Julen 1975 vaknade jag dan före dopparedan i mitt rum i Luleå. Tapeterna var fula trots att jag hade fått välja dem själv, men just denna dag var de extra fula eftersom de gick i vågor på ett sätt som jag inte hade lagt märke till tidigare. Hela familjen skulle åka till Stockholm för att umgås med mammas släktingar, men huuu vad tapeten betedde sig konstigt när jag försökte hoppa ur sängen.
Dessutom var golvet alldeles vingligt!
Jag hade feber – jättehög feber. Resan fick ställas in eftersom man inte lämnar små barn hemma ensam över jul ens när man är en hippieförälder. Där låg jag och yrade och pratade med den vågiga tapeten – och den inställda resan var till idag den faktiskt enda resa som jag inte har kunnat genomföra för att hälsan satte stopp.
Ja, förstår ni ungdomar, på stenåldern såg ögonen ibland ut så här när man fotograferade med blixt.
Idag skulle jag och Fjortonåringen ha åkt på en tiodagarsresa till de brittiska öarna. Barnens kusin får sin läkarexamen i Oxford och min egen kusin bor ju strax utanför Brighton och måste besökas minst tre gånger per år, så det så. Jag skulle dricka te hela dagarna, njuta av allt engelskt prat och köpa en speciell diskborste som bara finns i en speciell affär. Istället ska jag nu sitta hemma på kammarn och försöka övertyga både British Airways och Norwegian om att de inte alls hade tyckt att det var särskilt kul att ha mig ombord på planet.
– VAR ÄR MIN RULLSTOL? hade jag tjoat.
– KRYCKORNA FÅR FÖR FAN INTE PLATS IN THE OVERHEAD COMPARTMENT! hade jag säkert fortsatt eftersom jag definitivt hade velat ha både hängslen och livrem som varande en knätant.
– OUT OF THE WAY YOU SILLY MAN! hade jag definitivt skrikfräst till alla gubbar som stod i min väg.
Nu har jag haltat till vårdcentralen och fått ett intyg så att flygbolagen inte trilskas utan kanske i alla fall ger mig ett tillgodokvitto på alla tusenlappar.
Nu gör vi det bästa av situationen och … städar källaren? Bakar bröd? Pratar engelska hela tiden och betalar maten med pund?
101 kommentarer