Hoppa till innehåll

Etikett: hjärna

Onödiga minnen

Vid kvällsmaten satt vi och försökte minnas det allra onödigaste och banalaste minnet vi hade. Just kriterierna ”onödig och banal” hade vi kanske behövt definiera och konkretisera, men det fanns det inte tålamod till.

Min djefla man vann med sitt minne:
– En gång när jag skulle till tandläkaren, läste jag Kalle Anka.

1960
Lämplig illustration? (1960)

Jag har ett oerhört invecklat minne från 1972 som inbegriper frosseri, ”Sofia dansar go-go”, ett badkar och två kompisar samt avslutningen:
– När jag spydde, stänkte det upp på tapeten som var rosa och hade vita blommor.

Tjugofyraåringen:
– En gång när jag var 10 år satt vi i bilen på väg till morfar i Strängnäs och då tänkte jag: ”Undrar ifall jag i framtiden kommer att komma ihåg att jag sitter här i bilen på väg mot morfar i Strängnäs.”

Skånetösen (sambo med Tjugofyraåringen):
– På dagis var det bättre att samla sniglar än på nyckelpigor för sniglarna rymde inte lika snabbt.

Tjugotvååringen:
– När jag var 4 år vaknade jag en morgon helt av mig själv. Sen somnade jag om igen.

Spanjoren:
– Jag bajsade på mig när jag var 12 år och hade diarré och var på väg till affären med min farmor.

Nittonåringen:
– Jag märkte att det var rökigt i huset för att jag siktade med min laserpekare och såg strålen.
– Vaa? När det brann i huset?
– Japp.

(En lång diskussion vidtog här om det var denna iakttagelse som fick min djefla man att gå upp på taket och öppna vindsluckan och släppa in syret så att elden tog fart – eller om den dåvarande tolvåringen såg laserstrålen i röken, och sedan lugnt lade sig att sova.)

disaster
Den dåvarande nioåringen på sin säng när brandmännen hade släckt färdigt.

Sextonåringen:
– En gång när jag var på väg till mentorstiden en måndag i januari, tänkte jag: ”Jag undrar om jag kommer att komma ihåg att jag är på väg till mentorstiden en måndag i januari.”
– Men det är ju samma som Tjugofyraåringens!
– Okejrå. Jag kan namnen på 500 olika Pokémon, men har svårt för spanska glosor.
– Fast det är inte ett minne. Det är 500 minnen.
– Och?

pikachu
Själv kan jag en enda: Picachu. (Förlåt, det stavas Pikachu.)

Fjortonåringen:
– Jag drog ett skämt som ingen skrattade åt när jag var ungefär 5 år.
– Vad var det för skämt?
”Varför gick inte katten över gatan?”
– Okej. Hm. Vet inte.
”För den var död.”
– Hahahhaaaa!
– Så NU skrattar ni?

Jag skulle kunna fortsätta med obegripligt intetsägande minnen i en evighet, som att

  • jag knäpper en blå kofta med runda guldknappar inne i Sporthallen i Luleå
  • jag äter en svart glass som heter Dracula (förmodligen i England)
  • jag ser en döende humla i en blommig träsko
  • jag trampar på en papiljott (långt innan jag inledde min golgatavandring på legobitar).

Jag undrar om jag i framtiden kommer att minnas hur jag nu, strax efter midnatt, satt här på en köksstol och skrev om onödiga och banala minnen.

Share
37 kommentarer

Läs mina tankar

Igår pratade jag med skruhundrafnuttjon människor som jag inte hade träffat förut. Alla talar vi med varandra med baktanken:

”Ah. Den här människan kan jag kanske ha nytta av.”

Då kan det ju förstås ha med olika nyttor att göra. Jag läser era baktankar:

  1. hon kanske kan bjuda mig på lunch så att vi kan jobba ihop senare så blir jag rik
  2. han kanske kan anlita mig till sitt enorma företag så blir jag rik
  3. lysande, en potentiell barnvakt – så att jag kan jobba mer så blir jag rik
  4. underlig människa, men framgångsrik … jag håller med så tycker han om mig och ger mig jobb så blir jag rik
  5. men så imponerande, hon kan ju allt och här får jag ta del av kunskaperna som jag kan använda i mitt jobb så blir jag rik

Men hur framstår jag där jag skakar hand och ler och försöker framhålla mig själv och mina fantastiska fördelar? Jag fastnar ofelbart på skryt som verkligen inte imponerar på någon som skulle kunna göra mig rik eftersom jag snabbt som en ödla i en flottpanna klämmer fram att jag

  • har fem barn
  • bloggar överallt
  • är beredd att skippa jobb för att inte missa en basketträning.

Skicka mig på säljdigsjälvträning!

Fast jag har i alla fall lärt mig att räkna till tio och hålla tand för tunga. (Tand för tunga? Låter som en spansk läspning. Nåväl.) Dessa repliker lät jag under gårdagen passera utan att bli ironisk:

– Jag flyttade till Tensta bara för att visa alla att man faktiskt kan bo i Tensta.
– Jag läser inte bloggar. För de är illa skrivna.
– Det var bättre förr.
– Man måste tänka mer på de svaga i samhället, de starka är för starka och bara förstör.
Barnen måste få större inflytande på dagisverksamheten.
– Man borde faktiskt sänka myndighetsåldern, det är kränkande att … (hörde inte resten av den meningen eftersom alla mina i tankarna formulerade, ironiska meningar blockerade hörselnerverna).
– Sverige är ett språkfascistiskt land.

”Mhm, jag flyttade till Eskilstuna bara för att visa att man faktiskt kan bo i Eskilstuna och nu ska jag flytta till Åmål av samma anledning. Just det, jag har aldrig sett en film men jag vet att de är dåliga allihop. Visst, jag längtar tillbaka till när vi inte hade internet. Ja, vi borde alla vara lite svagare till mans. Barnen – de förtryckta baaarnen – borde få bestämma allt själva, ja, särskilt borde de få skapa en ny kostcirkel, den gamla är så trist med fibrer å så. Sure, jag tycker att vi skippar myndighetsåldern och alla andra myndigheter. Låt mig få berätta om fascism …”

Pfuh. En inblick i min hjärna var det, ja.

Share
26 kommentarer