Man skulle kunna tro att en rapport om 14 kilometers skidåkning ser ut så här:
- Tog på mig skidorna.
- Började åka.
- Kom i mål.
But nooooooo.
I fyra timmar stod jag och tre av mina andra lagkamrater samt vallaren Sven i Evertsberg och irriterade oss på att klockan gick så infernaliskt långsamt. Svens dotter Cilla var ute och saxade i backarna strax efter start och växlade sedan till coachen Inge som flög fram som Sixten Jernberg innan det skulle bli min tur.
Väntan påminde mycket om min friidrottskarriär i Dallas (kort och intensiv men inte särskilt framgångsrik), där man står eller ligger på innerplan och ser cool ut medan man väntar på sin tur och alla runtomkring befinner sig i sin egen lilla bubbla med nervositet, prestationsångest och förväntan. (Jag sprang sträckan ”2 miles” och kom tvåa i skolmästerskapen, men led alla helvetes kval och saknade bollar precis hela tiden.)
I Evertsberg hade de ett snillrikt system med bildskärmar som förvarnar när ens lag är 700 meter från växlingen.
Därför skickade vi fram radio-Jonas, som inte drar sig för att med pondus tränga sig fram som ett mediedrev. Han fick order att ringa till mig när det var dags, varför jag ställde mig att prata med folk, peta näsan och fråga ut Cilla, som var så nöjd med att redan ha åkt sin sträcka. Inte hörde jag att Jonas ringde då, inte!
Den fjärde uppringen hörde jag, men då fastnade vantarna i blixtlåset så jag hann inte svara den gången heller. I detta läge kunde jag ha tänkt:
– Skit, Jonas har ringt fyra gånger, det är dags! Jag måste rusa till min växlingsplats!
Istället tänkte jag:
– Hoppsan, fyra samtal från Jonas. Bäst att jag ringer upp honom och frågar vad han vill.
– Inge väntar på dig i växlingsfållan!!! skrek Jonas i mitt öra när jag väl fick kontakt.
Så då reagerade jag som en blixt och snubblade in i fel fålla två gånger innan jag fick på mig skidorna och på strakben kunde glida fram till den frustrerade Inge som för att snabba på processen klappade till mig med sin stav i min rygg, medan jag gled iväg och febrilt försökte få på mig mina stavar.
– Nejnejnej, stopp, det duger inte! INTE MED STAVEN! skrek en funktionär.
Jag stannade pronto, Inge slog till mig på (rätt) axel, and off I went. (Om ni nu tror att jag överdriver situationen, så finns filmbevis hääär.)
Efter en liten, liten stund for jag så snabbt nerför att jag av pur skräck lade mig i skogen bredvid spåren.
Efter 1 km föll jag precis nedanför en brant backe och alldeles före en brant uppförsbacke. Väldigt illa planerat.
Efter 3 km föll en liten, liten japanska (flagga på mössan) framför mig i en nedförsbacke. Jag hade hört talas om skidåkare som när detta händer helt enkelt bara hoppar över hindret, så jag tänkte att jag skulle göra det. Att tänka är stort, att agera rätt är större – så jag tvärbromsade medelst plogning och körde rakt in i japanskan och spetsade henne lite på skidorna. Fnittrande och med snoret rinnande hjälpte vi varandra upp och saxade uppför nästa backe.
Efter 3,5 km föll jag på platt mark när jag stod helt stilla och försökte ta fram telefonen och ta en bild, men fastnade i blixtlåset med vantarna igen.
Efter 4 km föll jag min vana trogen i en uppförsbacke. När den lilla japanskan då saxade förbi mig, ropade hon med svag röst:
– Do you want me to stop and help?
– NO! Go-go-go! ropade jag och tänkte att det var då själva fan att det är förbjudet att ta av sig skidorna och gå upp.
Efter 6 km stannade jag och ringde till Jonas.
– VAD ÄÄÄÄR DET? ropade han eftersom han och radio-Jenny trodde att jag hade trillat och brutit benet.
– Hej! Kan ni säga till Sven att han kollar Dawods vallning? Jag har inget som helst fäste, och det är jättesvårt att göra något annat än att staka. Men glidet är underbart!
– Men går det bra?
– Javisst! Men kolla nu med Sven om Dawods vallning fortfarande är okej!
– Va? Jajajajaaaa, Sven, skidor, Dawod, valla, fäste.
Efter 7 km gled nr 418 förbi mig – sjungande.
– Trallalaaaa, tralla, traraaaajdiraaaaaa. Lalalaaaaa.
– Så trevligt du sjunger för mig! skrek jag.
– Hellre än bra, trallalallaaaaaa! trallade nr 418 och gled ifrån mig.
Efter 8 km och väldigt mycket uppför, stod lokalbefolkningen plötsligt och hejade på oss. Jag stannade och tackade dem och frågade om de stod där hela dagen. De tyckte inte att jag skulle konversera utan faktiskt åka vidare.
Efter 9 km dök en vätskestation med varm sportdryck upp som en skänk från ovan. Jag var visserligen varken trött eller törstig, men stannade för att berömma initiativet. Då fick jag saltgurka som belöning!
Efter 10 km var det ismos uppför och i alla svängar och stenhård rodelbana nedför. Då filmade jag en saxning uppför – kameran sitter fast i en ställning på magen. (Ber om ursäkt för att det inte alls syns att det är uppför.)
Efter 13,9 km stannade jag och satte på kameran och filmade de sista 100 meterna med nedförsbacke, sväng och uppför till växlingen – men nummerlappen trillade ner så hela filmen visar bara nummerlappens baksida. När det var 500 meter kvar, sattes dessutom ett tjoande flyglarm igång i telefonen som betyder ”påminn Tolvåringen om gitarrlektion!”.
Efter att ha växlat till Dawod kom coach Inge och sa att jag hade åkt så otroligt snabbt och att alla var alldeles chockade och att de inte hade varit beredda utan stått i kaffekö när förvarningen kom samt att det ju var alldeles fantastiskt alltihop. Jag trodde inte mina öron.
Intervjun som gjordes i radion strax efter målgång kan man fortfarande lyssna på – jag låter som en glad, berusad talk show-gäst som inte har några som helst hämningar eller formuleringsförmåga. (Den finns långt ner på den här sidan och heter ”Jag måste ha genat nånstans”.)
En liten stund senare växlade Dawod till Christer medan vi andra satt i bilkö och mitt ombyte låg i fel bil så att jag till mångas förundran och glädje huttrande och stapplande fick irra omkring i Mora iklädd skid- & basketställ i en timme. När ombytet väl anlände, var det som att krypa ner i en uppvärmd säng.
Så … så här var det alltså:
- Tog på mig skidorna.
- Började åka.
- Kom i mål.