den ju funka för att få stå kvar. Well. Det gick sådär – kakelugnsmannen försvann och kakelugnen bara står där och kan inte annat.

Men varför skrev jag AI i rubriken? Kanske för att mitt finaste och allra bästa AI-utbildningsjobb tog slut i maj och jag behöver hitta fler konsultjobb för att har råd att renovera kakelugnen? Eller var jag bara irriterad på AI? Kanske hade jag en dråplig historia att berätta? Strunt samma, för nu återvänder vi till släpet!

Jag tillkallade ett proffs! Tompa the fabulous snickare som kan lösa vilket problem som helst!

Tompa tog fram vinkelslipen som sprutar fyrverkerier av pur glädje när den får sätta tänderna i hopplösa popnitar!

Ni anar väl den förtvivlade kampen mot popnitarna när ni ser detta skräp?

Så här har omgivningen sett mig. Och hört mig svära. Och gissa hur det låter när jag tappar borrmaskinen rakt på min egen näsa.

Borrmaskinen lyckades knäcka läsglasögonen/snickarglasögonen, som fick limmas ihop och klämmas ihop under stark press.

Nu sitter nya bottenplattan på plats, fastskruvad med vagnsbult och låsmutter. Gångjärnen som hänger ihop med lämmen baktill har jag också lyckats fästa. Men nu måste de lossas!

Bultarna är för långa – nu kan jag inte sätta fast den sprillans nya kåpan!

Tompa the fabulous snickare är vidtalad. Kanske kommer vinkelslipen till användning igen? Eller ska jag rentav leta upp en popnitarspecialist?

Nu är vi framme vid nutiden, där mitt stora cykelförråd med åtta fungerande och tre ickefungerande (antika vrak) ska bantas något. Kronjuvelen var länge en Röda Faran, som låstes för kanske 15 år sedan och sedan bara har väntat på att jag med mina liljevita händer ska ta mig an henne. Nu har jag hittat en köpare, som dock inte vill köpa cykeln i detta låsta skick.

Här är ungefär 30 års samlade – oanvändbara – nycklar. Och här låg inte de som behövs för att kunna låsa upp Röda Faran.

Men nu vänder det! Lingon i skogen, humorfestival i Lund, teater i Stockholm och skinn på näsan! Bloggen ska aldrig mer ta en månads semester!

12 kommentarer

Lottens lilla Olle i skogen sprang, del 2

Lottens lilla Olle i skogen sprang, del 2

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2023 14:57

För sju år sedan ringde min telefon när jag var på basketträningen. Det var på den tiden när vi ägde två bilar och varje bil hade två bilnycklar, och vi kunde lyxa till det med att vara på vift och träna samtidigt. Numera har vi en bil med en bilnyckel … men nu gick jag visst händelserna i förväg.

Jag svarade i telefonen, där dagen för sju år sedan, och hörde min orienterande djefla man (aka Olle) flåsa upprört. Han sa:

– HALLÅ! Jag … mobilen dör snart, men nåt helt osannolikt hände. Jag sprang, men när jag kom tillbaka till bilen var bilnyckeln helt borta!
– Var hade du gömt den?
– Under en liten tuss med mossa.
– Inte under en sten …?
– Nej, men det var en ganska stor tuss …

Den gången såg det ut så här när jag äntligen lyckades hitta honom.

Igår var det så dags igen. Varför han trivs med att springa i drygt en timme på kvällen i nollgradigt och duggregn är en gåta, men vanligtvis går det ju bra. Jag svarade och han sa:

– HALLÅ! Jag … nåt helt osannolikt har hänt. Jag sprang, och sprang och sprang men när jag kom tillbaka till bilen såg jag att bilnyckeln var helt borta!
– Var hade du den?
– Runt halsen i ett nyckelband!
– Inte i en ficka …?
– Nej, men det var ett väldigt bra nyckelband …

Han började hacka tänder, så han småjoggade när vi pratade.

– Okej, sa jag. Jag har druckit vin. Spanjoren är på träning till kl 21, och i så fall skulle du få vänta i två timmar på honom. Grannarna har druckit gin & tonic (jag hade varit där och tackat nej till en sådan alldeles nyss) och … ja, vad ska vi hitta på?
– Jag … brrrr hutter sk-a-a-a-k … jag … jag ringer nån!
– Det är ju Valborg, så …
– … ja, det är nog ont om nyktra människor som vill köra ut i skogen.

Då kom jag på att ett av våra fem nykteristbarn ju var i huset, och letade upp honom.

– Olle har tappat vår enda bilnyckel i skogen och jag har druckit vin, så jag undrar om du kan hämta honom, sa jag.
– Javisst, sa Tjugofemåringen och gjorde sig redo att bege sig till skogs för att leta efter sin fader. Kan jag ta cykeln?
– Eh. Jag vet inte, skulle du i så fall sätta honom i cykelkorgen? Nej, jag går över till gin & tonic-grannarna och frågar om vi får låna deras bil.

När det gäller gin & tonic hyser jag pga. överkänslighet mot besk smak en stark och innerlig aversion till just denna dryck och allt som därtill hör. På väg över gatan till grannarna fickringde Olle till mig. Jag hörde bara prassel och steg.

– HAAAALLÅÅÅÅÅ OLLEEEE! ropade jag i telefonen så att två hånglande ungdomar i vår busskur nästan kom av sig.
– Prassel, dånk, prassel, fnyys, hördes från Skogs-Olle.

Förmodligen stod han så här. (Bilden är tagen vid ett heeeelt annat tillfälle.)

– Hej! ropade jag inne hos grannarna. Olle har tappat vår enda bilnyckel i skogen, så jag undrar Tjugofemåringen får låna er bil och hämta honom!
– Absolut! Vill du ha en Irish coffee?
– Ja!

Men först ringde jag till Olle för att berätta att allt var löst.

– Jaha, jamen allt är löst. Jag har ringt en bärgningsbil som hämtar vår bil och så har jag hittat Lennart, som kan komma och hämta mig.
– Lennart som är Trettioettåringens barndomskompis pappa? Som vi inte har träffat på flera, flera år?
– Japp!
– Okej!

Ungefär så här ser de ut, de två skogsnycklarna som framtida arkeologer kommer att förundras över.

Tre timmar senare var Olle hemkommen och nybadad, jag hade fått i mig världens godaste Irish coffee, bilen var hämtad och placerad nånstans där någon dessutom var tillsagd att tillverka två (2!!!) sprillans nya bilnycklar.

Eftersom bilen är från 1999, undrar jag om den måste äta nån slags medicin som motverkar de 24 år yngre nycklarnas bortstötning.

15 kommentarer

Äventyr, upptäckter och lite blod

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2018 16:14

Vad händer när man är van vid att ha fem–sex barn i huset hela tiden och plötsligt har blott ett? (Som nästan inte ens är ett barn längre – den där lillen som var ”Treåringen” när jag började blogga på lotten.se är numera ”Sextonåringen”.)

För det första har vi fått beställa en mindre soptunna eftersom det ekade tomt i den vardagsrumsstora.
För det andra ligger saker liksom kvar där man lade dem nyss; min strumplåda är full av strumpor numera.
För det tredje är det ingen som tömmer diskmaskinen – det gjorde alltid nån annan förut.

Men den största skillnaden är att jag kan ta mig för saker lite spontant och utan eftertanke, t.ex. att

ta ett senare tåg hem än planerat
gå ut mitt i natten och spela basket
jobba som volontär på en kulturbiograf
granska sådant som jag har varit hemmablind inför i två decennier
spela Beatles eller Vivaldi på högsta volym utan att först hålla en föreläsning om nyttan och bildningen med just dessa två musikskapare.

Nu brinner förstås allmänheten av längtan efter en utförlig, lite för lång bildrapport från de senaste dagarna …?

Varifrån kom denna trasa och hur länge har den i nytvättat skick sett ut så här?

Och vem i hela friden har varit så gullig och virkat kanter på den? Min mormor gjorde alltid det, men hon dog 1991 och så gammal kan trasan väl inte vara?

PLÖTSLIGT dog tygblöjorna som vi investerade i 1992. De har sedan 2004 används som skultrasor och handdukar, men sedan oktober 2018 ser de ut så här allihop! Mysko!

Efter att inte ens under pistolhot ha kommit på annat än ”vadsomhelst” till min egen önskelista, dök dessa fyra ting upp som måste-genast-ha-saker.

Jag fotograferade listan och skickade den till alla barnen, som genast kontrade med att de redan hade köpt alla julklappar redan. Jädra ungar till att ha fallit långt från sitt äppelträd.

Äventyr 1

Sent igår kväll var det 20 °C och jag gick därför på en kort promenad i shorts. Min djefla man lider av en bajs-i-lövhögar-fobi, så när jag promenerar med honom får jag inte göra så här:

Lyckan visste inga gränser. Och inga bajskorvar lade jag mig i! Jag gick småtrallande hemåt igen och fann utanför dörren att jag

var utelåst eftersom Sextonåringen och Den djefla mannen vet att man måste låsa när man släcker för natten
måste ha tappat både dörr- och bilnyckeln i lövhögen
hade en synnerligen jättedöd mobiltelefon.

Jag tog med mig en räfsa och gick sur som ett åskmoln i Ruhrområdet 1977 tillbaka till lövhögen och letade.

En väldigt användbar liten cykellampa hade jag med mig att lysa med. (Mobilen var ju död; bilden tog jag med en liten, gammal digitalkamera som jag ofta har med mig som vore jag en spion.)

Inga nycklar hittade. Jag gick hem och hämtade cykeln och cyklade hela den väg som jag hade promenerat. Inga nycklar. Hem igen och kasta stenar på Sextonåringens fönster.

– Men mamma hur blev du utelåst?
– Jag tappade nycklarna i en lövhög.
– Vad gjorde du i lövhögen?
– Lekte.
– Men mamma! De är ju fulla med hundbajs!

I morse gick jag upp i ottan och tog räfsa och cykel och åkte iväg till lövhögen igen.

Och si!!! Där låg de och gömde sig! Utan hundbajs!

Äventyr 2

Jag var ute och körde bil, när jag långt bort i fjärran såg en väldigt berusad man (som vi förr kallade a-lagare) i röd jacka som hade förvirrat sig ut på körbanan på en 70-väg, och som inte kunde resa sig upp utan vinglade än hit, än dit. Hans polare stod på trottoaren och bara tittade på honom.

– Pruttkorvar! Nu ska jag hjälpa till! sa jag högt och tvärvände bilen.

Men oj, så fel jag hade. Och så vansinnigt tokigt jag drog slutsatserna just denna eftermiddag.

A-lagaren var inte alls en a-lagare utan en prydlig, nykter dam i röd kappa. Polarna var inga polare utan helt ovidkommande människor som gick med ryggen mot damen – så långt från henne att de inte hade haft en chans att upptäcka något mankemang.

Damen hade stupat på näsan och slagit sönder både den och en glasbehållare med mjölk så att alla hennes nyköpta veckotidningar var dränkta. En kålrot hade hon i handen också – en kålrot som dröp av både blod och mjölk.

– Jag har inget papper (nån klant hade städat bilen!), men ta den här strumpan och håll mot näsan så kör jag hem dig.

Sa jag och tänkte ”den där strumpan måste ha legat i bilen i ett par år”.

Damen, kappan, veckotidningarna, kålroten och den blodiga strumpan.

Nej, nu har jag inte tid att sitta här – jag måste gubevars tömma diskmaskinen!

41 kommentarer