De feta höstflugorna har flyttat till min nudelsoppefrisyr. De surrar runt, runt mitt huvud som de gör varje höst. Jag skulle kunna fylla på irritationen genom att hålla upp ett glas vin och se bananflugorna (som egentligen är fruktflugor) flyga i konstigt hackiga banor utan att krocka med de feta kusinerna.
Men istället för att sitta inne med flugorna, går jag ner till skolan för att sitta med under en mattelektion med ettorna. Bafatt, liksom. Jag minns förstås hur det var att gå i ettan, men mest hur gardinerna såg ut, vilket halsband fröken Malin Kumlien hade och att Martin Davidsson bara blev sötare och sötare för var dag. När jag hade läst ut ”Vad var det jag läste?” och frågade vad jag skulle göra istället, blev jag beordrad att läsa om boken från början. Och lydde. (Jag skulle förstås ha slagit näven i bänken och krävt en annan bok.) Vi ritade lasson runt bananer och apelsiner i mängdlära och solen sken varje dag medan jag pillade loss sårskorpor från knäna och i smyg åt snorkråkor.
Mattlektionen idag var förvirrande för mig. Barnen har nämligen
- en mattebok med uppgifter
- ett separat papper med rutor som man skriver 7 7 7 7 7 7 7 på om man har kommit till sju
- ett separat papper som man ska rita en jättestor sjua på
- ett separat papper med additionsuppgifter
- en rutad matteskrivbok som man ritar sju fyrkanter i
- memory och andra spel som ska göra matten rolig.
Alla jobbar ju i en egen takt och ingens takt är den andra lik. Förstås. Men ingen vet vad nästa uppgift är. Trots att alla är förvånansvärt tysta och viskar, är det ett ständigt surr (som av de feta höstflugorna) runt barnen. Vilken ska jag göra nu? Vilken kommer sedan? Kan jag gå till den sidan? Är det rätt papper? Jag har inte nästa papper. Kolla, min penna har en propeller.
Min egen Hej matematik från 1971. Rutorna skulle symbolisera en räknemaskin, sa fröken.
Vissa är på siffran 4, andra har kommit till 10, någon letar efter tre kompisar att spela memory med på golvet, fem ber om färgpennor till sjuanteckningen, fyra räcker upp handen för att fråga vilket papper de ska ha nu och fröken knäpper upp pärmarna med olika papper så ofta att jag tappar räkningen.
Titta så revolutionerande 1971: likhetstecknet är avskaffat! Så mycket enklare det blev! Eh.
Fast nu var det ju inte jag som skulle räkna. Däremot räknar jag snabbt ut att det skulle behövas en effektivitetskonsult i klassen. Eller är det så här i alla andra klasser och det allra bästa sättet att lära ut matte på? Och jag som inte är effektivitetskonsult, får jag ha en åsikt?
Vad säger ni? Jag undrar dels vad ni minns från ettan och dels om ni är i hälsapåiskolanåldern. Berätta nu medan jag går och slår ihjäl ett par flugor.
________
Uppdatering i kvällningen
Måste bara rekommendera kommentatorsläsning. Ni får blöta penslar, årtullar, matematiska tygmönster, gula plastremsor, krulliga g:n, svåra z:n, bokstavsdjungeln, kastade tofflor, jättelånge Hans och en Pascal.
