Mina fötter luktar efter en hel dags basketarbete såpass illa att de överröstar låtarna i Eurovision Song Contest.
Jag har idag pratat med ungefär 500 människor, öppnat 37 dörrar, diskvalificerat en toalett som misskötte sig och öppnat en hiss som visade sig inte vara tom.
Täby Baskets roliga P01.
Alla basketbarn bjöds på disco, där Elvaåringen tillsammans med vår spanjor klättrade upp på scenen framför alla dansande människor och dansade framför dem som vore det Partaj på tv.
Dörrvakterna var Eskilstuna Baskets tvåmeterstvillingar Pontus och Simon, och Elvaåringen visste inte riktigt till sig av lycka.
Jag missade nästan hela ESC , men såg i alla fall de glada norrmännen, Sanna Nielsens kamp för att överrösta publiken som körade fint framför henne, en man i ett gigantiskt ekorrhjul och programledarnas mystiska mellanakt samt fyra lite korpulenta herrar …
… som visade sig vara Herreys.
Den skäggiga damen Conchita Wurst vann, vilket nog ställde till det alldeles bedrövligt i länder som är lite känsliga för män i klänning och som (tydligen) censurerade Österrikes bidrag under själva tävlingen. Blev det testbild när det stod klart att hon vann?
Uppdatering: Som jag misstänkte och hoppades, var detta noooog bara ett rykte: ”Men det är inget tv-bolag som har sagt någonting om att de till exempel vill ta bort eller blockera Österrikes bidrag, det finns det absolut ingen diskussion om. Och de vet att man ska visa programmet i sin helhet i enlighet med Eurovisions regler, säger EBU:s executive supervisor Jon Ola Sand till DR.” (Tipstack till Pysseliten.)
(En tydligen efterfrågad definition enligt henne själv: hon är en man som heter Tom Neuwirth, men när han går in i rollen som Conchita är han en hon.)
Conchita är en utmärkt artist som ser ut som Jesus, Ola Salo och general Alcazar, tycker jag. Sverige kom på tredje plats, vilket är alldeles utmärkt eftersom SVT egentligen inte har råd med sådana där spektakel.
Och idag – söndag – fortsätter basketandet med speakeruppdrag. Tiddeldoo!
Jajaja, jag vet att jag ju har sagt upp bekantskapen med Mello sedan två veckor. Men Orangeluvan gav mig och Elvaåringen biljetter till kvällens genrep och det kan man faktiskt inte på några villkor tacka nej till. Det är en liten tradition vi har sedan år 2000, när hon och jag såg ESC med Olsenbröderna som vinnare: Fly on the Wings of Love – som jag omedelbart utnämnde till bästa låten direkt när jag hörde den. (Det var sista gången jag gissade rätt.)
Startistan är inte alls lottad numera (den var faktiskt det en gång i tiden, så det så) utan uträknad enligt ett snillrikt system och vetenskapligt tänkande. Till vänster ses SVT:s planering med notisar och whiteboard (men det är tyvärr inte jag som har smygtagit bilden bakom kulisserna).
1. Anton Ewald – Natural
2. Ellen Benediktson – Songbird
3. Alcazar – Blame It On The Disco
4. Oscar Zia – Yes We Can
5. Linus Svenning – Bröder
6. Helena Paparizou – Survivor
7. Yohio – To the End
8. Sanna Nielsen – Undo
9. Panetoz – Efter solsken
10. Ace Wilder – Busy Doin’ Nothin’
Enligt Christer Björkman är ”tanken bakom startordningen” denna:
– Vi har försökt variera och spetsa det så det ska kännas spännande. Det ska också hålla en intensitet som går upp och ner.
Vad underligt att programmen har varit så erbarmligt trista dårå.
Men det kaaaanske blir bättre i finalen eftersom Anton Ewald har kaoshår på huvudet, handen i skrevet och en sångare som hjälper honom på Singin’ in the Rain-vis i kulisserna samtidigt som Yohio har symbolikfyllda kristaller för hela 4 000 kr på sina kläder och dessa kläder faktiskt ger honom styrka i kampen mot de onda andarna.
Vi sitter så att vi måste ha öronproppar och under uppvärmningen spelas alla gamla glittriga örhängen och vi kan nästan se allas orensade näsborrar.
Programledarna visar upp sig i morgonrockar …… och Christer Björkman intervjuas, klädd för minusgrader.
Jag återkommer med rapport från genrepet. (Den riktiga sändningen är ju inte förrän imorrn.)
Uppdatering efter spektaklet
Värst vad engagerad jag blev! Här trodde jag att jag skulle sitta och sura, men icke. Nour och Anders var jätteroliga när de inte höll sig till manus, så det tycker jag att de inte ska göra – och någon måste ge Anders större skjorta!
Jag hejade på Kära bröder (som tydligen bara heter Bröder), älskade Panetoz tokglädje, anser att Alcazar gjorde det allra bästa liveframträdandet och tror att Ace Wilder vinner på de internationella rösterna medan Titiyo Yohio får flest svenska röster.
Men det hela inleddes med en programenlig troschock eftersom Charlotte Perrelli fick göra entrénumret (”Copenhäääägen”) iklädd liten näsduk.
Förlåt, jag råkade klippa av upptill.Anton Ewald tog sig i skrevet och plockade fram en extramick som vanligt. Båda två handlingarna är obegripliga regimissar.Ellen Benediktson fastnade inte på bild eftersom jag var fullt upptagen med att fotografera de ursnygga lamorna lamporna som omgav henne på en liten scen som hon fick ha eftersom den stora pyntades för nästa framträdande.Tre glittriga rumpor som heter Alcazar rev av allt de hade. Jädrar vad det brann, smällde, sjöngs och dundrade. Deras folkparkssommar är säkrad.Oscar Zia är till min stora glädje lång som en basketspelare. Och banne mig tog han sig inte i skrevet han också.Linus Svenning måste sjunga Bröder på skånska om han vinner imorrn. Hans låtsas-stockholmska är förfärlig; låten hade vunnit på lite diftonger. (Tyvärr stod han på en liten scen två centimeter från barnpubliken som larvade sig i bakgrunden.)Helena Paparizou hade tyvärr klämts in i galonbyxor som var så tajta så. Men sjunga kan hon ju ändå.Yohio har såååååå många fans bland barnen. Alla var verkligen alldeles tokiga – jag hörde spridda gallskrik när han dök upp.Sanna Nielsen har här precis som alla de andra poserat på en liten scen strax framför scenen. Så fort artisterna har smällt av leenden och vinkat mot publiken, kommer ett förinspelat klipp och studiomannen kommer då RUSANDE för att ta artisten i handen och föra denna mot scenen. (Han hann inte med Oscar Zia, som tog tre sjumilakliv och försvann uppåt strålkastarskenet.)Panetoz – gladast idag. Till och med jag fick lust att klappa i otakt. (Vilket man ska undvika, förstår ni.)Ace Wilder är verkligen urproffsig och ”kliver rakt genom rutan” som det heter – men är tråkig för en publik på plats. De randiga dansarnas kläder vill jag ha.
Pausnumret bestod av ABBA-låtar tolkade av Marie Bergman, en helt okänd artist, Charlotte Perrelli och Robin Stjernberg. Den okända artisten visade sig vara en reserv för Malena Ernman, som nog är i Tyskland och sjunger Agrippina eller nåt och rusar in imorrn kl. 21:15 eller så.
När det hela var slut drog vi oss alla tusen och åter tusen människor mot Solnas pendeltågsstation – där de har byggt en jättefin extratrappa av plockepinn!
Det var det! Nu ska jag hem och packa inför Turkietäventyret som tar sin början imorrn!
Conchita är en utmärkt artist som ser ut som Jesus, Ola Salo och general Alcazar, tycker jag. Sverige kom på tredje plats, vilket är alldeles utmärkt eftersom SVT egentligen inte har råd med sådana där spektakel.
