För sju år sedan ringde min telefon när jag var på basketträningen. Det var på den tiden när vi ägde två bilar och varje bil hade två bilnycklar, och vi kunde lyxa till det med att vara på vift och träna samtidigt. Numera har vi en bil med en bilnyckel … men nu gick jag visst händelserna i förväg.
Jag svarade i telefonen, där dagen för sju år sedan, och hörde min orienterande djefla man (aka Olle) flåsa upprört. Han sa:
– HALLÅ! Jag … mobilen dör snart, men nåt helt osannolikt hände. Jag sprang, men när jag kom tillbaka till bilen var bilnyckeln helt borta!
– Var hade du gömt den?
– Under en liten tuss med mossa.
– Inte under en sten …?
– Nej, men det var en ganska stor tuss …
Igår var det så dags igen. Varför han trivs med att springa i drygt en timme på kvällen i nollgradigt och duggregn är en gåta, men vanligtvis går det ju bra. Jag svarade och han sa:
– HALLÅ! Jag … nåt helt osannolikt har hänt. Jag sprang, och sprang och sprang men när jag kom tillbaka till bilen såg jag att bilnyckeln var helt borta!
– Var hade du den?
– Runt halsen i ett nyckelband!
– Inte i en ficka …?
– Nej, men det var ett väldigt bra nyckelband …
Han började hacka tänder, så han småjoggade när vi pratade.
– Okej, sa jag. Jag har druckit vin. Spanjoren är på träning till kl 21, och i så fall skulle du få vänta i två timmar på honom. Grannarna har druckit gin & tonic (jag hade varit där och tackat nej till en sådan alldeles nyss) och … ja, vad ska vi hitta på?
– Jag … brrrr hutter sk-a-a-a-k … jag … jag ringer nån!
– Det är ju Valborg, så …
– … ja, det är nog ont om nyktra människor som vill köra ut i skogen.
Då kom jag på att ett av våra fem nykteristbarn ju var i huset, och letade upp honom.
– Olle har tappat vår enda bilnyckel i skogen och jag har druckit vin, så jag undrar om du kan hämta honom, sa jag.
– Javisst, sa Tjugofemåringen och gjorde sig redo att bege sig till skogs för att leta efter sin fader. Kan jag ta cykeln?
– Eh. Jag vet inte, skulle du i så fall sätta honom i cykelkorgen? Nej, jag går över till gin & tonic-grannarna och frågar om vi får låna deras bil.
När det gäller gin & tonic hyser jag pga. överkänslighet mot besk smak en stark och innerlig aversion till just denna dryck och allt som därtill hör. På väg över gatan till grannarna fickringde Olle till mig. Jag hörde bara prassel och steg.
– HAAAALLÅÅÅÅÅ OLLEEEE! ropade jag i telefonen så att två hånglande ungdomar i vår busskur nästan kom av sig.
– Prassel, dånk, prassel, fnyys, hördes från Skogs-Olle.
– Hej! ropade jag inne hos grannarna. Olle har tappat vår enda bilnyckel i skogen, så jag undrar Tjugofemåringen får låna er bil och hämta honom!
– Absolut! Vill du ha en Irish coffee?
– Ja!
Men först ringde jag till Olle för att berätta att allt var löst.
– Jaha, jamen allt är löst. Jag har ringt en bärgningsbil som hämtar vår bil och så har jag hittat Lennart, som kan komma och hämta mig.
– Lennart som är Trettioettåringens barndomskompis pappa? Som vi inte har träffat på flera, flera år?
– Japp!
– Okej!
Tre timmar senare var Olle hemkommen och nybadad, jag hade fått i mig världens godaste Irish coffee, bilen var hämtad och placerad nånstans där någon dessutom var tillsagd att tillverka två (2!!!) sprillans nya bilnycklar.
Eftersom bilen är från 1999, undrar jag om den måste äta nån slags medicin som motverkar de 24 år yngre nycklarnas bortstötning.
15 kommentarer
