För en tid sedan hade jag anledning att bli riktigt jävla skitförbannad. På en vuxen människa som jag bara har ytlig kontakt med, men som jag står i beroendeställning till. Männschan har betett sig som ett vansinnigt, mosat surkart och agerat bakom min rygg och jag kan inte ens med haddockska invektiv beskriva idiotin. Men jag vet att sansa mig, så jag blir liksom bara så här bister som Beckham:
Ibland, men inte särskilt ofta, blir jag rosenrasande. Tjugotreåringen brukar i sammanhanget berätta en förfärlig historia om när han som tioåring sattes att – utomhus – vakta den sovande, nyfödda lillebrorsan. När han tröttnade på vaktandet och den där lilla, jättetrista ungen bara sov och sov, gick han helt sonika in i huset och gjorde något annat.
För att han helt enkelt glömde bort att han hade fått ansvar för något.
Jag for omkring med amningsstinna bröst och städade och fejade och tvättade och sorterade och hade mig, när jag plötsligt såg den alltid lika glade tioåringen. Inomhus. Och då blev jag arg.
Tydligen skällde jag, vilket inte händer ofta. Tydligen var jag vansinnigt upprörd, vilket för tioåringen var helt ologiskt: den nyfödde sov ju fortfarande och hade inte blivit kidnappad. Tydligen – för själv minns jag inte alls detta.
Jag har försökt distrahera mig från ilskan häromdagen med roliga nyheter och kloka formuleringar. Det här, t.ex. var väl både kul och underligt?
Men vad, förutom glass, choklad, vin, öl och Bellmanhistorier hjälper mot vansinnesilska?
- Smärta – vricka foten. Vips, är du mer arg på din egen klantighet än på det som gjorde dig arg.
- Dålig kondition – spring upp och ner i en trappa tills mjölksyran bränner hål i låren och andhämtningen påminner om en sekruttbil. Den känslan är starkare än ilskan.
- Angela’s Ashes eller dylik bok – läs! Man blir mindre arg på trivialiteter om man kommer på att barnen i Irland under en period sov på golvet och åt kol.
- Big Bang Theory – titta på något roligt och skratta. Endorfinerna, serotoninet och testosteronet krockar med adrenaliet som blandas med dopaminet så att glukagon frigörs med noradrenalin i kombination med det fantastiska oxytocinet som krullar ihop östrogenet i öronsnäckan. (Japp. Vetenskapligt bevisat.)
Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har kommit ut på andra sidan om ilskan och då funnit att jag har blivit en bättre människa.
32 kommentarer