Hoppa till innehåll

Etikett: idioter

NÄR MAN ÄR RIKTIGT ARG (versaler pga. ilska)

För en tid sedan hade jag anledning att bli riktigt jävla skitförbannad. På en vuxen människa som jag bara har ytlig kontakt med, men som jag står i beroendeställning till. Männschan har betett sig som ett vansinnigt, mosat surkart och agerat bakom min rygg och jag kan inte ens med haddockska invektiv beskriva idiotin. Men jag vet att sansa mig, så jag blir liksom bara så här bister som Beckham:

Jahaja. Ja just det. Hm. (CC BY-SA 4.0)

Ibland, men inte särskilt ofta, blir jag rosenrasande. Tjugotreåringen brukar i sammanhanget berätta en förfärlig historia om när han som tioåring sattes att – utomhus – vakta den sovande, nyfödda lillebrorsan. När han tröttnade på vaktandet och den där lilla, jättetrista ungen bara sov och sov, gick han helt sonika in i huset och gjorde något annat.

För att han helt enkelt glömde bort att han hade fått ansvar för något.

Jag for omkring med amningsstinna bröst och städade och fejade och tvättade och sorterade och hade mig, när jag plötsligt såg den alltid lika glade tioåringen. Inomhus. Och då blev jag arg.

james-harden-basketball-player-nba-sportsman-angry-2560x1440Tydligen skällde jag, vilket inte händer ofta. Tydligen var jag vansinnigt upprörd, vilket för tioåringen var helt ologiskt: den nyfödde sov ju fortfarande och hade inte blivit kidnappad. Tydligen – för själv minns jag inte alls detta.

Jag har försökt distrahera mig från ilskan häromdagen med roliga nyheter och kloka formuleringar. Det här, t.ex. var väl både kul och underligt?

Men vad, förutom glass, choklad, vin, öl och Bellmanhistorier hjälper mot vansinnesilska?

  • Smärta – vricka foten. Vips, är du mer arg på din egen klantighet än på det som gjorde dig arg.
  • Dålig kondition – spring upp och ner i en trappa tills mjölksyran bränner hål i låren och andhämtningen påminner om en sekruttbil. Den känslan är starkare än ilskan.
  • Angela’s Ashes eller dylik bok – läs! Man blir mindre arg på trivialiteter om man kommer på att barnen i Irland under en period sov på golvet och åt kol.
  • Big Bang Theory – titta på något roligt och skratta. Endorfinerna, serotoninet och testosteronet krockar med adrenaliet som blandas med dopaminet så att glukagon frigörs med noradrenalin i kombination med det fantastiska oxytocinet som krullar ihop östrogenet i öronsnäckan. (Japp. Vetenskapligt bevisat.)

Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har kommit ut på andra sidan om ilskan och då funnit att jag har blivit en bättre människa.

Share
32 kommentarer

Sorg i Göteborg – morgonstund i Lund

Igår trivdes jag så bra i Göteborg och med människorna där att jag tänkte ”alla städer borde vara som Göteborg”. Så fort man ser lite förvirrad och tveksam ut, kastar sig folk fram och säger ”nej, du ska ta tvåan” eller ”skicka GV till 72450” eller ”vill du ha hjälp?”.

Utanför Bokmässan stod polispiketer så rart för den händelse att kulturkoftorna skulle råka i gräl med varandra. (Jag visste då inte att Lars Vilks dök upp i skottsäker kofta.) Överallt finns det fotbollsarenor som heter Ullevi och överallt spelas det fotboll på tusen och en gräsmattor. Nästan alla cyklar när de inte åker ”vagn”.

Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.
Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.

– Jag vill inte bo i Göteborg, men jag vill att det ska finnas lite Göteborg i Kiruna, Eskilstuna, Åmål och Sjöbo! utbrast jag och fick sedan förklara att det inte alls handlade om humorn eller fotbollen utan den så vansinnigt vänliga miljön.

(Jag skulle en stund senare komma att ta tillbaka och ångra detta uttalande och därefter tvätta min mun med såpa.)

Vi intog årets räkmacka uppe på Heaven 23 som fortfarande har problem med sittplatser, logistik, personal som har vaknat på fel sida och gäster som tar en springnota. Inte med flit – vi har så rasande trevligt och folk kommer och går i en salig röra på ett sådant sätt att betalningen liksom kommer i skymundan.

– DET FATTAS TUSEN KRONOR! sa servitrisen högt med skräck i blicken.
– Nämen …? sa jag. Det kan det ju inte.
– TAR DU DET? PÅ DITT KORT? sa servitrisen nästan i falsett samtidigt som hon gav mig en penna och kvittot med mackor, öl, vin, kaffe och jag vet inte allt.
– Nej. Det gör jag inte.
– DU MÅSTE RÄKNA! pep servitrisen.
– Nej. Du måste räkna. Det blir nog bra. Du räknar, sa jag och sköt över kvittot till henne.
– VEM BETALAR? VEM BETALAR? VEM …? DET FATTAS TVÅ HUNDRA!
– Jag betalar. Lyssna nu: jag tar det. Sätt upp det på mitt kort så blir det så bra så, sa en lugn röst som tillhörde Thomas Erikson.

Själv tänkte jag ”men jisses, jag kunde väl också ha betalat, varför stod jag där och tjabbade?”. Jag fortsatte mitt tänkande med ”jag har ju dessutom sparat 260 kr genom att inte använda hotellets finparkering utan istället parkera bilen under Ullevi som ju är bevakat och låst på nätterna”. Sedan tänkte jag på hur himla trevligt det var i Göteborg igen.

Sju minuter senare stod jag i garaget under Ullevi och tittade på en länsad och sönderslagen bil. Som raskt hade förvandlats från en normalbil till en sekruttbil.

Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.
Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.

Till saken hör att det som jag nogsamt hade samlat ihop och packat inte var fina saker, utan två påsar med nyköpta Ikeaprylar och sådant som man kan avyttra till sina barn: täcken, kuddar, äppelklyftare, fotoramar, planscher, blomkrukor, strumpor, filtar, verktygslåda, spikar och skruvar …

Allt var borta. Förardörrens lås var sönderbrutet och väskan med förstahjälpen, varningstriangel, startkablar och domkraft var även den borta.

Göteborg – den vänliga staden – var plötsligt ett helvetes tillhåll för enbart bovar och banditer. Telefonsamtalet till polisen gav jag upp när jag placerades på plats 26 i telefonkö. Däremot svarade försäkringsbolaget If omedelbart och fick till och med på ett mycket bra sätt agera tröstare när min röst bröts av den plötsliga insikten och sorgen att den speciella köttfärssåskryddblandningen – som jag med en moders ömma kärlek hade gjort i stora lass – nu befann sig i famnen på en satans tjuv.

För att krångla till allt lite extra, ledde min GPS mig på en entimmas irrfärder runt Göteborg i jakt på en bilglasreparatör. Som plastade in bilen jättefint så att jag alldeles för sent kunde köra till Lund och alls inte hann ens raggartvätta mig under armarna eller måla ögonfransarna utan bara rusa in i festlokalen med andan i halsen och klackskorna i handen.

Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.
Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.

I Lund gick jag och den djefla mannen tillsammans med 1 800 andra personer på LTH:s 50-årsjubileum och träffade så många (i bokstavlig bemärkelse) gamla kompisar, att vi kände oss som … 47 år. Att komma till Lund är verkligen som att ligga på dunbolster i en vagga: tryggt, lugnt, roligt och alldeles fantastiskt.

Å ja ba:

– Jag vill att det ska finnas lite Lund i alla städer!

Tyst, min mun.

I morse gick vi med Nittonåringen till Grand och åt frukost. Jag hittade en liten smidig samovar i ett fönster.

Men vänta … är det flera kranar? Voffö …
Men vänta … är det flera kranar? Voffö …
Aha! Det är inte en tesamovar!
Aha! Det är inte en te-samovar!

Samovaruppdatering:

Detta är naturligtvis inte en simpel samovar utan en brännvinskantin, precis som den som  Fritiof Nilsson Piraten beskriver i Bock i örtagård. Den ägs förmodligen av Anders Cederberg, som samlar på kantiner som Översättarhelena samlar på sifoner och jag samlar på bufféer. I kantinen finns inristat ”CA Kjernäs Silverfabrik Göteborg”. Och si, där slöt vi dagens geografiska cirkel.
Nu ska jag försöka 1) polisanmäla inbrottet 2) tvätta av mig resdamm, glasbitar, festglitter och serpentiner 3) promenera på kullersten gatsten i högklackade skor.
Share
36 kommentarer